fortunaaudentesiuvat

konstiga saker jag drömt inatt:

För 34e gången har jag drömt att jag går i gymnasiet men inser att jag skolkar för mycket och kommer få gå om ett år (inte för att det funkar så irl, men tell my dreams that) och i alla tidigare drömmar har jag fått panik vid tanken men ICKE denna gång för jag insåg att gå om ett år är egentligen ganska soft för det ger mig mer tid att starta en GLEE-klubb på min skola ;) lol. Och jag drömde om en låt som inte finns. men som var fantastisk. och som jag och min gamla barndomsbästis Jenni skulle framföra på nåt event men vi övade jättedåligt och hann inte göra klart men sen kom det två musikaliska latino-killar och hjälpte oss så vi sjöng den fyrstämmigt istället och det blev grymt även om det var i sista minuten. Och jag drömde att jag träffade Sookie Stackhouse och Bella Swan, på nåt mysko sätt var jag med i en film med dem och jag var jättenördig men de tyckte jag var cool också och sen helt plötsligt så VAR jag Sookie ett kort tag och det var epic.

Ibland tänker jag att.. kunde inte bara LITE mer såna där random drömsaker hända irl?!

idag har jag tänkt mycket på vad det egentligen innebär att förstå en annan människa. någon har sagt att förstå är att känna igen. och det tror jag mycket på, och just eftersom det är så, att man kanske måste uppleva för att förstå, eller för att ens ha en chans att förstå innebär det att det är väldigt lätt att döma andra människor, hur de agerar eller hur de känner. sen är det självklart så att två människor kan ha varit med om snarlika situationer och reagerat helt olika inför dem och pga det kan man ALDRIG säga att någon annan har en felaktig reaktion eller en felaktig känsla för.. alla känner olika. men jag har tänkt mycket på det här med att man aldrig kan känna sig själv heller. man kan egentligen inte.. veta vad man kommer göra eller vad man är kapabel till. man kan såklart ha teorier och ju mer man känner sig själv och ju ärligare man vågar vara med sig själv desto större chans är det kanske att man skulle lyckas förutse i vilka situationer man eventuellt skulle reagera på ett visst sätt. jag vill inte berätta vad för tanke som satte igång dessa tankebanor för jag misstänker att någon skulle kunna bli ledsen eller känna sig träffad på nåt sätt men... känslor man tänkt sig att man aldrig skulle ha, egenskaper hos andra som man tyckt varit fega eller dåliga kan ju... bli ens egna när man hamnar i en situation man omöjligen kunde förutse eller ens.. tänka på. jag önskar bara att fler människor kunde sluta tro att man vet allt. för det gör man inte, egentligen vet man ingenting. och det skrämmer mig. Sen tror jag givetvis att det finns vissa saker varje människa kan känna sig relativt säker på, så pass säker att man vet att man inte skulle göra det såtillvida att man inte drabbades av en psykos eller liknande. Jag tror tex alla föräldrar kan skriva under på att de inte skulle skada sina egna barn medvetet, det är liksom naturvidrigt. Jag och min mamma hade en ganska aggressiv (som vanligt ;) ) diskussion om liknande saker en gång, vi talade om koncentrationsläger etc och det här med att folk liksom klättrade på varandra för att försöka undslippa gasen osv. och min mamma hävdade bestämt att nästan alla skulle göra så för att överlevnadsinstinkten tar över och jag sa att jag inte tror att jag skulle göra det och det provocerade tydligen henne. men hur som helst är det en sådan situation där jag självklart inte kan vara säker eftersom jag aldrig varit med om ngt liknande, men jag känner ändå mig själv tillräckligt väl för att veta att jag för det första inte har enormt stark levnadsinstinkt, och ju mer tid man spenderat att tänka på döden desto mindre skrämmande verkar ju tanken. Nu behöver ingen som känner mig och läser det här oroa sig för att jag ska ta livet av mig för det får jag ju inte och jag har ändå tillräckligt mycket kärlek och respekt för mina närmaste för att inse att det skulle vara oerhört jobbigt för alla runtomkring om jag dog. Men däremot leder ju den vetskapen och känslan till att jag kan vara relativt säker på att jag inte skulle klättra på andra som försöker överleva för att själv överleva ett liv som jag inte ens är säker på att jag vill ha. jag tror nästan att det är det som det i grund och botten handlar om. sk. "hjältar", modiga typer som kanske inte alltid sätter sig själv framför andra gör det kanske inte för att de är ädla av naturen utan för att med en ovilja mot att till varje pris överleva, en vetskap om livets förgänglighet, hur obetydande man egentligen är leder oundvikligt till sk. ädelhet eftersom det inte är svårt att sätta andra framför sig själv om man inte ens vill leva.

har jag två tumblr:s också som det vore kul om ni följde. förutsatt att ni gillar massa coola fina grejer som finns där ;)


http://fuckyeah80smovies.tumblr.com/

http://thuswithakissidie.tumblr.com/

WE'LL BE BACK SHORTLY



EN HEL DAG OCH KVÄLL UTAN TUMBLR :'( LÄGGG AAAAAAV JAG BEHÖVER MIN TUMBLR-FIX

jag vill ändå kunna förklara för människor jag känner som kanske undrar. men jag vet inte hur. så jag gör det här och hoppas att ni läser det men aldrig frågar. jag har aldrig läst något som jag känt beskriver EXAKT hur jag känner som detta. Jag vet inte om det är separata texter eller samma eller vem som skrivit det men det förklarar allt. och om ngn läser denna blogg som inte känner mig är det ju bara att.. strunta i. jag är otroligt rädd att uppfattas som en person som söker uppmärksamhet eller pity när jag är allt annat än det. jag hatar uppmärksamhet. jag kan knappt hantera känslomässig uppmärksamhet från folk jag känner, som älskar mig, men sedan jag började skära mig har det ju helt enkelt fått en ny dimension eftersom det för första gången i hela mitt liv syns på mig att jag inte är glad. annars har alltid alla trott att jag är det, för att jag är så sjukt bra på att låtsas och spela för det har jag gjort hela mitt liv. men hursomhelst så känns det skönt att med någon annans helt sjukt perfekta ord förklara varför, hur det känns och varför det inte går att sluta (jag vill inte ens sluta). och på ett sätt ville jag inte att NÅGON i hela världen skulle veta men det var ju helt enkelt omöjligt att dölja det från mina närmaste och jag har märkt hur mycket andra människor som kanske inte är mina närmaste men ändå vänner kanske undrar och vill fråga men inte vet hur eller om de kan, och hur overkligt det än kan kännas för mig att någon faktiskt skulle bry sig så är de här hittade orden min förklaring till er:

I was trying to cut myself. I wanted to cut for the cut itself, for the delicate severing of capillaries, the transgression of veins. I needed to cut the way your lungs scream for air when you swim the length of the pool underwater in one breath. It was a craving so organic it seemed to have arisen from the skin itself. Imagining the sticky-slick scarlet trails of my own blood soothed me.

I needed to kill something in me, this awful feeling like worms tunneling along my nerves. So when I discovered the razor blade, cutting, if you’ll believe me, was my gesture of hope. … All the chaos, the sound and fury, the uncertainty and confusion and despair—all of it evaporated in an instant, and I was for that moment grounded, coherent, whole. Here is the irreducible self. I drew the line in the sand, marked my body as mine, its flesh and its blood under my command.

You might imagine that a person would resort to self-mutilation only under extremes of duress, but once I’d crossed that line the first time, taken that fateful step off the precipice, then almost any reason was a good enough reason, almost any provocation enough. Cutting was my all-purpose solution. My scars ought to be a charm bracelet of mnemonics, each a permanent reminder of its precipitating event, but maybe the most disturbing thing I can say about the history of my cutting is that for the most part I can’t even remember the whens and the whys behind those wounds. It didn’t take much to make me cut. Frustration, humiliation, insecurity, guilt, remorse, loneliness—I cut ’em all out. They were like a poison, caustic and destructive, as though lye had been siphoned into my veins. The only way I could survive them, I thought, was to keep draining them from my blood.

Nästa vecka ska jag påbörja min Sookie-tatuering :) Ska antagligen göra min arm till en full sleeve-vampyrrelaterad arm. kommer bli c00lt :) Sookie är inte bara huvudrollen i en av världens bästa tv- och bokserier utan också en av mina absolut största förebilder. Skulle verkligen vilja vara som henne :) Hon är tuff när det behövs och lugn när det behövs, allt annat än fördömande, öppen, kärleksfull, intuitiv, vacker osv osv. Så det känns helt kolugnt att skaffa en tatuering med henne. det kommer jag aldrig ångra, eller jag kommer aldrig ångra någon av mina tatueringar, det är inte min grej ;)

1 dag för tidigt!!!!!!!!!!!!! :D :D :D :D :D

tack discshop <3

... :O <3

videon är lite fånig tycker jag. och egentligen är den här låten det med. men handen på hjärtat, finns det någon som inte drömmer om att någon en dag ska känna EXAKT sådär för en?