fortunaaudentesiuvat

eftersom det är mors dag idag så bjöd jag mamma på vintage-mässan och restaurang, vi åt supergoda galetter på en fransk restaurang, ett litet creperie som var sjukt nice. men jag vill visa vad mamma gett mig (förutom massor med kärlek)






när jag var liten sov mammas katter i min barnvagn och jag är helt övertygad om att det är därför katter är det finaste jag vet och varför jag tycker katter luktar som kärlek i pälsen. när jag blev äldre hörde jag bowie sjunga om Kooks och liv på mars, Cat om the lady från Arbanville och att det första såret är djupast, när jag hörde T-rex för första gången ville jag explodera (det var Cosmic Dancer) och när jag var lite för liten för att helt förstå fanns det inget bättre än Good morning starshine i Hair (och How can people be so heartless var det mest hjärtskärande jag någonsin hört) och Berger var den coolaste som fanns i hela världen och jag ville vara exakt som han, Gökboet var det sorgligaste och mest obegripliga jag visste för jag kunde inte förstå varför indianen kvävde sin kompis och jag tyckte han var läskigt stark som kastade en hel dricksfontän.

jag älskar min mamma av hela mitt hjärta och hon har gett mig allt.

och om något jättedåligt hände honom (eller min syster) vet jag inte vad jag skulle göra.

nu ligger min bror på sjukhus i falun för han åkte skidor igår(idag, söndag) med sin far och han smashade in i ett träd hårt som fan så de fick sy honom, söva honom och allting. men det verkar som att han inte fick några farliga skador inuti. men han lär vara lite medtagen.

åh älskling! <3 hoppas han kommer hem imorgon så jag får krama och pussa på honom.

jag är väldigt glad att pojken som jag är olyckligt jättekär i inte har en blogg. det hade varit så himla jobbigt om han hade en blogg. internet är sämst när man är kär. facebook har förstört en hel del. usch och fy.

god I hate myself sometimes! tex när jag ska gå upp och gå till skolan och det slutar med att jag sover till klockan halv ett utan anledning. var inte ens trött. nu ska jag åka till biblioteket och försöka få den där uppsatsen skriven iaf.jävla jävla skit-rosie. vad arg jag blir.

bella och edward är mina konstanter. och om man inte vet vad det betyder har man kollat för lite på Lost. jag reser ju visserligen inte i tiden. men jag reser mellan twilight-världen (som jag vill leva i hela tiden) och verkliga världen (som jag aldrig vill vara i). och när allt känns rörigt och och fel och ångesten trycker upp sig i halsen då viskar jag tyst för mig själv: bella and edward, edward and bella. om och om igen. och egentligen är det för personligt för att skriva på bloggen. men jag gör det ändå, fråga mig inte varför. kanske för att jag vill att folk ska förstå HUR mycket Twilight kan betyda för folk, i det här fallet mig. och det behöver inte vara Twilight, det kan vara vad som helst, men att hitta något som hjälper en att klara av allt, något man kan tänka på och något man kan viska tyst för sig själv för att hoppas att någon dag så kanske det blir ens egen tur.

just det där att bara känna att man tycker om någon så otroligt mycket, men man kan inte VETA, eller jag kan inte veta, hur vet man hur man blev kär och varför, beror det på ens egna hjärnspöken eller hjärttroll eller vad är det för något? Men just nu vet jag att jag skulle välja dig framför vem som helst på hela jorden. Jag skulle välja dig framför en pojke som glittrar i solen, som skulle kunna skydda mig mot allt, som kan flyga, som kan klättra i träd och trycka bort bilar som nästan mosar mig. Jag vill hellre ha dig än honom.


bara så att du vet.

det senaste dygnet har varit extremt turbulent må jag säga. Jag har hoppat mellan alla möjliga sinnesstämningar, dock inte glädje, lycka eller eufori. Jag har varit nere i "vadäregentligenmeningenmednågotalls-träsket" och nästan uppe på någon typ av hoppfull känsla, som nästan närmade sig levnadsglädje, men den känslan enbart snuddade jag vid. Mest har jag känt mig överbelamrad med sinnesintryck, till den grad att jag lika gärna kan strunta i allt. Jag har tänkt extremt mycket på pojken jag älskar, som det verkar att mitt hjärta har bestämt sig att hålla extremt hårt fast vid, även om han inte tycker om mig tillbaka. Jag har tänkt jättemycket på min far. Och hur jag saknar honom, fast jag egentligen inte ens har några minnen om HONOM, utan mest minnen hur jag har tänkt och känt inför honom. Men jag minns hans röst i telefonen, och jag minns hur jag är 6-7 år och kräks på vägen till tunnelbanan för att jag är magsjuk, och mamma säger att jag borde gå hem, att jag inte kan åka till pappa. Men jag vägrar,för jag vill åka till pappa, vill vill vill.


om jag bara kunde få en enda lycklig dag. en hel dag där jag bara är glad. utan att en massa annat kommer emellan.

jag vill liksom på något sätt skriva här, uttrycka mig som det så fint kallas. men jag kan inte. känner att jag har allt inuti. men jag kan inte få ut det. men Anna kan. oh. vad jag älskar den här låten. hela hennes nya skiva verkar grym, men den här låten har nåt visst. så enkel. men ändå effektfull. älskar videon också. hon ser så fin ut när hon sjunger.

min första lediga helg på länge. blev inte riktigt som jag hade hoppats men nu såhär på söndagsnatten kan jag ändå konstatera att den var trevlig. jobbigt att jag är ledig så sällan så att jag får så höga förväntingar på vad som ska ske bara. en annan jobbig grej var att jag såg min crush nummer 2 (eller ja min nummer 1 kan inte efter 2.5 år klassificeras som crush längre, snarare... ja livskärlek eller dylikt) på AG, och mina förhoppningar om att det inte var en riktigt crush krossades (hehe) eftersom mitt hjärta hoppade över ett slag när jag fick syn på honom (eller slog tre-dubbla, var för full för att känna skillnaden). usch. jag tror det kan bli lite jobbigt att vara kär i två personer, det var jobbigt nog innan med en...


men nu Gossip Girl. oh la la. <3

jag gillar inte att drömma. för det mesta drömmer jag obehagliga drömmar, så när jag vaknar kan jag gå runt med en läskig känsla resten av dagen. Och jag vet att det är jättetråkigt när folk berättar sina drömmar så egentligen behöver ni inte läsa, men jag vill mer prata om själva fenomenet. Jag har på något sätt alltid tänkt mig att drömmarna reflekterar saker vi inte tar upp i dagsljuset med oss själva, allt vi drömmer har såklart inte en djupare mening, en del drömmar är nog bara hjärnans sätt att bearbeta och "bli av med" alla intryck vi matas med. (Jag undrar om människor drömde på samma sätt för 2000 år sedan?) Inatt drömde jag iaf en sån där dröm som liksom är så bisarr och stark att den stannar kvar när man vaknat, och den var så svårtolkad, jag kan inte förstå vad den betydde... Jag drömde (bland en massa saker som i drömmen hörde ihop på ett sådant typiskt irrationellt sätt) att det fanns en karl, eller ja en pojk, som var väldigt läskig. Han jagade mig och jag trodde att han ville döda mig, i drömmen så visste jag varför, men det har lämnat mig nu. Sen helt plötsligt var jag bland massor med människor och jag ville att de skulle skydda mig från pojken, och efter mkt om och men så gjorde de det, men sen kom han dit och han hade så mkt makt och var så läskig så han lyckades ta över oss alla, han började döda människor, en efter en och det var för min skull han gjorde det, för nu ville han inte alls döda mig, han var förälskad i mig, så han dödade människor fast jag bad honom låta bli. Till slut så satt jag, isa och en väldigt, otroligt vacker flicka med blont, böljande hår på en inglasad balkong och hörde och såg hur han dödade människorna där inne en efter en, men vi brydde oss knappt, eller vi var ledsna och skärrade, särskilt jag eftersom det var "mitt fel" att han dödade så många, men vi förstod att inget vi ska kunde stoppa honom och han var så stark att vi inget kunde göra. Men dödandet skedde på ett ganska.. ja nästan lugnt och metodiskt sätt, som att det var blodfritt, snabbt och sedan förbi. Men sen så lyckades jag få honom att skona en flicka som satt innanför fönstret precis, för det var den blonda, väna och vackra flickans tvilling. Sen efter blodbadet var slut, tror att typ polisen kom eller något bara avbröt det hela, och jag förstod att pojken kanske skulle försvinna. Då slutade jag vara rädd för honom. Och insåg att jag nog älskade honom innerligt, och jag förde någon slags inre kamp med mig själv hur jag ska kunna älska någon som hade mördat, men i slutändan så kändes det som att mördandet var oväsentligt, att jag kunde se förbi det, det enda som oroade mig var hur jag skulle kunna veta att han inte skulle skada mig igen, att jag inte skulle behöva vara rädd. Sen vaknade jag.

det var en grej till i drömmen. men den tar jag inte upp. Kan någon freudianskt belevad person tolka min dröm?! KAN också vara så att den har ett klart samband med att jag läser Nyår av Stig Larsson nu, en ganska obehaglig bok som säkert kan nästla sig in i mitt undermedvetna.

jag har alltid varit ganska gråtmild och gråtit mkt, när jag var liten för att jag slog mig, kände mig rädd eller ensam, utsatt osv. När jag blivit äldre gråter jag mkt när jag känner mig nere och får ångest eller bråkar med någon, men jag gråter också ofta till film, musik, böcker osv. Men de senaste veckorna har ngt konstigt hänt för jag börjar gråta för typ.. ALLT. jag håller ju tillbaka tårarna för man vill ju inte direkt gråta för minsta grej men jag känner att tårarna flockas i ögonen.

Exempel på saker jag nästan gråtit för:

# Ikeas reklam, helsida i tidningen, där det typ stod något om att: "Vi på Ikea tycker alla ska få vara sig själva. vi välkomnar mångfald bla bla" Var nog det klaraste lågvattenmärket i gråtkavalkaden.

# När jag såg Masjävlar så grät jag några tårar faktiskt. Väldigt fin film.

# Idag dog min mormors bästa kompis, och jag hörde att mormor var väldigt ledsen.

# När jag såg Kalla Fakta om Arbogamorden. Obehagligt program på många sätt. Är så ofattbart hur människor kan överleva sådana fruktansvärda saker, hur man kan klara av att hitta sin sambo och dens barn helt nerslagna och blodiga, hur man kan se sina barns lik en månad efter att de blivit brutalt mördade, men framförallt hur man kan säga att man inte hatar den som gjort så mot ens barn. Emma Jangestig sa att hon inte kunde hata, och jag är ju såklart glad för hennes skull att hon kan känna så, men samtidigt tycker jag det är lite sjukt och obehagligt.

# När jag såg Mamma Mia. Glädjetårar.

# Dokumentären Vikarien på tv igår, tårar när en tjej berättade om sin pappa som dött.

sen var det typ tusen tillfällen till som jag inte kommer ihåg, men det känns som att jag har haft tårar i ögonen typ konstant de senaste veckorna.

"Kanske det där sista lilla som behövs för att få mig att släppa honom, lättvindigt och självklart som en vattendroppe lämnar ett översvämmat blad."    Hallonbäcken, Lina Forss



Jag vill att han ska rinna av mig. någon jävla gång.

jag tror jag vet. vad jag skulle ändra. Jag skulle berätta för dig hur mkt du betyder för mig. och vägra att släppa taget tills jag fått veta om du någonsin kännt i närheten av samma sak. och det är därför jag aldrig kan få släppa dig. min kärlek håller sig fast, envist och starkt. och det hade kanske inte blivit vi ändå. men det kanske HADE blivit det, och det är väl den vetskapen som låsit fast allt. För mig. Men inte för dig. Men sent vissa nätter (som denna) så tänker jag att kanske kanske kanske kanske kanske tänker du också så. någon natt då och då.

och oftast är jag väldigt glad för att vi gör det. men jag brukar fantisera om att vi skulle röra oss i samma cirklar. och vara likadana. men det är vi inte. för han är mkt bättre än mig. så är det bara.

men snart ska vi till indierave. och då hoppas jag att han och jag inte flyttar oss i samma cirkel.

Jag har en tidsmaskin. Som jag köpte för mina första sommarjobbspengar från Gröna Lund typ.. år 2001 kanske. Den kostade 2700 på teknikmagasinet. det är en minidisc. Idag var batteriet i min mp3 nästan slut när jag skulle ut på promenad, så jag tog minidiscen som låg i en låda, det satt en disc i, och jag visste inte vad det var- och det visade sig att det var en tidsmaskin. Det var nämligen min The Ark-disc. Med deras två första skivor, ep:s och lösa låtar. alltså allt fram tills att de började bli lite sämre och jag tappade intresset. vet dock inte hur de två faktorerna hänger ihop på för vis. men hursomhelst... så avgudade jag The Ark. The Ark var en jättestor och viktig del av mitt liv när jag var 14-15-16. Ola var den finaste, bästaste och smartaste jag kunde tänka mig. Jag gick där och lyssnade och ALLT kom tillbaka- att stå längst fram med Kim på konserten i Gävle och fakkka ur för att man fick lite av Olas spott på armen, att stå NÄSTAN längst fram sista kvällen på Hultsfred och nästan dö av trängseln men ändå stå och gråta för att Ola sjunger så vackert och en hel gospelkör backar upp och han ber oss alla att sjunga änglakören i Calleth You, Comet I. Och jag minns hur det är att känna att man helt plötsligt inte älskar The Ark längre, jag minns hur fruktlöst det är att försöka förklara för folk varför det ger mig ångest att stå ganska långt bak på Hultsfred ett par år efter den magiska sista natten (då jag inte ens var full eftersom jag var nykterist på den tiden:P) "varför kan du inte bara njuta av musiken? Du älskade ju The Ark förut." Men det går ju inte. jag har inte riktigt kunnat förklara det för mig själv, men de senaste åren har jag upptäckt att nostalgidjävulen alltid är mig hack i hälinen. jag har otroligt dåligt minne, och har ofta svårt att konstruera dåtiden, det som varit; vem var jag? vad tänkte jag? Foton kan ju frammana det lite, att prata med gamla vänner också- men det är via musiken det händer, det är därför minidiscen på riktigt är en tidsmaskin. och jag tycker det är.. ja bitterljuvt är nog det bästa ordet för att beskriva det. Men det är som med David i Farväl Falkenberg- jag tänker bakåt. hela tiden bakåt. nostalgi. ja herregud.

Men i afton när jag vandrade runt... så var det ändå något fint som hände. Jag gick där på vägen, det var ganska dunkelt, men inte så kallt, jag gick på samma vägar jag gått på sedan jag var liten, jag lyssnade på The Ark, tänkte på gamla minnen, lyssnade på texterna och pendlade mellan att känna samma sorg som jag kände då inför vissa av låtarna, men också... att känna det i Olas texter som jag faktiskt är ganska övertygad om hjälpte mig att bygga den personen jag var förut (som jag tyvärr gått ifrån lite, och blivit en svagare, sämre version av). Jag hittade sommarens första maskrosboll (älskar maskrosbollar!), plockade faktiskt upp den och blåste iväg den, log lite för mig själv eftersom jag ändå kände mig lite fånig över mitt dumma flin efter den lilla gesten. Och då kändes det som att jag någon gång kanske kan bli den där personen igen. Som lets her body decide, where she wants to go, high or low, fast or slow, fast en ännu bättre, äldre och visare version. men i ryggen kommer jag alltid ha In lust we trust, The Arks andra skiva som jag fortfarande känner till så väl att varje textrad, varje skiftning är mig bekant, har aldrig lyssnat så mkt på en och samma skiva efter det tror jag.

men den där nostalgidjävulen slipper jag nog aldrig ifrån. så jag får försöka använda det som bränsle istället.


i något slags försök att kunna använda väskan igen suddade jag över allt som stod i stil med: jag älskar Ola, Ola Salo= kung osv osv. stod lite annat tjafs också. Men The Ark gick inte att sudda över så jag.. skrev The Sharks ist. herregud. jag saknar den här väskan, men jag kan inte riktigt identifiera mig med den längre :(


min storslagna samling med The Ark-urklipp. (ser ni Håkan min nuvarande älskling på ett hörn häruppe? :P)


(på väg till Allsång på Skansen för att se The Ark, med kimson)


(ja jilar the ark, står det på våra hemmagjorda tishor, sjukt snygga!)

Och nu bonusen.. fick på riktigt tårar i ögonen när jag lyssnade på den här ute på promenaden. För det första för att jag verkligen minns hur det kändes. då. och för att jag är "much older", men jag har inte börjat leva mitt liv än, känns det som. (I hope that someone's gonna call and tell me this night is over, cause I wanna start living my life before I get much older)

det var en sån där dag. när hjärtat liksom fladdrar hela tiden och allt känns lite extra jobbigt. Och då äter jag massor. bara äter och äter fast jag inte är sugen eller hungrig, bara äter. allt känns bara så förjävla jobbigt. jag hatar sådana dagar. Och imorgon ska jag upp jättetidigt för att jobba. Och alla tankar bara rörs runt runt igen. Vad är meningen med något? Varför ska jag jobba? Vad ska jag med pengarna till? Och samtidigt så vet jag att jag inte kan eller vill leva utan pengar. Men just meningslösheten i det hela retar gallfeber på mig. dagar som denna. dagar som är ganska många för mig. och sånt här är så svårt att förklara, svårt att skriva om, för det låter bara så otroligt självömkande och korkat.

men man måste få utlopp för det. det där surret i hjärtat som eskalerar hela tiden. som en stor klump som tynger ner allt. jag vet inte vad den känslan ska kallas. oro. sorg. tristess. eller en mix av allt det och mer därtill. jag vet bara att jag hatar den känslan så in i helvete mycket. och jag vet inte vad man gör för att bli av med den utom att äta. Och det hjälper inte heller, för så fort jag slutar tugga, när illamåendet kommer, då kommer känslan åter med förnyad styrka. och så sitter jag här som en idiot och mår illa med ett fladdrigt hjärta.


(nej jag inbillar mig inte att jag ser ut som Blair när jag ligger och emar mig)