fortunaaudentesiuvat

Förutom att det gör jag inte :/ men jag borde för imorgon flyttar jag!! För andra gången flyttar jag hemifrån, nu flyttar jag in hos Sandra i Hagis och.. det ska bli jättekul. Men egentligen borde jag packa istället för att sitta här och göra typ.. exakt allt annat utom att packa. Så.. dags att skärpa till sig kanske. Klockan är ändå två och det blir fullspäckad dag imorgon med flytt av grejerna, mig själv, Kjell och sen blir det IKEA etc.

Så.. nu går jag och packar klart väskorna!

Okej dags för del två i mina tv-darlings. En serie som jag började följa i höstas och sen dess blivit väldigt fäst vid är 2 broke girls som är producerad av Michael Patrick King som också producerade SATC. Serien handlar om Max och Caroline som är två väldigt olika tjejer som tillsammans startar ett företag för att sälja Max's hemmagjorda muffins. Max är en cynisk, dubbelarbetande och street-smart tjej som i början av serien träffar Caroline, som tidigare varit rik men tack vare sin pappas ekonomiska fiffel hamnat i både fattigdom och onåd hos alla sina bekanta. Serien handlar mestadels om relationen mellan Max och Caroline, en relation som till en början är minst sagt avig eftersom Max inte alls gillar den överdrivet positiva och glättiga Caroline. Med tiden växer en stark vänskap fram och allt som tjejerna går igenom tillsammans lär de båda en del läxor som får dem att inse att allt kanske inte är som de tidigare trott. Det går inte att välja en av Caroline och Max som favoritkaraktär, men det är definitivt de två som är de bästa karaktärerna, även om det finns en väldigt bra cast av bi-karaktärer också. Max var min favorit i början med sina otroligt rappa och elaka kommentarer om sig själv och omvärlden men med tiden växte Caroline som en riktigt rolig och djup karaktär också, och tillsammans är de bara.. ja den bästa duon man kan tänka sig, riktiga favoriter hos mig!

Hur vet jag om jag är snäll eller elak?
ond eller god?
självisk eller omtänksam?
vacker eller ful?
rolig eller tråkig?
smart eller korkad?

det är omöjligt att veta för alla säger olika. det de gör mot mig, säger åt mig och det jag själv känner, anar, tycker. det blandas alltid ihop till en enda stor röra så att jag inte kan urskilja vad som är rätt och fel.

jag vet inte vem jag är. eller hur jag är.

Jag har haft min iPhone i drygt ett och ett halvt år, den är låst till Telia, men då jag stötte på finansiella trubbel i höstas blev det så att det abonnemanget stängdes av, som tur var hjälpte en kompis mig att hacka den så jag kunde använda annat sim-kort till den. Efter att ha undvikit att uppdatera den under väldigt lång tid av rädsla att fucka upp hackningen iom att telefonen återställs iom. en uppdatering för att sedan som jag förstår det synkronisera tillbaka allting via ens iTunes så blev jag nu inatt tvungen att göra det eftersom Spotify, som jag i princip inte kan leva utan, krånglade och vägrade fungera med det gamla operativsystemet.

så... ja jag gjorde uppdateringen, tog typ en timme med uppdatering av datorn inräknad och SÅKLART kan jag inte göra återställningen eftersom jag inte ens kan aktivera telefonen då simkortet är fel. Borde jag räknat ut, men eftersom jag var desperat och helt galen så satte jag allt på spel för att få tillbaka spotify och nu har jag INGEN musik, varken spotify eller min iTunes musik i mobilen eftersom jag inte ens kan öppna den.

FUCK. MY. LIFE. så jävla bigtime. och ja jag vet att det är ett jävla ilands-problem och jag vet att tusen ggr värre saker kan hända (tack har upplevt de flesta av dem) MEN det spär på en redan ganska tilltagande sömnlöshet och sepeångest eftersom jag i detta tillstånd i princip MÅSTE ha musik för att kunna sova, och visst kan jag lyssna på datorn, men inte riktigt lika lätt att somna eftersom jag vrider mig hit och dit och mobilen är lite mer.. ja mobil helt enkelt.


Får se om jag kan övertala mamma att hjälpa mig förlänga nåt abonnemang vi har på 3 eftersom jag inte kan starta eget nytt abonnemang eftersom jag har fucking betalningsanmärkningar :'(

annars vet jag inte vad jag gör av mig själv.

För övrigt ligger Kronprinsessan på BB och de kör nån slags livesändning när man kan få följa allt live, blir fett nervös och stressad av det också. suck. orka. vara. jag.

jag avslutar en bok, ingen särskild bok men en bok, och någonting inom mig går liksom sönder av den boken. och jag kan inte förstå varför, det finns ingen uppenbar lösning eller koppling. det är bara något fel. och igen finner jag mig med en stark smärta i bröstet, ett illamående som pumpar sig uppåt. och jag kan inte skilja på om det är i själen eller kroppen. kanske är jag sjuk, kanske har jag ångest. jag kan inte veta längre, jag känner inte mig själv, jag snuddar igen vid tanken, tanken som jag mestadels skickligt lyckas skjuta bort (men hur gör jag?!), tanken som säger att det där och det här och dessa och dem, allt är på låtsas och att jag är farligt nära att ramla överbord. Och känslan av att det vore skönt. Även om vattnet är iskallt och jag kommer försvinna och aldrig återses igen.

En av mina nyfunna favoriter på internet är streetstyle och mode sajten Advanced Style som drivs av en man som heter Ari Cohen (yes han heter så på riktigt..) Han har riktat in sig på att bevisa att mode och stil inte känner till några åldergränser och därför så umgås han med och fotograferar enbart äldre damer med en fin stil. jag älskar't och här följer några favoriter, alla foton från Advanced Style.




Jag önskar att det här kan vara jag om 50-60 år!

Jag tror att de i trailern till ett av svt:s nya program (som handlar om några familjer som byter liv och flyttar ut på landet) säger att en av tre svenskar, eller kanske en av fem vill flytta ut på landet. och då känner jag bara... varför gör inte fler det då? Jag tänker på hur bisarrt det är att det finns så mycket plats, så mycket luft och träd och ändå tränger vi alla ihop oss i städer och lider. Jag trodde det var så att folk VILLE bo i stan, men om de inte vill det; varför sticker de inte? Landsbygden behöver ju befolkas igen och jag tror bara alla tjänar på det.

Låt inte mig bli en av dem som vill något men inte gör det. utan istället stannar och lider.

Tänkte införa en ny kategori här. Då jag har många serier jag har följt/följer/ser på ville jag ägna en kategori åt mina favoriter I dessa serier. Jag kan nog säga att i 95 procent av alla tv-serier jag sett på har jag en favoritkaraktär, som på något sätt personifierar varför jag älskar serien, en liten tv-darling helt enkelt. Så jag börjar raskt med..

PENNY från Happy Endings.
Happy Endings är en amerikansk sitcom (2011-2012 pågående med säsongsuppehåll efter 2 säsonger) som cirkulerar kring en grupp vänner i Chicago, en ganska klassisk sitcom men den känns väldigt modern och karaktärerna är visserligen stereotypa men en skön blandning jag inte sett innan och mest av alla tycker jag om gruppens eviga singeltjej Penny Hartz. Penny är framgångsrik inom sitt yrke, hon jobbar inom PR och söker ständigt efter en pojkvän som passar hennes krav, hon dejtar ständigt nya killar och har en tendens att genom både sin osäkerhet och sin eviga hyperaktivitet och öppenhet bli lite som en kameleont och dra till sig av drag och intressen som killen i fråga har. Hennes bästa vän i gruppen är Max, gaykillen i gänget som dock verkligen inte är en stereotyp gayman då han varken är intresserad av mode, kändisar eller ja.. i princip någonting utom att sitta i soffan hemma och kolla på tv. Max är min andra favoritkaraktär men Penny är strået vassare och hon gör mig glad och hon har lite den här klassiska singeltjejes-viben som man kan identifiera sig med, lite Bridget Jones, FAST med en kickass sångröst (som det visar sig i vissa avsnitt) <3




1. hela gänget
2. penny har 20-tals fest i sin nyköpta lägenhet men deppar ihop totalt då hon fått för sig att hon hamnat under nån slags spinster-curse, så hon klär inte ut sig utan sitter i soffan iklädd mjukisbyxor och äter glass istället
3. Penny blir tvingad av sin bossiga kompis Jane att göra en sk. "moodboard" och även om hon är väldigt emot idén från början låter hon sig övertalas och blir positivt överraskad när det visar sig att exakt allt som hamnat på boarden händer i verkligheten?!
4. Penny och Max utklädda till Snooki på Halloween
5. Avsnittet när Penny dejtar en riktig jävla hipster och hon försöker anpassa sig till honom och hans vänskapskrets tills hon på klassiskt Penny-manér inser att hon inte vill göra allting ironiskt och att hon faktiskt har ganska medelmåttig smak, men det är okey sålänge man är glad som Penny.

men det vet vi ju att det kommer, vi alla vet det.

Denna vecka har jag fortsatt att läsa allt jag kommer över av Tatiana de Rosnay och det blev nu dags för hennes bästsäljare Sarahs Nyckel, som även filmatiserats. Jag läste boken på ett par dagar, den var väldigt gripande och lättläst, man ville inte lägga ner boken, men undantag för de scener som var så hemska att jag var tvungen att lägga bort boken ett tag. Jag såg filmen inatt, trots att jag var väldigt trött, men eftersom jag nyss läst ut boken kände jag saknad efter karaktärerna och ville gärna se mer. Filmen var tyvärr lite av en besvikelse, vissa scener var helt underbara att få se så levande och på riktigt, medans vissa karaktärer och händelser var väldigt slätstrukna och inte alls så dramatiska som i boken, jag tror att jag kunde uppskatta filmen just eftersom jag hade boken i så färskt minne och kunde läsa in allt som saknades mellan raderna, vilket var mycket.

Jag kan dock ändå rekommendera både boken och filmen, helst i kombination med varandra. En kort och förhoppningsvis spoilerfri summering av handlingen: Sarahs nyckel utspelar sig i två parallella plan; Paris i nutid och Paris sommaren 1942. Vi får följa medelålders journalisten Julia Jarmond som får i uppdrag att skriva en artikel om den mycket dolda och i Frankrike skamliga händelsen då tusentals franska judar samlades ihop av fransk polis och tvingades vänta i flera dagar under omänskliga förhållanden för att sedan deporteras vidare till koncentrationsläger. Julia, som är amerikansk men som bott i Paris i 20 år med sin franska man och snart tonåriga dotter, blir mycket intresserad av händelserna och ännu mer när en hemsk familjehemlighet avslöjar sig och det visar sig att Julias familj har mycket mer med händelserna att göra än vad hon tror. Vi följer även karaktären Sarah, en ung judisk flicka och hennes kamp för att rädda sin lillebror. Mycket bra historielektion, mycket gripande, vackert och groteskt på samma gång; en riktig höjdare!

suck. känner mig enormt bipolär these days. kanske borde gå och se om jag har diagnos. mina egna moodswings are kind of giving me whiplash (twajlajt-reference), tidigare i afton hade jag enormt mycket ångest utan egentlig anledning. nu flertalet timmar senare har jag fått i mig lite läsk (dock inte cola- två veckors paus nu- still going fairly strong! O_o), jag har duschat och kollat både An idiot abroad och Project Runway. Nu borde jag verkligen sova, ska upp ganska tidigt och jobba en ganska lång (och antagligen jobbig) dag imorgon men... återigen utan egentlig anledning svängde mitt humör och jag fylldes av en enormt tilltro till både mig själv och framtiden. problemet med detta är bara att sådana känslor behöver stanna mycket längre för att de ska leda till något produktivt, till skillnad från ångest och depression som bara tar några sekunder på sig att brake every-fucking-thing.

men nu är nu och nu hoppar jag över månen och glider förhoppningsvis snart in i sömnens förlovade land!

ibland tänker jag på hur det skulle vara OM det gick att förklara för de som inte förstår, om de skulle ändra sin annars bestämda åsikt att om man mår dåligt och det går dåligt så är det ens eget fel. för alla människor vet inte hur det är att vakna med en känsla i kroppen, och du har inte en jävla aning om varifrån den kommer, vad den gör där eller vad den vill. allt du vet är att det kommer bara växa och växa tills det är så stort att det känns som att du har ett föremål inne i bröstet som maler runt magsäcken, hjärtat och upp i halsen, en stor slunga av... ja vad är det där inuti mitt bröst som gör ont? jag vet fan inte. jag vet lika lite som du och jag vill ha den där lika lite som någon annan. men det spelar ingen roll hur många positiva tankar jag tänker, hur mycket jag fokuserar, hur mycket jag än stålsätter mig så kan jag inte komma ifrån det.

och det som gör mest jävla sepeont är att det finns folk som tror att jag inte kämpar, att det finns människor, till och med i min närhet som inte förstår vilket krig jag ibland måste anföra, vilket slagfält jag vissa, många, de flesta dagar befinner mig på, och fäktar vilt omkring mig, jag klär på mig den allra bästa utrustningen jag kan hitta. De dagar det är paus från slagen sitter jag, står jag, jobbar jag, medans jag gör annat på att slipa min utrustning till perfektion, jag svetsar, syr och skruvar. men den kommer aldrig bli nog.

och det finns de som inte så ofta behöver gå ut på det där slagfältet. och de säger till mig att jag ska strunta i kriget, de säger åt mig att jag ska vända andra kinden till, att jag ska stoppa det genom att be snällt och tyst. men det går inte. då blir jag mosad, krossad, manglad och mördad. av mig själv.

och vem vill vara ett offer? men det gör mig ledsen. jag kämpar så gott jag kan hela tiden. jag tycker att jag är stark. men världen säger åt mig att jag är svag, så ofta att jag till slut tror på det själv.