cyclades blue. spending cash with carl.
Helt plötsligt blir det mörkt på kvällarna. Och det är det som är så himla slugt med årstidsväxlingarna, de verkligen smyger sig på, när våren kommer inser man plötsligt; herregud vad ljust det är fast klockan är så mycket, och nu när sommaren går mot sitt slut så inser man en kväll när man står i köket och kollar ut att det är alldeles mörkt och man tänker att man ska stå kvar där och titta ut genom fönstret, och undra hur länge det här kommer vara ens utsikt och vemodet sköljer över en. eller vänta det var inte man det var jag.
jag skulle egentligen ha gått ut idag, träffat kompisar klockan fyra, varit i en park, druckit alkohol, sen kanske gått ut. njutit av sommaren. och livet och.. ja att bara vara ung fortfarande (relativt iaf). men jag kunde inte. jag tror att jag ville, men jag mådde bara väldigt dåligt, vet inte om det var det sjuka i själen som retades med kroppen eller om jag faktiskt kanske ätit något dåligt eller så för.. jag har mått kasst hela dagen. i själva verket tror jag att det sjuka i själen hade mått bättre av att gå ut än att bara vältra sig inomhus, jag har inte ens närmat mig ytterdörren annat än för att maniskt kontrollera om den fortfarande är låst (hur den nu inte skulle kunna vara det eftersom jag kollade den igårkväll och inte har lämnat huset idag).
Jag målade naglarna i fem olika blåa nyanser istället. Och slängde massa tidningar. Och såg äntligen Tamara Drewe (och den var småtrevlig och bra men knappast nåt.. världsomvälvande) och typ tusen avsnitt av How I met your mother. gosh jag älskar den serien. den gör mig glad, och det mina vänner är det inte mycket som gör dessa dagar.
Jag tänker på hur man på engelska säger: You made a fool out of me, You made a man out of me, You made a mad person out of me. Du gjorde mig galen säger vi. Du tog mig och du kastade mig fram och tillbaka, du knådade eller du kanske bara blåste lite lätt men du gjorde om mig, stöpte om mig, gjorde mig till en man. en klant. en fjant. en galen person. jag gillar det uttrycket, för det är så vi gör med varandra, vare sig vi vill eller inte.
och här ska vara en bild, en bild som på något sätt knyter an till texten, som jag mestadels skriver för min egen skull, för jag vet inte vem som ska läsa, vem som ska vara intresserad. vi är tyvärr sällan det människor, genuint intresserade av vad andra har att säga, vad andra tänker, vad andra känner, ibland tror jag att vi är väldigt bra på att lura oss själva att vi lyssnar, att vi är intresserade, men.. i slutändan tror jag inte att vi är det. Det finns stunder av hopp som glimmrar till som guldkorn ibland all jävla sand men för det mesta så är det bara ett evigt låts, att låtsas att vi kommunicerar, att vi förstår när vi alla innerst inne vet; you came on your own, that's how you'll leave.
jag skulle egentligen ha gått ut idag, träffat kompisar klockan fyra, varit i en park, druckit alkohol, sen kanske gått ut. njutit av sommaren. och livet och.. ja att bara vara ung fortfarande (relativt iaf). men jag kunde inte. jag tror att jag ville, men jag mådde bara väldigt dåligt, vet inte om det var det sjuka i själen som retades med kroppen eller om jag faktiskt kanske ätit något dåligt eller så för.. jag har mått kasst hela dagen. i själva verket tror jag att det sjuka i själen hade mått bättre av att gå ut än att bara vältra sig inomhus, jag har inte ens närmat mig ytterdörren annat än för att maniskt kontrollera om den fortfarande är låst (hur den nu inte skulle kunna vara det eftersom jag kollade den igårkväll och inte har lämnat huset idag).
Jag målade naglarna i fem olika blåa nyanser istället. Och slängde massa tidningar. Och såg äntligen Tamara Drewe (och den var småtrevlig och bra men knappast nåt.. världsomvälvande) och typ tusen avsnitt av How I met your mother. gosh jag älskar den serien. den gör mig glad, och det mina vänner är det inte mycket som gör dessa dagar.
Jag tänker på hur man på engelska säger: You made a fool out of me, You made a man out of me, You made a mad person out of me. Du gjorde mig galen säger vi. Du tog mig och du kastade mig fram och tillbaka, du knådade eller du kanske bara blåste lite lätt men du gjorde om mig, stöpte om mig, gjorde mig till en man. en klant. en fjant. en galen person. jag gillar det uttrycket, för det är så vi gör med varandra, vare sig vi vill eller inte.
och här ska vara en bild, en bild som på något sätt knyter an till texten, som jag mestadels skriver för min egen skull, för jag vet inte vem som ska läsa, vem som ska vara intresserad. vi är tyvärr sällan det människor, genuint intresserade av vad andra har att säga, vad andra tänker, vad andra känner, ibland tror jag att vi är väldigt bra på att lura oss själva att vi lyssnar, att vi är intresserade, men.. i slutändan tror jag inte att vi är det. Det finns stunder av hopp som glimmrar till som guldkorn ibland all jävla sand men för det mesta så är det bara ett evigt låts, att låtsas att vi kommunicerar, att vi förstår när vi alla innerst inne vet; you came on your own, that's how you'll leave.
Kommentarer
Trackback
