fortunaaudentesiuvat

jag behöver en dreamcatcher typ.. NU. jag har funderat på att tatuera in en så att jag alltid har den med mig, men jag vill ha en ovanför sängen också. och ja jag förstår att det är mambo jambo eller att folk tror det men jag vet inte, i mitt huvud verkar det rimligt att det kanske kanske kan funka och när man drömmer asjobbiga drömmar varje natt så är man beredd att prova det mesta.

Inatt drömde jag att det blev nån helt galen katastrof, nån person eller monster förstörde hela staden där jag bodde och vi alla vara tvungen att fly och vi flydde hit och dit och man visste inte vart man var säker och vi visste inte åt vilket håll, och vi sökte skydd och vi bodde i en lägenhet som var övergiven för det var alla nästan och där hade det bott en barnfamilj och jag försökte sova på soffan men jag hade ångest så jag kunde inte sova, och massor med folk jag känner var där och vi träffade en kvinna med en sköldpadda som hade blivit av med ett ben och sen helt plötsligt var jag i vattnet och jag kastade ner massor med saker för att jag ville be vattengudarna om hjälp genom offer, att de skulle hjälpa oss, att det skulle komma några andra och rädda oss, att han eller monstret inte hade tagit över hela världen.

JA MEN NI HÖR JU :( jag orkar inte. varje natt är det något. kanske inte alltid traditionella mardrömmar som denna men för mig är det mardrömmar.

Helt plötsligt blir det mörkt på kvällarna. Och det är det som är så himla slugt med årstidsväxlingarna, de verkligen smyger sig på, när våren kommer inser man plötsligt; herregud vad ljust det är fast klockan är så mycket, och nu när sommaren går mot sitt slut så inser man en kväll när man står i köket och kollar ut att det är alldeles mörkt och man tänker att man ska stå kvar där och titta ut genom fönstret, och undra hur länge det här kommer vara ens utsikt och vemodet sköljer över en. eller vänta det var inte man det var jag.

jag skulle egentligen ha gått ut idag, träffat kompisar klockan fyra, varit i en park, druckit alkohol, sen kanske gått ut. njutit av sommaren. och livet och.. ja att bara vara ung fortfarande (relativt iaf). men jag kunde inte. jag tror att jag ville, men jag mådde bara väldigt dåligt, vet inte om det var det sjuka i själen som retades med kroppen eller om jag faktiskt kanske ätit något dåligt eller så för.. jag har mått kasst hela dagen. i själva verket tror jag att det sjuka i själen hade mått bättre av att gå ut än att bara vältra sig inomhus, jag har inte ens närmat mig ytterdörren annat än för att maniskt kontrollera om den fortfarande är låst (hur den nu inte skulle kunna vara det eftersom jag kollade den igårkväll och inte har lämnat huset idag).

Jag målade naglarna i fem olika blåa nyanser istället. Och slängde massa tidningar. Och såg äntligen Tamara Drewe (och den var småtrevlig och bra men knappast nåt.. världsomvälvande) och typ tusen avsnitt av How I met your mother. gosh jag älskar den serien. den gör mig glad, och det mina vänner är det inte mycket som gör dessa dagar.

Jag tänker på hur man på engelska säger: You made a fool out of me, You made a man out of me, You made a mad person out of me. Du gjorde mig galen säger vi. Du tog mig och du kastade mig fram och tillbaka, du knådade eller du kanske bara blåste lite lätt men du gjorde om mig, stöpte om mig, gjorde mig till en man. en klant. en fjant. en galen person. jag gillar det uttrycket, för det är så vi gör med varandra, vare sig vi vill eller inte.

och här ska vara en bild, en bild som på något sätt knyter an till texten, som jag mestadels skriver för min egen skull, för jag vet inte vem som ska läsa, vem som ska vara intresserad. vi är tyvärr sällan det människor, genuint intresserade av vad andra har att säga, vad andra tänker, vad andra känner, ibland tror jag att vi är väldigt bra på att lura oss själva att vi lyssnar, att vi är intresserade, men.. i slutändan tror jag inte att vi är det. Det finns stunder av hopp som glimmrar till som guldkorn ibland all jävla sand men för det mesta så är det bara ett evigt låts, att låtsas att vi kommunicerar, att vi förstår när vi alla innerst inne vet; you came on your own, that's how you'll leave.

Jag drömmer de här konstiga sakerna, och jag vaknar och jag kan inte sätta ord på dem, inte ens för mig själv, och jag kommer inte ihåg vad jag tänkt eller vad jag drömt och allt flyter ihop till en enda röra och det enda jag vet när jag vaknar, och det stannar med mig för resten av dagen, flera dagar, alla dagar, det är att de där drömmarna kommer från botten, djupet, det svarta oändliga hål som är mitt innersta, mitt undermedvetna, där allt finns, alla hemskheter och all ondska och allt mörker som sipprar upp hela tiden, jag svämmar över, min hjärna svämmar över och jag drunknar och jag har hållit huvudet över vattenytan så länge och jag vet inte hur länge jag kan göra det, och jag blir galen på alla klyschor, plattityder, tomma ord om mörker och galenskap för det finns inte många bra ord som kan beskriva det ändlösa mörker som är en sjuk själ, det blir bara samma samma samma, en evig upprepning och jag tänker; om nån läser så tror de att jag är tokig, jag kanske är tokig, det finns inga punkter i min text för det finns inga avslut, det bara fortsätter som en evig harang, ett konstant flöde av ord ord ord, känslor känslor känslor, ibland finns det tre prickar efter varandra… en paus men aldrig tyst

 

 

 

Såg idag äntligen, efter en idog och lång väntan, filmen Bridesmaids. Jag hörde talas om filmen för något halvår-år sedan på apples trailersida och blev genast mycket nyfiken; kunde det vara så att en lika utflippad men ändå varm film som Baksmällan skulle involvera huvudsakligen kvinnor?! Så förväntningarna var skyhöga när jag satte mig i biosalongen, och ja.. till stor del infriades dem. Det var inte alls samma typ av film som Baksmällan men det gjorde ingenting, den innehöll ändå ändå den typ av både könsbunden OCH könsöverskridande humor på samma gång som är så jävla roligt. Men den var inte bara sjukt rolig utan också väldigt fin, och det fanns en hel del intressanta relationer i filmen och den inspirerade mig långt mer än vad jag hade trott att den skulle göra.

Vi börjar med huvudpersonen, Annie en ganska uttråkad och nedstämd 30-something som nyss varit tvungen att stänga igen sitt passionsprojekt; hennes egna bageri. Hon jobbar i en juvelaraffär där hon ständigt förolämpar kunderna med sin bitterhet och sitt kompletta förakt inför allt vad kärlek heter eftersom hon helt enkelt inte tror på det. Det närmsta hon själv kommer är enstaka ligg med sin KK, en otroligt ocharmig och totalt taktlös karl som knappast har några intentioner what so ever att en dag starta en riktig relation med henne. Hon bor tillsammans med två vagt handikappade (verkar det som iaf) engelska syskon och hennes liv är helt enkelt ganska mycket misär och saknar mål, mening och glädje, förutom på en punkt: hennes bästaste bästis Lillian, som hon känt sedan hon var liten. När Annie och Lillian träffas lyser de båda upp och deras vänskap är både livslång och väldigt stark, så när Annie får veta att Lillian ska gifta sig så är glädjen mer som en orolig klump i halsen över hur framtiden ska plana ut sig och en rädsla att förlora sitt enda glädjeämne i livet än genuin glädje för Lillians skull. Lillian ber Annie vara maid of honor, vilket hon givetvis tackar ja till, där börjar resan som ska ta Annie från vad hon trodde var botten till... ja det som verkligen är botten. På lysningsfesten får hon träffa de övriga brudtärnorna, brudgummens till synes butchiga mansslukerska till syster, den blyga och som hon flitigt påpekar GIFTA kollegan, den gravt desillusioniserade trebarnsmamman till kusin OCH inte att förglömma vad som i Annies ögon verkar vara djävulen till kompistjuv; den PERFEKTA, supersnygga och rika Helen. Och det är här i det allra intressantaste i filmen ligger; det vi alla tjejer känner till som en stor del av vårat liv; rivalitet kompisar emellan, vem är egentligen MEST kompis och på vilket sätt? Helen och Annie börjar genast rivalisera om brudens gunst och en synnerligen talande scen dem emellan visar att ingen av dem är beredd att ge den andra sista ordet. Och därefter går det bara utför.

Kristen Wiig spelar Annie med enorm bravur, liksom Rose Byrne (en gammal favorit till mig) som spelar den otroligt jobbiga men ändå... älskvärda Helen på ett sätt som jag tror få andra hade klarat av. Alla skådisarna är otroligt välcastade och det finns egentligen inte alls mycket att klaga på; den är rolig, den har djup och är intressant vad det gäller både handlingsutveckling, karaktärer och relationer. Jag gillar den skarpt!! Jag kunde i nuvarande livssituation och allmäntillstånd identifiera mig enormt med Annie som karaktär (även om jag knappast är en femtedel så härlig) och jag började tänka på en hel del saker kring det enda som jag INTE gillade med filmen men det tänkte jag ägna ett eget inlägg för det går ganska mkt utanför ramarna om den här filmen. Så jag avslutar detta inlägg med en varm rekommendation för alla att se den här filmen, både killar och tjejer, även om filmen känslomässigt har mer att erbjuda för tjejer så satt det en hel del grabbar och gapskrattade i salongen så.. nåt för alla!

har insett att jag under de senaste månaderna har satt i mig ganska mkt gammal mat, i stil med sylt som gick ut för ett halvår sen, tortellini som gick ut för 2 år sen osv. och jag bara inser att det jag alltid vetat verkligen stämmer; bäst före datum är ett skämt. man får till att göra som de gjorde förr i tin', lukta på maten, smaka litegranna så märker man nog om det är nåt som är fel. sådeså *snusförnuftig hemmafru från 50-talet*, nejmen ärligt; tänk på planeten, släng inte mat som inte bara går att äta utan smakar exakt likadant som den gjorde när den inte hade gått ut!

Såg Draktränaren idag äntligen. Och tydligen så var Reidar med i filmen. SÖT!!

Går varje dag på väg till posten från jobbet förbi en barnaffär som heter Sprall och varenda dag ser jag denna underbara lampa och tänker: en sån vill jag ha sådeså. men nu råkar jag inte ha 2100 kr till övers för en lampa så jag funderar på om man ska ta till sig det gamla Izor-rådet och faktiskt göra en själv... hmm inspirationen och ideerna spirar, desvärre saknas kunskap om själva utförandet. dock får man inte glömma att en ganska stor del av all crafting är tillfredsställelsen av att lyckas göra något man inte trodde man kunde. Så. I will.

Jag sitter framför datorn, min dator som jag älskar så mycket. Med min dator kan jag se allt jag vill se, få veta allt jag vill veta, drömma om allt jag kan tänkas drömma om, inom loppet av några sekunder. Men jag kan inte skriva på datorn. Jag kan inte för mitt liv förstå varför men det är något med den digitala skrivformen som bara hämmar mig något otroligt. ”Allt fler kändisar fattar pennan” stod det i en tidning, alltså de ”skriver böcker”, det gör de väl inte för det är antagligen någon annan som skriver åt dem eller så är smörjan de lyckats samla ihop så värdelös att det inte under några omständigheter kan få kallas bok bara för att det är fångat mellan två pärmar. Eller… ja nu är jag kanske sträng, såklart vissa kan skriva bra även om de är kändisar, jag är antagligen bara bitter för att jag själv inte får ge ut någon bok, det är ingen som är intresserad av vad jag har att säga för jag är inte känd på förhand.  Hade jag varit det hade bokförlaget kastat sig som gamar över mina kommande alster, vad de än må handla om, för de vet att ett känt ansikte och en inbillning om en titt in i kändisars hjärnor säljer böcker, massor med böcker. Men nu glider jag iväg, det jag ville säga var att de fattar inte pennan, nästan ingen fattar pennan, de låter tangenterna knattra iväg och jag ser inget problem i det i sig, självklart inte, jag är ingen gammal gubbe till bakåtsträvare som sitter i ett hörn och muttrar om hur det var bättre förr, nä som jag sa så älskar jag min dator och allt vad den digitala revolutionen har fört med sig. Men mitt i all denna enkelhet, mitt i all denna smidighet och snabbhet kan jag inte låta bli att tänka; men pennan då? Och pappret?

 

Som jag sa… för mig är de essentiella, och det finns få saker som gör mig så illamående som de där äckliga läsplattorna, vad fan är det för fel på en vanlig bok?! Böcker luktar gott, de har historia, någon annan har hållit i dem, de är vackra eller fula, men de betyder något, de ÄR något de har en substans och mening. Folk pratar om att böcker är så tunga ju och på det här sättet kan de ta med sig massor med böcker på semestern utan att släpa, och det finns obegränsad tillgång och dittan och dattan. Men exakt vem är det de försöker lura? Jag vet, och de vet att de på sin höjd kommer läsa en bok på sin semester och då väger ju boken bara snäppet mer än den där löjliga jävla läsplattan, så exakt vad är meningen?  Meningen med böcker är kanske inte att det ska finnas obegränsad tillgång, eller att man ska försöka plöja igenom vissa för sakens skull, kanske är det en bra sak att med omsorg välja vilka man vill ta med sig på semestern, vilken man vill läsa just nu, kanske är det en bra sak att hålla boken i sin hand, känna tyngden, känna strukturen, lukten, känna allt en bok bär med sig. Nog fan är det så.

 

Ska starta en protestgrupp på facebook. Mot läsplattor.

Nä. Såklart jag inte ska.

Det protesterar jag emot.

Men jag blir faktiskt ledsen, på riktigt. Och jag undrar varför vi gör såhär, varför vi uppfinner saker vi inte behöver, varför vi tror att vi är på en väg som bara leder framåt vad vi än gör.

För det tror jag verkligen inte.

Och om något är ett steg bakåt, mot en mindre intelligent och mindre känslosam och mindre vacker mänsklighet så är det läsplattan.

 

åhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh..................<3<3<3<3<3<3<3

Nu är det inte bra. Nu känner jag mig inte pepp alls. Livet passerar mig som en seg gröt, jag är konstant trött och minsta ansats till att känna entusiasm och glädje inför något slås raskt ner. Jag vet liksom inte alls vad det är jag GÖR. vad som är meningen, vad som är drivet, vad som är målet. Så har det väl varit väldigt länge iofs. Jag kanske tom är född sådan, född ifrågasättande, född eternally dissatisfied. Som en sjukdom, en pest som kommer följa med mig resten av livet. är nog därför jag alltid tänker att det blir kort, livet alltså, tror inte någon med den här sjukdomen blir särskilt jättegammal. vem skulle orka?