fortunaaudentesiuvat

egentligen är det ju konstigt att det gör SÅ mycket ondare när någon man är förälskad i (men som inte är förälskad i en tillbaka) träffar någon annan. för egentligen borde det göra detsamma. men det gör verkligen inte detsamma. det är så helvets jävla hemskt när man vet att det finns någon annan som den personen tittar på med de där ögonen, att det finns någon annan som måste vara så mycket bättre och finare än vad man själv är. kanske är det att man fortfarande kan hoppas om personen är ensam. men allt hopp försvinner på något sätt när någon annan finns där emellan.

men man kan vänta också. vänta på att de ska göra slut, för det gör alla. bara man inte väntar för länge.
jag tänker vänta en stund. finns inga andra alternativ.

vet att alla har sett den här videon, men jag lägger ut den iaf, för den är underbar. låten är nog en av de bästa som finns, och det finns ingen annan video till den, så det blir denna. texten. herregud.



Jag har hört att du träffat nån
Jag har hört att han är allt jag inte var
Och jag hör att du är säker nu, jag vaknar med den tanken varje dag
Och jag hör att han är den rätte
Ja dom säger att du verkligen menar det
Och jag hatar att jag älskar dig
Och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Och jag skäms för att be och jag skäms för att gråta
Mitt hjärta är ditt att förstöra, låt din vän få veta
Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig
Skratta åt det, för då kanske jag kommer över det
Hur kunde du falla när han sa, jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Mina vänner säger vakna upp
Och sluta tänk på det
Men vad vet dom, nu är nån annan än jag närmare
Livet innan det kunde jag, utan och innan
Jag kunde haft det så för alltid
Men jag föll för dig och du förtjänade en nominering för rollen du spelade

Det kommer alltid finnas en hand för dig nånstans
Du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam
Och alla vill ju ha dig nu
Dom har ju väntat på det här
Och jag hatar att jag älskar dig
Och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Det var en gång det var en fest
Och jag gick med nån för att hon påminde om dig
Men sen kom gryningen, jag reste mig gick ut genom dörren
Och jag gick genom den tidiga morgonen
Den rena, tidiga morgonen

Och jag visste inte varför jag gjorde så
Åh, jag visste inte varför

Jag har hört att du träffat nån
Och den här gången är du riktigt säker
Och jag hatar att jag älskar dig
Älskar dig så mycket att jag hatar mig

är lite trött. men ändå vill jag inte gå och lägga mig. för jag vill vara vaken och göra saker. tänka saker, läsa saker. men jag orkar inte. är på sådant här jobbigt humör. när det mesta runtomkring ter sig lite meningslöst och hopplöst, som att man inte får ngn kontakt, som att det inte spelar ngn roll. det är något fel på mitt minne. Det fungerar verkligen inte, och vad gör man åt något sådant? Det är för att allt försvinner som allt blir meningslöst för mig. Jag kan inte komma ihåg ord, inte fakta, inte känslor, inte händelser. Bara de allra värsta händelserna, de som ger en ångest och sånt skit. Men allt jag försöker lära mig bara försvinner, på tre sekunder. Som att varje tanke, varje ord var skrivet på en post-it med dåligt klister, och när jag klistrar upp den på väggen så blåser de ner. allihop. på en gång.

idag köpte jag många böcker på loppis. säkert 15 stycken. Jag vill läsa dem alla nu på en gång. Men det går ju inte. Jag köpte en bok som var tom. Och det är alldeles sant. Den hade pärmar, en framsida och massor med blad. Men inga ord. Varje sida var blank. Är det inte fantastiskt spännande...?



oh.. wow. hon är verkligen den allra finaste flickan som finns tror jag. Cassie <3

jag älskar, älskar, älskar den här låten. och även om den kanske handlar om något helt annat egentligen så tänker jag på pappa när jag hör den. och jag saknar honom så himla mycket. och tänker på honom varje dag. och jag tror inte riktigt att jag förstått än.

jag mår otroligt jävla sepedåligt på alla sätt man kan må dåligt idag. Jag har ont som FAN i hela ryggen och magen, jag mår illa, det känns som jag ska spy närsomhelst (mamma var magsjuk igår), jag har lite ont i huvudet eftersom jag sovit alldeles för länge, vilket gjorde att jag missade skolan idag med och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna pallra mig iväg dit. HELVETE vad sur och ledsen jag är idag :(

På något sätt kan jag inte komma ifrån känslan av att allt som jag lider av är självförvållat. Att om jag hade varit lite starkare hade jag kanske inte mått såhär dåligt av det som jag nu mår dåligt av. Men.. kanske inte är så. Men just nu har jag definitivt fastnat i ett sånt tänk.

"Det som inte dödar dig gör dig starkare" Jag tycker inte om det uttrycket. Inte alls. För jag tycker inte att det stämmer. Varken bildligt eller bokstavligt talat. Om man skjuter någon i benet dör den personen antagligen inte. Men inte fan blir den starkare. Samma med själen. Allt skit som händer, allt som drabbar en... Inte blir man väl starkare av det? :S Jag blir inte det iaf. Jag blir bara svagare och svagare. Jag är ingen kämpe- har aldrig vart och kommer aldrig bli. Jag han tendenser att ge upp så fort det går emot minsta lilla. Därför kommer mina drömmar nog aldrig slå in. Jag betvivlar konstigt nog inte min talang i fallet att jag vill bli regissör. Jag tror att jag skulle kunna ha en del att tillföra, jag vet att jag skulle kunna göra riktigt bra filmer. Men jag kommer aldrig orka kämpa. Jag kommer ge upp innan kampen ens har börjat. Och det låter ju kanske som ett sätt för mig att avskriva mig ansvaret på något sätt, sen när alla mina drömmar har flugit sin kos. Men.. det är för att en av de få saker jag genuint tror gott om mig själv är min förmåga att göra riktigt bra filmer. Men jag tror inte högt om min förmåga att ta motgångar, för jag vet att den är obefintlig.

Jag ska försöka göra ett litet bokslut på de här senaste veckorna, för att reda ut begreppen lite, och försöka förstå om det verkligen är så överjävligt som det känns.

1. Jag började på universitetet. Massor med nya människor. Ingen jag känner. Och det känns inte som jag kommer lära känna någon heller. I varje fall inte någon som jag tycker om. Tidiga morgnar, som jag inte är van vid. Uttröttande både fysiskt och psykiskt.
2. Min pappa dog. Jag saknar honom inte, efter som han aldrig var min att sakna. Men jag är nertyngd av enorma skuldkänslor och en enorm sorg.
3. Min diet gick åt helvete och jag började äta som ett monster igen och gick upp alla de 5 kg:na jag gick ner på ett par veckor.
4. Jag blev förkyld, missade lite i skolan, fick precis innan förkylningen en enormt svår jävla skituppgift från skolan. Tappade modet lite där, angående skolarbetet, som jag känt mig ganska modig inför innan.
 5. Jag fick reda på att den enda person jag varit kär i på riktigt har en flickvän. Vilket iofs på ett sätt är oväsentligt för han är ändå inte kär i mig och har antagligen aldrig varit, men det känns extra överjävligt iaf. Svartsjuka är väl omöjligt att komma ifrån antar jag. Men detta sög också ur den aspekten att jag faktiskt inte visste att jag fortfarande är så kär i honom som jag bevisligen är.
6. 20 min efter att jag fick reda på ovanstående tappade jag ner låskulan till min piercing i toaletten. Precis när jag skulle spola. darn. detta var ju inte så farligt, men det kändes på något sätt som en slags manifestation av alltings jävlighet just nu.

Hmm.. för att summera det hela så tycker jag faktiskt att jag för en gångs jävla skull har en del att vara ledsen över! Det är ju.. ehm.. positivt på ett sätt. FY FAAAAN. Nu är jag i det där stadiet när man liksom.. ramlat ner i en brunn och bara måste ta sig upp. Annars drunknar man. Men just nu känns det som jag gett upp alla försök ens.

"Det gjorda förblir av döden orört vilket bevisar det enda som behöver bevisas - att döden inte finns.
Michelangelo Antonioni är alltså inte heller död."


Inte för att jag gillar Antonioni, men Bodil Malmsten (www.finistere.se) satte huvudet på spiken. Bergman är inte död. Och jag hoppas att jag inte heller ska dö. När jag väl dör.

Jag har tänkt mycket på ära på sistonde. Hur svårt det är att balansera mellan att vilja ha den och tycka det är okej, och att vara medveten om att jakten på den bara förstör. Läser en bok om Alexander den store nu. Mannen som jagade äran och fann den. Usch. svårt sånt där.

Ronnie.. Ronnie Sandahl. Jag är kär. Förälskad. Jag struntar i om den bild jag har av honom inte är sann, men jag är kär i min fantasiversion av Ronnie Sandahl. Han är.. någon jag skulle stå ut med. Han är jättefin.

En del blir kära i killar som kan spela gitarr eller fotboll. Jag blir kär i killar som skriver böcker. Även om de inte är bra. Äh jag ska läsa hans bok igen och igen. Tills jag tycker den är bra. Basta!


Nu till något helt annat:
Idag såg jag en dokumentär om några olika män som hade "real dolls", det är alltså nån slags.. latexdockor, som man får custom-made, som är extremt verklighetstrogna (för att vara dockor). De här männen hade olika relationer till sina dockor, en hade de mest som en runkhobby, dock något överdriven. Men det fanns... drygt tre män i dokumentären som hade relationer till sina dockor. De hänvisade till deras känslor, till deras handlingar osv. En man brukade rigga upp dockorna i olika poser och ta kort på dem. Ibland var han också själv med på bilderna. Han sa att de kändes mer levande då, när han hade bilder på dem, och han i olika situationer. Som ett familje-album liksom.
   Det jag kände när jag såg den här dokumentären.. var ganska mkt. Jag orkar inte riktigt redogöra här för vad som sades och vad jag tänkte om dem och så. Men det var INTE i stil med: blä va tragiskt vilka sjuka äckel. Jag blev jätteledsen. Och förvirrad. Det finns människor som hatar sig själv så mkt, och är så ensamma pga sitt självförakt, att de inte kan få den närhet och kärlek som vi alla behöver, från någon annan än en docka. Eller ja från ett fantasispöke de själva skapat. Vad har världen gjort med oss? Eller har vi alltid varit såna här?


Imorgon ska vi åka ut till Isas land och fixa vårt tält till Emmabode. Hoppas jag hinner få lite annat gjort. Börja läsa konstboken så jag slipper vara helt bakom flötet sen när skolan börjar. Har iaf övertygat Kiki om att börja där med mig tror jag! Och det kommer äga. För det första för att Kiki är riktigt soft och jag vill umgås mer med henne och för att det kommer gå lättare om man har nån med sig från början. Men inte nån man är jättetight med så att ingen annan kan bryta sig in, bara någon man känner liksom. Jag längtar. Tills den här sommaren är över. För den här sommaren var inte min sommar alls. Hösten ska börja och förhoppningsvis ska det börja reda ut sig.

Nu är mina naglar poppy red for whatever reason och jag vet äntligen vad petticoat betyder.

Dåliga saker med mig:
1. Mina fötter luktar ofta jätteilla. Det har de inte alltid gjort, men pga omständigheter jag inte känner till har mina fötter den senaste tiden luktat väldigt illa. Och inget biter på det. Inte tvål, inte vatten, inte fotdeo. INGENTING.
2. ehmm..nä jag kommer inte på nåt mer.. allt annat är bra med mig! NÄÄ. jag skojade bara, men jag orkar faktiskt inte berätta mer saker som är dåligt med mig. Det är iaf värre saker än att mina fötter stinker. Men imorgon kommer kanske en liten lista med saker som är bra med mig! KANSKE...!

Nä.. I denna afton tycker jag inte alls om det här. Ge mig bara ett sånt här utseende pls:

(annika marklund, skriver blogg på www.fatale.se GRYMT BRA BLOGG/WEBBTIDNING!)

eller såhär kan jag också tänka mig o se ut!

Irina Lazareanu det snyggot! <3

Och sen vill jag ha en sån här karl:



then I'm all good! DET ÄR VÄL INTE SÅ MKT BEGÄRT?!



Men egentligen.. så skulle jag nöja mig med mindre. Jag skulle nöja mig med att bara inte vara ledsen hela tiden. Jag skulle nöja mig med att bara gilla läget. Men jag gillar inte läget. Jag kan inte det. Har aldrig kunnat.




http://www.imdb.com/title/tt0439289/ GRYM GRYM GRYM GRYM FILM!!!!! Running with scissors. se se se se. Anette Benning och Joseph Cross är helt otroliga i sina roller, filmen är både rolig och gripande. Brian Cox som galen psykologpatriark går icke av för hackor heller! Eller egentligen så är ju ALLA som är med i filmen helt geniala. Ja jag kan inte annat än att rekommendera er som fanken att se denna film! (Handlar om Augusten som lever med en alkoholiserad far och en narcissistisk mor med grova psykiska problem. Han får börja bo hos moderns psykolog och han minst sagt vrickade familj.)

Inte så långt borta...