fortunaaudentesiuvat

Hur vet jag om jag är snäll eller elak?
ond eller god?
självisk eller omtänksam?
vacker eller ful?
rolig eller tråkig?
smart eller korkad?

det är omöjligt att veta för alla säger olika. det de gör mot mig, säger åt mig och det jag själv känner, anar, tycker. det blandas alltid ihop till en enda stor röra så att jag inte kan urskilja vad som är rätt och fel.

jag vet inte vem jag är. eller hur jag är.

suck. känner mig enormt bipolär these days. kanske borde gå och se om jag har diagnos. mina egna moodswings are kind of giving me whiplash (twajlajt-reference), tidigare i afton hade jag enormt mycket ångest utan egentlig anledning. nu flertalet timmar senare har jag fått i mig lite läsk (dock inte cola- två veckors paus nu- still going fairly strong! O_o), jag har duschat och kollat både An idiot abroad och Project Runway. Nu borde jag verkligen sova, ska upp ganska tidigt och jobba en ganska lång (och antagligen jobbig) dag imorgon men... återigen utan egentlig anledning svängde mitt humör och jag fylldes av en enormt tilltro till både mig själv och framtiden. problemet med detta är bara att sådana känslor behöver stanna mycket längre för att de ska leda till något produktivt, till skillnad från ångest och depression som bara tar några sekunder på sig att brake every-fucking-thing.

men nu är nu och nu hoppar jag över månen och glider förhoppningsvis snart in i sömnens förlovade land!

ibland tänker jag på hur det skulle vara OM det gick att förklara för de som inte förstår, om de skulle ändra sin annars bestämda åsikt att om man mår dåligt och det går dåligt så är det ens eget fel. för alla människor vet inte hur det är att vakna med en känsla i kroppen, och du har inte en jävla aning om varifrån den kommer, vad den gör där eller vad den vill. allt du vet är att det kommer bara växa och växa tills det är så stort att det känns som att du har ett föremål inne i bröstet som maler runt magsäcken, hjärtat och upp i halsen, en stor slunga av... ja vad är det där inuti mitt bröst som gör ont? jag vet fan inte. jag vet lika lite som du och jag vill ha den där lika lite som någon annan. men det spelar ingen roll hur många positiva tankar jag tänker, hur mycket jag fokuserar, hur mycket jag än stålsätter mig så kan jag inte komma ifrån det.

och det som gör mest jävla sepeont är att det finns folk som tror att jag inte kämpar, att det finns människor, till och med i min närhet som inte förstår vilket krig jag ibland måste anföra, vilket slagfält jag vissa, många, de flesta dagar befinner mig på, och fäktar vilt omkring mig, jag klär på mig den allra bästa utrustningen jag kan hitta. De dagar det är paus från slagen sitter jag, står jag, jobbar jag, medans jag gör annat på att slipa min utrustning till perfektion, jag svetsar, syr och skruvar. men den kommer aldrig bli nog.

och det finns de som inte så ofta behöver gå ut på det där slagfältet. och de säger till mig att jag ska strunta i kriget, de säger åt mig att jag ska vända andra kinden till, att jag ska stoppa det genom att be snällt och tyst. men det går inte. då blir jag mosad, krossad, manglad och mördad. av mig själv.

och vem vill vara ett offer? men det gör mig ledsen. jag kämpar så gott jag kan hela tiden. jag tycker att jag är stark. men världen säger åt mig att jag är svag, så ofta att jag till slut tror på det själv.

jag undrar hur det skulle vara att inte vara jag.
jag undrar hur det skulle kännas att inte ha huvudet fyllt till bristningsgränsen med funderingar, fantasier och nojor hela tiden.
jag undrar hur det är för vissa andra, som verkar leva sitt liv utan den här ständiga terrorn som kommer från att ha en överarbetande hjärna.

nu låter det som jag tror att jag är smart. att min hjärna på något sätt är överlägsen vissa andras.
det vet jag inte om jag anser. kanske.
jag kan ju bara försöka förklara hur det är att vara jag. jag kan ju bara försöka förklara både för mig själv och er hur min hjärna fungerar, hur min verklighet ter sig. och för mig är det så att jag har inte ork eller tid att uppleva och känna så mycket i livet för min hjärna går på högvarv hela tiden, jag får aldrig vila, inte ens när jag sover, SÄRSKILT inte när jag sover (mina drömmar är inte att leka med). Och man kunde ju önska, eller JAG önskar, innerligt varje sekund att allt detta kunde vändas till något produktivt, något konstruktivt, något jag kunde bygga en karriär eller i vart fall en självkänsla på, och ja än är det väl inte försent, jag hoppas fortfarande att det ska kunna hända. Att det som tagit ifrån mig mycket jag önskat och längtat efter hela livet, det som fått mig att känna mig ensam, det som gett mig tusen sömnlösa nätter, någon gång ska visa sig inneha en mening.

annars blir det svårt. då blir det mycket svårt att acceptera den väg jag blivit tilldelad.

då var ju allt i onödan.

där jag jobbar är han kund. han som jag var så jävla kär i så att mitt hjärta krossades tusen ggr om i över 4 år. hans foton står där i hyllan och väntar på att bli hämtade, men han är flera dagar "sen", de skulle vara klara i fredags klockan 10, så hela förmiddagen gick jag som på nålar och bad stilla böner att han inte skulle passera mig på gatan när jag köpt lunch, eller komma in just när någon annan inte kan ta receptionen och jag måste. för jag vill inte träffa honom. jag orkar inte. det där dagliga onda har försvunnit, och vore det inte för hans intrång på min arbetsplats skulle jag max tänka på honom en gång i veckan nu. jag är inte kär i honom längre. men jag var, så himla länge att det aldrig kommer blekna bort eller försvinna. jag kommer aldrig kunna skratta åt det för det var allt annat än roligt. det krossade mig nästan, helt och hållet och om jag tillåter mig själv att ramla ner där en gång till så kommer jag inte kunna ställa mig igen. och egentligen räcker det med ens förnimmelsen av det, enbart minnet av all smärta och all tid som stulits får blodet i mig att stelna och stanna en sekund för att sedan flyta vidare.

och istället för att skämmas, och känna mig så himla värdelös och pinsam som var kär i någon som inte var kär i mig tillbaka i fyra år så önskar jag att jag kunde känna mig storartad och romantisk med svepande gester och en personlighet man skriver böcker om, jag önskar att jag kunde känna stolthet över min okuvliga kärlek, mitt enorma blödande hjärta,jag önskar jag kunde känna släktskap med Unge Werther, känna att oavsett om han inte älskade mig tillbaka (hur kunde han inte göra det?! varför gjorde han inte det?! ... jag vet allt för väl, tro mig) så älskade jag honom, all den där kärleken kom från mig, som en strid ström, en källa som aldrig helt sinar.

men det gör bara ont. och jag önskar att jag kunde få glömma det.

snälla.. kan jag inte få det?

katter spinner ju som bekant när de njuter, känner sig trygga och lugna, i stort sett; när de gosar och blir klappade, det känns som ganska allmän kännedom, men däremot kanske det ska till en riktig kattälskare eller i vart fall kattägare (de två brukar dock nästintill ALLTID gå hand i hand) för att veta att katter även spinner när de är rädda eller oroliga, som en sorts hemmagjort motgift mot rädslan. katterna spinner alltså när de är trygga och när de är rädda så tillverkar de samma känsla, samma uttryck inom sig för att försöka bygga en känsla av lugn. det är helt fantastiskt. jag önskar att vi människor kunde göra så låg jag nyss och tänkte när jag låg och vred och vände på mig och inte kunde sova. Men så kom jag på en sak; enligt vänners utsago (och ja egentligen min egen vetskap också, tillskansad i det där tillståndet när man somnar till och vaknar om vartannat) så kan jag stöna/jämra mig i sömnen, men mer som ett nöjt läte liksom. Och givetvis har detta beteende gett upphov till både ett och annat skämt om huruvida jag drömmer grafiska sexdrömmar osv, jag har dock alltid hävdat att dessa drömmar uppkommer relativt sällan, särskilt i förhållande till att jag nästan alltid gör dessa läten i sömnen. På sistonde har det ju blivit uppenbart att min sömn för det mesta är annat än rofylld, den är fylld av stressande aviga drömmar, känns som att jag vaknar hit och dit och käken är ihopbiten, min sömn är alltdå helt enkelt förknippad med mer stress än vad den borde. KAN det vara så att mina sk. stön är människovarianten till katternas spinnande vid rädsla?

vem vet. kanske är det. kanske är det inte.

jag behöver en dreamcatcher typ.. NU. jag har funderat på att tatuera in en så att jag alltid har den med mig, men jag vill ha en ovanför sängen också. och ja jag förstår att det är mambo jambo eller att folk tror det men jag vet inte, i mitt huvud verkar det rimligt att det kanske kanske kan funka och när man drömmer asjobbiga drömmar varje natt så är man beredd att prova det mesta.

Inatt drömde jag att det blev nån helt galen katastrof, nån person eller monster förstörde hela staden där jag bodde och vi alla vara tvungen att fly och vi flydde hit och dit och man visste inte vart man var säker och vi visste inte åt vilket håll, och vi sökte skydd och vi bodde i en lägenhet som var övergiven för det var alla nästan och där hade det bott en barnfamilj och jag försökte sova på soffan men jag hade ångest så jag kunde inte sova, och massor med folk jag känner var där och vi träffade en kvinna med en sköldpadda som hade blivit av med ett ben och sen helt plötsligt var jag i vattnet och jag kastade ner massor med saker för att jag ville be vattengudarna om hjälp genom offer, att de skulle hjälpa oss, att det skulle komma några andra och rädda oss, att han eller monstret inte hade tagit över hela världen.

JA MEN NI HÖR JU :( jag orkar inte. varje natt är det något. kanske inte alltid traditionella mardrömmar som denna men för mig är det mardrömmar.

Helt plötsligt blir det mörkt på kvällarna. Och det är det som är så himla slugt med årstidsväxlingarna, de verkligen smyger sig på, när våren kommer inser man plötsligt; herregud vad ljust det är fast klockan är så mycket, och nu när sommaren går mot sitt slut så inser man en kväll när man står i köket och kollar ut att det är alldeles mörkt och man tänker att man ska stå kvar där och titta ut genom fönstret, och undra hur länge det här kommer vara ens utsikt och vemodet sköljer över en. eller vänta det var inte man det var jag.

jag skulle egentligen ha gått ut idag, träffat kompisar klockan fyra, varit i en park, druckit alkohol, sen kanske gått ut. njutit av sommaren. och livet och.. ja att bara vara ung fortfarande (relativt iaf). men jag kunde inte. jag tror att jag ville, men jag mådde bara väldigt dåligt, vet inte om det var det sjuka i själen som retades med kroppen eller om jag faktiskt kanske ätit något dåligt eller så för.. jag har mått kasst hela dagen. i själva verket tror jag att det sjuka i själen hade mått bättre av att gå ut än att bara vältra sig inomhus, jag har inte ens närmat mig ytterdörren annat än för att maniskt kontrollera om den fortfarande är låst (hur den nu inte skulle kunna vara det eftersom jag kollade den igårkväll och inte har lämnat huset idag).

Jag målade naglarna i fem olika blåa nyanser istället. Och slängde massa tidningar. Och såg äntligen Tamara Drewe (och den var småtrevlig och bra men knappast nåt.. världsomvälvande) och typ tusen avsnitt av How I met your mother. gosh jag älskar den serien. den gör mig glad, och det mina vänner är det inte mycket som gör dessa dagar.

Jag tänker på hur man på engelska säger: You made a fool out of me, You made a man out of me, You made a mad person out of me. Du gjorde mig galen säger vi. Du tog mig och du kastade mig fram och tillbaka, du knådade eller du kanske bara blåste lite lätt men du gjorde om mig, stöpte om mig, gjorde mig till en man. en klant. en fjant. en galen person. jag gillar det uttrycket, för det är så vi gör med varandra, vare sig vi vill eller inte.

och här ska vara en bild, en bild som på något sätt knyter an till texten, som jag mestadels skriver för min egen skull, för jag vet inte vem som ska läsa, vem som ska vara intresserad. vi är tyvärr sällan det människor, genuint intresserade av vad andra har att säga, vad andra tänker, vad andra känner, ibland tror jag att vi är väldigt bra på att lura oss själva att vi lyssnar, att vi är intresserade, men.. i slutändan tror jag inte att vi är det. Det finns stunder av hopp som glimmrar till som guldkorn ibland all jävla sand men för det mesta så är det bara ett evigt låts, att låtsas att vi kommunicerar, att vi förstår när vi alla innerst inne vet; you came on your own, that's how you'll leave.

Jag drömmer de här konstiga sakerna, och jag vaknar och jag kan inte sätta ord på dem, inte ens för mig själv, och jag kommer inte ihåg vad jag tänkt eller vad jag drömt och allt flyter ihop till en enda röra och det enda jag vet när jag vaknar, och det stannar med mig för resten av dagen, flera dagar, alla dagar, det är att de där drömmarna kommer från botten, djupet, det svarta oändliga hål som är mitt innersta, mitt undermedvetna, där allt finns, alla hemskheter och all ondska och allt mörker som sipprar upp hela tiden, jag svämmar över, min hjärna svämmar över och jag drunknar och jag har hållit huvudet över vattenytan så länge och jag vet inte hur länge jag kan göra det, och jag blir galen på alla klyschor, plattityder, tomma ord om mörker och galenskap för det finns inte många bra ord som kan beskriva det ändlösa mörker som är en sjuk själ, det blir bara samma samma samma, en evig upprepning och jag tänker; om nån läser så tror de att jag är tokig, jag kanske är tokig, det finns inga punkter i min text för det finns inga avslut, det bara fortsätter som en evig harang, ett konstant flöde av ord ord ord, känslor känslor känslor, ibland finns det tre prickar efter varandra… en paus men aldrig tyst

 

 

 

jag kan inte sova. ligger i min säng och tänker så att jag håller på att förgås. det finns för mycket saker jag känner nu, saker jag inte kan pratar om, inte orkar prata om, knappt orkar tänka på. Det bränner på min rygg efter timmarna i solen idag, känns som att jag är utomlands, jag tror aldrig jag har bränt mig såhär i sverige. märkligt.

jag kände en instinktiv lust att gå ut, i bara klänning kanske. barfota. fast det är mitt i natten och antagligen kallt, för det är ju trots allt bara försommar i sverige. men som jag sa känns det inte som att jag är i sverige. det finns så mycket saker jag har en inre lust att göra, oftast handlar det om att bara... göra tvärtemot, klippa av mig allt hår fastän jag älskar mitt hår (för det är sånt folk gör när de behöver en nystart) åka iväg, åka bort, fly, slänga alla mina saker, slå sönder allt som gör mig minsta lilla trygg. för.. jag är inte trygg.

jag undrar vad det är inom mig och alla andra om är som mig. och jag tänker hur det skulle vara att inte vara sådan, att vara lugn. att vara nöjd, att leva NU och inte alltid längta bort, långt långt bort (och samtidigt tänka hur mycket man skulle längta hem om man nu var borta)

åh jag blir så frustrerad, och trots att det är en av de mest slitna klyschor som finns- det känns som att livet är ett pussel, hela min värld är ett stort pussel, och jag är en pusselbit som inte passar någonstans, det kanske går att trycka ner mig men jag passar inte, det är inte rätt. och jag kan inte låta bli att känna att det kanske finns ett pussel någonstans där jag passar, det kanske ligger nära det kanske ligger långt bort, jag vet inte, men jag hoppas, för det måste man tror jag.

och ovanpå allt detta, ovanpå allt som jag och andra vänt mot mig, allt som jag känner, allt som jag längtar efter, ovanpå det finns det outtömliga skammen och sorgen över att veta att det finns människor som älskar mig, som bryr sig om mig, som jag älskar tillbaka och trots att det verkligen verkligen borde göra det.. så räcker det inte.

jag hatar det.



och för första gången på länge måste jag verkligen kämpa, bita mig själv i kinden hårt hårt hårt och hålla ihop knogarna så att de vitnar för att inte vända mig till den enda lösningen jag vet (visste?) mot sådana här känslor, det går inte nu, jag vill inte det, särskilt inte nu. jag ska på semester om mindre än en vecka med familjen och de ska inte behöva bära min sorg skriven på min kropp, jag orkar inte få de där blickarna från charter-mammor med sina barn, jag kan inte det nu. men jag vill, fy fan vad jag vill.

och det är han. jag kämpade emot så länge jag kunde, jag lurade tom mig själv i några veckor att det var över, att det inte skulle bli, för jag kunde inte tänka eller förstå att detta skulle hända mig igen, inte nu för hur ska jag kunna bära det? men.. there ain't no cure for love. jag kan inte göra något åt det, och det spelar ingen roll hur mycket jag eller någon annan försöker förklara för mig själv eller tom inse att det är ett faktum, att vi passar inte ihop, det skulle bara vara fel, det skulle bli fel och bla bla bla. för det är inte det som är frågan i sig. jag är kär, det är något med honom som väckt det i mig igen, och sen om det är min biologi som tycker att våra barn skulle bli bra och producerar nån grej i mitt huvud som får mig att känna den känslan jag definierar som kärlek eller om det är att jag är knäpp eller om den där mytiska saken kärlek finns på riktigt och är viktig, stor och grandios, det spelar liksom ingen roll. jag är fortfarande kär, så att det känns i kroppen (ja som fjärilsjävlar i magen och huvudet när jag tänker på honom) och det känns i djupet av min sorgsna själ (jaja jag är emo, stäm mig då) som ett stort knivhugg att jag inte får vara med honom att inte han känner samma sak och... det blir bara värre av att jag vet att han tycker om mig. på nåt sätt. men jag kan inte fråga honom och jag kan inte ta initiativ och jag vågar inte hoppas. jag vågar inte tro nåt, jag vågar inte ens drömma längre. för nu har jag blivit en sån där jobbig jävla människa som "är rädd för att bli sårad pga tidigare erfarenheter" så det är inte ens värt risken. jag kan inte. snälla mirakel, snälla infall, snälla universum som snurrar runt och försöker göra allt bra- låt honom känna samma sak och ta mig med storm.

HAHA men det kommer såklart inte hända. detta är bara ytterligare en vedermöda för att testa min toleransnivå, ytterligare en sak att lasta på min emotionella packåsna för att se om jag äntligen (?) sparkar backut och lägger ner eller om jag tappert kämpar vidare som innan, drivandes runt utan mål och mening, kämpandes för ett mål som jag inte ens ser.

håhå. mitt liv är en dröm verkligen. och vilket kap jag är också!!! vem skulle inte vilja spendera sitt liv (eller ens en liten del av det) med en neurotisk, emo, deppig, tankegalen, överanalyserande, fet jävla äckelidiot? :)

jag inser ibland att jag har hela mig full med liv. oftast glömmer jag det, det försvinner bland allt som är dumt med mig, allt som stoppar mig och alla saker som sätter käppar i mina egna hjul. men jag har liv. massor av det inom mig, säkert mer än många, som virvlar inom mig, bildar moln och mönster och en dag kanske jag kan tämja allt det där och så kan jag göra vad jag vill.

jag förstår bara inte varför det här måste hända hela tiden... jag förstår bara inte varför jag inte kan få slippa det ett tag åtminstonde, varför jag inte kan få koncentrera mig på att vända tillbaka mitt upp och ner vända liv. jag vet att jag skulle kunna det, men inte med den här extrabördan som min eviga följeslagare. förlåt men det finns gränser för vad jag klarar av, det finns gränser för vad alla klarar av.

sova kan jag inte heller. för det såklart jag inte kan sova när jag inte vill något annat än att sova, stänga av. igårkväll hade jag gjort exakt vad som helst för att stänga av allt som pågick, hade någon erbjudit mig en skum drog jag aldrig hört talas om och lovat att det skulle hjälpa skulle jag tagit den på en gång. låg och tänkte på heroin hela natten, för trots att jag var full, jätteledsen och hade försökt mitt vanliga knep kunde jag inte somna, och jag tänkte på att jag struntar i hur heroin är, att det antagligen är det sämsta som finns, förstör folks liv och så, igår hade jag tagit det. utan att tveka, för när det kryper, sparkar, slår och kränger inuti mig och INGET INGET INGET hjälper, och jag är beredd att göra allt för att bara få stänga av, klart som fan att jag hade tagit heroin om jag hade kunnat. de som säger att de aldrig skulle prova har nog aldrig varit med om den känslan, eller så har de glömt hur det känns.

när jag väl sover så drömmer jag bara samma drömmar, olika handling men alltid samma dröm, de senaste två veckorna har ALLA mina drömmar handlat om att jag varit tillfångatagen och varit tvungen att rymma. antar att man inte behöver vara någon carl jung för att lista ut vad det kan betyda, vad mitt avloppsäckel till undermedvetna försöker säga.

fly
spring
gör dig fri

och jag vet att jag borde. och jag vet kanske hur. men ändå inte. och det kan jag inte. av massor med anledningar.
tror aldrig jag har känt mig såhär ofri som jag känner mig nu.

det börjar likna ett helvete igen faktiskt. och att jag sitter här klockan 6 på morgonen och inte har någon annan att prata med än min blogg är väl antagligen det yttersta beviset på det.

godnatt, tänkte ligga och vrida och vända mig i själsliga plågor nån timme till innan jag kanske somnar av ren känslomässig utmattning.

Justin Bieber är väldigt fin. Självklart inte på ett sexuellt sätt eftersom han är så liten. men.. hade jag varit 14 hade jag varit så in i helvete jävla sepekär i honom. Och jag blir så jävla frustrerad av allt hat som finns mot honom, mestadels från killar såklart. Precis som med Edward. Och man bara undrar... ska det krävas en superhjärna för att förstå VARFÖR tjejer älskar Justin Bieber och Edward? För till skillnad från typ 95 procent av den manliga populationen är de inte.. idioter. De är inte rädda att uttrycka sina känslor, de är inte rädda att ha känslor, de går in för det med 100 procent, som de flesta tjejer gör. De beter sig helt enkelt som de flesta tjejer vill att killar ska bete sig (sen att de gör det överdrivet vilken skrämmer bort en del som är känsligare mot cheese än vad jag är), men det hör fortfarande till saken att när vi tjejer är 10 vill vi att killen vi gillar ska säga att "de inte har ett bekymmer i världen, varför skulle dem när vi finns", när vi är 15 vill vi samma sak, vi vill inte bli retade och puttade in i nån jävla vägg, när vi är 20 vill vi fortfarande samma sak och så fortsätter det hela livet. Det krävs inte mycket, bara att känna, känna att: utan dig klarar jag mig inte, utan dig vore världen ingenting, jag vill vara med dig, du är fin. För så känner vi tjejer när vi gillar nån, när vi är kära. Men för de flesta killar verkar det krävas så himla mkt tankeverksamhet och velande och idiot-beteende innan de kan säga det. Utom för Justin och Edward, och deras gelikar. Och sen sitter alla killar där, oavsett ålder, som stora frågetecken och undrar varför tjejer gillar de töntarna. ja gud.. varför?!

Den här simplifieringen av saker. förenkling av känslor, tillstånd, varför saker är som de är. Klockan är halv sju och på tv:n som jag inte orkat byta kanal på rullar nån slags program som handlar om depression. och alltid, dessa ständiga äckliga klämkäcka tips som är helt bisarra. Det handlar alltid om att äta rätt och regelbundet, sova på natten, gå upp tidigt, leva enligt rutiner. FAN OCKSÅ, fattar ni inte att det är tvärtom?! Jag behöver små troll under regnbågar, jag behöver aliens som kommer och säger att jag tillhör deras folk och att det är därför jag känt mig tappad och utanför hela livet, jag är bara förklädd. jag behöver högar med pengar så att jag när jag vill kan åka till arlanda och ta första bästa flyg bort, ta med mig några kompisar och bara skita i allt vad jävla helvetes tråkiga skitjobb heter. jag behöver att han, han som gör så att mitt hjärta fladdrar ska överraska mig med blommor och säga att han känner samma sak. jag behöver äta en hel godispåse när jag vill, jag behöver spela badminton tills jag dör av utmattning, jag behöver göra saker som engagerar mig, som betyder något för MIG. DEM, NI kanske mår bra av regelbundna liv med helgjuten husmanskost och jobb som börjar vid en helt okristlig sjuk jävla sepetid på morgonen. men inte jag :( Jag har aldrig och kommer aldrig kunna acceptera det som ett liv, även om jag ville, även om jag ansträngde mig, tänkte om, försökte anpassa mig. och det gör mig rädd. tänk om jag inte kan skaffa mig ett magiskt liv? tänk om något spännande aldrig händer mig? tänk om jag aldrig blir räddad, hämtad, tänk om jag aldrig kan rädda mig själv? Jag är den jag är. Det är något inom mig, en sjukdom, eller något jag saknar, något tappat, något förlorat, något som snälla gode gud komma skall, som gör att jag har ont, som gör att jag är ledsen mer än vad jag är glad, något som får mig att känna mig tom, ensam, utanför, meningslös, inte hela tiden men för ofta. och det spelar ingen roll hur mycket medicin jag äter, hur bra mat jag äter, hur mycket jag än motionerar, hur mycket jag än sover tider som inte alls passar mig, DET kommer inte göra mig glad, det kommer inte få mig att må bra. jag har försökt. och jag vet att det är så.

jag tänker att det är något jag inte vet. hoppas att det är så, att jag ska få reda på något som får mig att inse VARFÖR. varför det alltid varit såhär. jag vill att något ska hända så mycket att det svider inombords, jag vill att hemligheten ska veckla ut sig som en blomma, framtiden skall utvisa sig, och all smärta och alla dessa hemska dagar, nätter och alla tårar skall vara värt det.

men tänk om det aldrig blir så? och hur länge kan jag vänta?

jag ritar och ritar, ritar tills det gör ont i fingrarna, jag får blåsor och skavsår på fingrarna för att jag försöker så mycket. men jag blir inte nöjd, blir aldrig nöjd med det jag ritat, kan aldrig titta på det och tänka nöjda tankar. Jag undrar hur det är att kunna något, att ha ett uttryck för att kunna få ut alla tankar och bilder som ständigt härjar sönder mitt huvud. Det är frusterande, så in i helvete att jag inte kan göra något av allt jag vill göra. Jag vill sjunga at the top of my lungs som Rachel, sjunga ut allt jag har, allt jag känner. Jag vill dansa som en ballerina, jag vill dansa ut allt som sliter och drar i mig, samla min kropp och spänna ut i en båge. Jag vill rita en hel sida med massor av färger som ser ut exakt som något jag drömt. Jag vill skriva en roman, som är så välskriven att de som det faller på läppen får hjärtklappning för att orden är så perfekt gjutna vid varandra.

JAG VILL
JAG VILL
JAG VILL
mitt livs refräng som jag sjunger om och om igen, ju äldre jag blir med desto mer vädjan och uppgivenhet i rösten. när man var liten sa man: jag kan men jag vill inte när folk ställde en mot väggen och bad en att visa upp sina påstådda kunskaper. JAG VILL MEN JAG KAN INTE skriker jag desperat inom mig,

KAN INTE
KAN INTE
KAN INTE

och jag vill att det ska vara förstått att det inte bara handlar om vad jag tror att jag inte kan. man kan inte göra allt man vill. man kan inte lära sig allt man vill. det gör ont att inse och jag vet inte hur man accepterar det, när man vill något så mycket att man inte kan förstå hur man ska kunna överleva när man inte får göra det. inte kan göra det.

Det fanns många år, kanske de viktigaste åren av mitt liv då jag visste vad jag ville. jag kände i hela kroppen att jag var gjord för att göra filmer, jag visste att jag skulle kunna göra det, jag visste att det skulle bli bra, jag såg det framför mig, visuellt, jag var ung och jag trodde på att om man ville något tillräckligt mycket, om man kände det inom sig, då var det sant. Nu vet jag inte längre om det är så. Jag stängde av den känslan någon gång när jag stängde av mig själv. jag har sakta vaknat till liv, lite grann i vart fall och jag har några gånger känt den där känslan, hur jag inte kan kasta bort den drömmen, att jag inte kan ge upp något jag velat (och kanske fortfarande djupt inne vill) SÅ MYCKET att det nästan känns fysiskt hur viljan, drömmen och kärleken till det man vill rotar runt inom en.

JAG VILL
JAG VILL
JAG VILL
MEN JAG KAN INTE.

Det gör fortfarande lika ont. Men det är skönt att kunna veta, varför jag känner som jag gör. Jag har en sjukdom. Det är något fel på mig, ett fel som jag aldrig kommer bli av med. Jag kan bli bättre, men jag kan aldrig bli bra. Jag önskar att jag kunde förklara det. För människor som inte förstår det. Önskar att de kunde veta hur det känns, att ha armar och ben, att ha tak över huvudet, att ha en familj, att ha vänner, att ha allt man behöver men ändå känna att man inte har någonting. Eller rättare sagt känna att det inte spelar någon roll. Att allt är konstruerat, byggt som ett korthus och kan rasa ihop när som helst, inte för att en tsunami kommer eller för att någon man älskar dör, utan av någon annan anledning, en anledning jag inte kan se eller förstå men känna. Ja Gud vad jag kan känna den, den lindar sig om mig på nätterna, eller ibland på dagarna, helt plötsligt så känner jag hur den börjar komma och smyga sig på, och jag vet att den kommer slå till med full kraft och då kommer jag ligga på min säng och kolla in i väggen och känna hur vindpustarna börjar blåsa runt omkring mig, hur korthuset börjar svaja och nu.. snart så rasar hela huset ihop. Jag vågar inte tänka på vad som ska hända då, men jag har en diffus känsla av ett stort svart ingenting, jag vet inte vad jag kommer göra. Jag är rädd, att jag ska tappa det helt. Att jag inte ens ska kunna försöka låtsas. Att jag ska ligga kvar i sängen, och inte gå upp.

Jag blir rädd när folk börjar prata om människor som varit med om hemska saker men ändå lever. Människor som är starkare än mig. Eller så är de kanske inte starkare, de kanske bara inte har samma sjukdom som jag har, de kan gå igenom de där svåra sakerna och självklart lida, som alla människor måste göra, men sen går de vidare. Förstår ni då vilken hemsk människa jag känner mig som? Förstår ni då hur vidrigt det känns att ha allt men vara en otacksam snorunge, en egocentrisk, fånig självhatare som inte står pall för något tryck. Det är så de tänker. Det är så det är i världen. Man skall vara stark. Man skall stå i vinden, i det piskande regnet och stå kvar. Tills solen går upp. Men det inte alla förstår är att jag tycker samma sak! Jag förstår tanken, jag förstår åsikten, jag tycker också att vi alla måste vara beredda på regn och blåst, och jag tror inte ens att jag vill ha solsken varje dag, eller jag VET att jag inte vill ha det. Men det en del inte verkar förstå är att vissa av oss föddes utan regnjacka. Vissa av oss föddes kanske nakna, och förblir nakna, och där står vi, kanske inte i en storm, kanske bara ett vanligt sommarregn. Men när man inte har några kläder, inget paraply och inga stövlar så fryser man väldigt lätt, och då är det kanske lätt att stå bredvid i sin regnjacka och tycka att lite regn inte är något.

 

och sookie är cool. anna paquin är cool. klockan är 9 och jag har inte lyckats somna än för att jag sov till 18 idag. MEN VARFÖR KAN JAG INTE BARA FÅ VARA VAKEN NÄR JAG VILL OCH SOVA NÄR JAG VILL?! men justdet... det får jag... tror egentligen inte att det finns något som är mer värt än känslan av att man bestämmer över sig själv. och vad man gör. och att man skiter i vad folk tycker eller vad som är normalt eller vad som är lämpligt eller vad som är brukligt eller vad som ska vara. eller bara... ja skiter i allt. utom det man själv tror på. och de man bryr sig om. och det som spelar roll. and your very flesh shall be a great poem.


"The only way to deal with an unfree world is to become so absolutely free that your very existence is an act of rebellion"

- albert camus

JADU ALBERT DET HADE DU FAN RÄTT I! <3

idag har jag tänkt mycket på vad det egentligen innebär att förstå en annan människa. någon har sagt att förstå är att känna igen. och det tror jag mycket på, och just eftersom det är så, att man kanske måste uppleva för att förstå, eller för att ens ha en chans att förstå innebär det att det är väldigt lätt att döma andra människor, hur de agerar eller hur de känner. sen är det självklart så att två människor kan ha varit med om snarlika situationer och reagerat helt olika inför dem och pga det kan man ALDRIG säga att någon annan har en felaktig reaktion eller en felaktig känsla för.. alla känner olika. men jag har tänkt mycket på det här med att man aldrig kan känna sig själv heller. man kan egentligen inte.. veta vad man kommer göra eller vad man är kapabel till. man kan såklart ha teorier och ju mer man känner sig själv och ju ärligare man vågar vara med sig själv desto större chans är det kanske att man skulle lyckas förutse i vilka situationer man eventuellt skulle reagera på ett visst sätt. jag vill inte berätta vad för tanke som satte igång dessa tankebanor för jag misstänker att någon skulle kunna bli ledsen eller känna sig träffad på nåt sätt men... känslor man tänkt sig att man aldrig skulle ha, egenskaper hos andra som man tyckt varit fega eller dåliga kan ju... bli ens egna när man hamnar i en situation man omöjligen kunde förutse eller ens.. tänka på. jag önskar bara att fler människor kunde sluta tro att man vet allt. för det gör man inte, egentligen vet man ingenting. och det skrämmer mig. Sen tror jag givetvis att det finns vissa saker varje människa kan känna sig relativt säker på, så pass säker att man vet att man inte skulle göra det såtillvida att man inte drabbades av en psykos eller liknande. Jag tror tex alla föräldrar kan skriva under på att de inte skulle skada sina egna barn medvetet, det är liksom naturvidrigt. Jag och min mamma hade en ganska aggressiv (som vanligt ;) ) diskussion om liknande saker en gång, vi talade om koncentrationsläger etc och det här med att folk liksom klättrade på varandra för att försöka undslippa gasen osv. och min mamma hävdade bestämt att nästan alla skulle göra så för att överlevnadsinstinkten tar över och jag sa att jag inte tror att jag skulle göra det och det provocerade tydligen henne. men hur som helst är det en sådan situation där jag självklart inte kan vara säker eftersom jag aldrig varit med om ngt liknande, men jag känner ändå mig själv tillräckligt väl för att veta att jag för det första inte har enormt stark levnadsinstinkt, och ju mer tid man spenderat att tänka på döden desto mindre skrämmande verkar ju tanken. Nu behöver ingen som känner mig och läser det här oroa sig för att jag ska ta livet av mig för det får jag ju inte och jag har ändå tillräckligt mycket kärlek och respekt för mina närmaste för att inse att det skulle vara oerhört jobbigt för alla runtomkring om jag dog. Men däremot leder ju den vetskapen och känslan till att jag kan vara relativt säker på att jag inte skulle klättra på andra som försöker överleva för att själv överleva ett liv som jag inte ens är säker på att jag vill ha. jag tror nästan att det är det som det i grund och botten handlar om. sk. "hjältar", modiga typer som kanske inte alltid sätter sig själv framför andra gör det kanske inte för att de är ädla av naturen utan för att med en ovilja mot att till varje pris överleva, en vetskap om livets förgänglighet, hur obetydande man egentligen är leder oundvikligt till sk. ädelhet eftersom det inte är svårt att sätta andra framför sig själv om man inte ens vill leva.