fortunaaudentesiuvat

jag kommer nog typ.. aldrig lyckas förlåta mig själv för att jag inte tog tag i att fixa biljett till Gustav den tredje på Operan. Jag bara VET att det bör ha varit typ den ultimata visuella upplevelsen. Och sista föreställningen gick tidigare i afton. Jag kommer aldrig aldrig glömma att jag glömde. it will haunt me for the rest of my life. fy. fan.

Idag var jag på teater med Bella. Vi såg Tre Kronor på Dramaten, vilket är tre små pjäser i ett paket, en om Gustav Vasa, en om Kristina och en om Gustav III. Det var lite skiftande kvalité på pjäserna men det som överlag var alldeles lysande var skådespeleriet och scenografi och ljus. Bäst var nog den om Gustav III, med Mikael Nykvist i huvudrollen. I Vasa spelade Torkel Petterson huvudrollen och Kristina spelades av Elin Klinga.

Efter pjäsen gick vi och tog en cider på Frippe alldeles intill. Där stod Torkel Petterson, Elin Klinga, Micke Nykvist och massa andra av skådespelarna och sjöng allsång och drack öl. på fullaste allvar. Torkel hade tom. Vasa-skägget kvar, jag och Bella diskuterade hurvida det var ett äkta skägg eller ej. hoppas det var äkta. Det var hursomhelst väldigt gulligt att de stod där allihop och röjde. Torkel har en härlig röst, särskilt när han talar. alldeles... vibrerande basaktig typ. han sjöng fint också.

igår när jag och Jenny var på teatern satt det en man bredvid mig som luktade ganska mycket alkohol. Han verkade lite förvirrad och ensam. När det hade gått fem minuter av andra akten så reste han sig upp och gick, så diskret som det var möjligt, ut. Han gick under den scenen när Arvid får ett brev av Lydia där hon berättar att hon har tillhört en annan man medan han var borta på sommaren. Arvid läser brevet om och om igen, och för varje gång han upprepar frasen: JAG HAR TILLHÖRT EN ANNAN MAN MEDAN DU VARIT BORTA, så höjer han rösten och hans hjärtslag dunkar högt högt i hela salongen. då gick han den mannen.


han kanske också hade en Lydia en gång. som tillhörde en annan man. när han var borta.


och det hade nog Hjalmar Söderberg också. jag tror bestämt att hon hette Maria von Platen. Och både Gertrud och Lydia Stille bär hennes drag och i Söderbergs drama och roman ekar visst fortfarande det som skedde mellan honom och Maria. Han hade så sorgsna ögon sade Bella om Hjalmar. det hade han sannerligen.

en sak som jag hade jättesvårt för tidigare, men som jag nu finner en oerhört stor fascination i är när skådespelare spottar när de skriker eller pratar på scenen, jag kunde inte låta bli att fnissa till lite skamset när skådespelare råkade göra det tidigare, men nu blir jag nästan lite lycklig varje gång jag ser det- det tyder ju någonstans på en så stor inlevelse i rollen att man liksom skiter i att man råkar spotta. Jag gillar det. Arvid Stjärnblom som talar så hetsigt till Lydia Stille att han råkar skjuta iväg lite saliv, det är vackert.


tror att fascinationen befästes när jag såg Figaros bröllop på Stadsteatern och Johannes Bah Kuhnke som spelade greven verkligen SPOTTADE och dreglade hela tiden. varje gång han yttrade något sprutade det ut en liten dusch av saliv. oerhört fascinerande, och det tog ett tag innan jag fattade att det ingick i rollen. sättet han pratade på var liksom lite.... spottvänligt.

Imorgon ska jag se Den allvarsamma leken på Stadsteatern igen. med Jenny. jag är lite nervös faktiskt. jag tycker verkligen om den pjäsen jättemycket. vet inte varför jag blir nervös, men det blir jag.

Pjäsen var alldeles fantastisk. Skådespelarna var helt jävla otroliga. Särskilt Gustaf Skarsgård of course. Men samtidigt var det häftigt, för i vissa scener var det enormt svårt att välja vem man skulle titta på, Livia Millhagen eller Gustaf Skarsgård, båda var verkligen självlysande i sina gestaltningar. Jag tyckte mkt om dekoren och kläderna. Kläderna kändes inte som kostymer, men samtidigt så kändes de autentiska från 1910-talet. Som någon slags perfekt mix av nu och då. Dekoren var ganska ren, en sliten båtdel som fick agera parkbänk, fönstersmyg, stol, pall, park. En sliten madrass. Två trälådor med all rekvisita ingömd. En stor spegel, som gav lite förvrängda bilder. Jag älskade hur handlingsförlopp och tidsrymder var lite abstrakta, flöt samman. Det fanns inga särskilda spelplatser, utan allt hände på något sätt i en på samma gång konkret verklighet som sinnesvärld. Låter kanske lite flummigt men så var det. Ibland blev det på något sätt lite farsartat, det var mkt utspel som klart gick åt det komiska hållet. Men samtidigt så fungerar det eftersom Arvid till sin karaktär är ganska neurotisk och Arvid och Lydias kärlekshistoria är ju på sina håll nästintillt komiskt problemkantad.Underbar pjäs. vill se om.