how can I tell you?

jag vill ändå kunna förklara för människor jag känner som kanske undrar. men jag vet inte hur. så jag gör det här och hoppas att ni läser det men aldrig frågar. jag har aldrig läst något som jag känt beskriver EXAKT hur jag känner som detta. Jag vet inte om det är separata texter eller samma eller vem som skrivit det men det förklarar allt. och om ngn läser denna blogg som inte känner mig är det ju bara att.. strunta i. jag är otroligt rädd att uppfattas som en person som söker uppmärksamhet eller pity när jag är allt annat än det. jag hatar uppmärksamhet. jag kan knappt hantera känslomässig uppmärksamhet från folk jag känner, som älskar mig, men sedan jag började skära mig har det ju helt enkelt fått en ny dimension eftersom det för första gången i hela mitt liv syns på mig att jag inte är glad. annars har alltid alla trott att jag är det, för att jag är så sjukt bra på att låtsas och spela för det har jag gjort hela mitt liv. men hursomhelst så känns det skönt att med någon annans helt sjukt perfekta ord förklara varför, hur det känns och varför det inte går att sluta (jag vill inte ens sluta). och på ett sätt ville jag inte att NÅGON i hela världen skulle veta men det var ju helt enkelt omöjligt att dölja det från mina närmaste och jag har märkt hur mycket andra människor som kanske inte är mina närmaste men ändå vänner kanske undrar och vill fråga men inte vet hur eller om de kan, och hur overkligt det än kan kännas för mig att någon faktiskt skulle bry sig så är de här hittade orden min förklaring till er:



I was trying to cut myself. I wanted to cut for the cut itself, for the delicate severing of capillaries, the transgression of veins. I needed to cut the way your lungs scream for air when you swim the length of the pool underwater in one breath. It was a craving so organic it seemed to have arisen from the skin itself. Imagining the sticky-slick scarlet trails of my own blood soothed me.


I needed to kill something in me, this awful feeling like worms tunneling along my nerves. So when I discovered the razor blade, cutting, if you’ll believe me, was my gesture of hope. … All the chaos, the sound and fury, the uncertainty and confusion and despair—all of it evaporated in an instant, and I was for that moment grounded, coherent, whole. Here is the irreducible self. I drew the line in the sand, marked my body as mine, its flesh and its blood under my command.




You might imagine that a person would resort to self-mutilation only under extremes of duress, but once I’d crossed that line the first time, taken that fateful step off the precipice, then almost any reason was a good enough reason, almost any provocation enough. Cutting was my all-purpose solution. My scars ought to be a charm bracelet of mnemonics, each a permanent reminder of its precipitating event, but maybe the most disturbing thing I can say about the history of my cutting is that for the most part I can’t even remember the whens and the whys behind those wounds. It didn’t take much to make me cut. Frustration, humiliation, insecurity, guilt, remorse, loneliness—I cut ’em all out. They were like a poison, caustic and destructive, as though lye had been siphoned into my veins. The only way I could survive them, I thought, was to keep draining them from my blood.





just because something is, doesn't mean it always will be


I will not give in. I will not give up.


did I?


and maybe, you're gonna be the one that saves me

 

jag vet inte vad jag skulle gjort det här året utan Glee. Glee, Gossip Girl, Vampire Diaries och True Blood räddar mitt liv. Och det är helt otroligt jävla sant. Men jag tror faktiskt att just Glee haft en särställning där. Jag trodde inte man kunde känna en så stark tacksamhet till en tv-serie. Men JAG ÄLSKAR GLEE och utan det att se fram emot varje vecka hade det varit nästan omöjligt att resa sig upp ur sängen en endaste dag. och jag förstår om det låter helt sjukt för en del. men det är sanningen. GLEE <3 


I spoke the words but never gave a thought to what they all could mean

Imagining the future is a kind of nostalgia. (…) You spend your whole life stuck in the labyrinth, thinking about how you’ll escape it one day, and how awesome it will be, and imagining that future keeps you going, but you never do it. You just use the future to escape the present.

Looking for Alaska by John Green




 

 

 

Jag kan inte leva i nuet. Jag vet verkligen inte hur man gör. och jag vet att det är exakt det jag MÅSTE kunna göra för att någonsin bli lycklig. men jag har det bara inte i mig.




it's you it's you it's always been you

jag drömmer om honom varje natt nu. nästan varje natt i vart fall. förut var det inte så ofta, kanske bara en natt varannan månad eller ngt sånt. och det var grymt skönt eftersom han är i mitt huvud nästan hela tiden när jag är vaken var det skönt att slippa när jag sov. och att det finns inget värre än att vakna upp och inse att det där som hände, när han kramade om mig eller sa att han älskade mig också, bara var en dröm, eller ja det enda som är lika jobbigt är väl att i vissa drömmar så är det som i verkligheten eller värre och då känns det också förjävligt att vakna och inse att inte ens i MINA EGNA drömmar älskar han mig. en natt förra veckan drömde jag att jag hade dödat ett barn. det tog hela drömmen för mig att inse att jag hade gjort det och varför alla drog sig undan från mig. men det enda jag kunde tänka på var vad han skulle tänka om mig, hur han skulle reagera när han hört att jag dödat ett barn.

och känslan som jag känner nu, att jag skriver om detta på min blogg för att jag blir tokig just nu och det är natt och jag hatar natten och jag har ingen att prata med och även om jag hade det så kan jag inte för ingen orkar lyssna längre och jag klarar inte av att verkligen KÄNNA hur folk tänker eller hur jag tror att de tänker.

för det är ju sjukt. och jag förstår hur man inte kan tro att det är sanning att man kan älska någon som man aldrig träffar eller ens pratar med längre och som man älskat i typ 4 år trots att han aldrig älskat en tillbaka. jag önskar mer än något annat att det inte var sanning, att de andra hade rätt. men det är tyvärr så att det i allra högsta grad är sant och ingen mer än jag skulle göra vad som helst för att det bara skulle vara ngt jag fått för mig, för då skulle jag kunna intala mig själv att sluta, då skulle ngt kunna hända som gjorde att det försvann.

men det kommer aldrig att försvinna. för han är mitt livs stora kärlek. och jag kanske kan bli kär i ngn annan och jag kanske kan bli lycklig med ngn annan. men jag kommer aldrig älska ngn annan på samma sätt som jag älskar honom. det vet jag.






jag vill hellre va en utter

idag såg jag ett djurprogram om uttrar. de är alltbra tjusiga dem. som att evolutionen eller gud tänkte lite extra när de skapades. de är liksom.. bara väldans coola.

jag önskar att jag var en utter. som brottades med min brorsa, drog ut på jagarstråt på egen hand, lär oss fånga fisk, putsa pälsen. mysa. visst naturen är hård den med. men den kan omöjligt vara lika hård som det mänskliga livet. det mänskliga livet är en långsam och overkligt smärtsam tortyr som visserligen då och då avbryts av en eller annan ljusglimt. men just nu känner jag bara att jag inte orkar. för exakt allt är fel. exakt allt känns som ett skämt och jag orkar inte.

just nu skulle jag verkligen vilja vara den här killen/tjejen:

<3


fy faaaaaaan :(




de senaste dagarna har mitt illamående och min konstiga mage kommit tillbaka med förnyad kraft. hur mkt är det meningen att man ska orka med?! för jag orkar inte med alls mer. det senaste året har mitt liv ENBART handlat om hur jag mår, allt jag gör måste jag planera kring mitt illamående eller mitt magont. och dessförinnan var det kanske ett år när det var ungefär hälften av mitt liv. jag orkar inte en sekund till. och är helt övertygad om att min kropp vill att jag ska dö.

up all night, got demons to fight

jag blir så himla utmattad. jag har hjärtklappning hela tiden för att jag oroar mig för hur fan jag ska lösa min ekonomiska situation. att oroa sig för pengar är så himla jobbigt så jag blir helt stissig. jag kände verkligen hur mitt hjärta var helt utmattat igår för jag hade så jävla ont i bröstet hela tiden.

och jag är så HIMLA JÄVLA trött på att vara sjuk :( har haft slemhosta som fasen i typ en månad och jag blir aldrig frisk, och inte riktigt sjuk så att jag kan få ur det ur mitt system heller. jag är så väldans sugen på att komma igång med träningen också och det har jag inte varit på extremt länge, då känns det så himla tråkigt att jag inte kan träna... jag skulle liksom promenera till bibblan idag och hostade så jag nästan kräktes typ 10 ggr på vägen. jag ORKAR INTE MER..... det sliter liksom så mycket på både mitt psyke och min kropp och vara sjuk hela tiden. vill bli frisk och stark. på alla sätt. nån jävla gång.

Mina tankar cirkulerar kring två saker (förutom min jävla ekonomi) : 1. att jag dör om jag inte blir smal. jag måste bli smal. jag klarar inte av att vara fånge i fel kropp längre. jag vill bara skrika och slå på insidan av mig själv, som att jag är i ett riktigt fängelse fast värre. att inte känna sig safe in your own skin. det finns inget värre. jag äcklas av mig själv HELA TIDEN, varenda vaken sekund och varje gång jag tittar mig i en spegel vill jag typ lägga mig ner på marken och ge upp. jag vill kunna klä mig som jag vill. jag vill kunna se ut som jag känner mig. inte som en slö, äcklig jävla fettklump FY FAN jag orkar inte. och 2. jag tänker på allt jag vill äta. jag tänker på cola, chips, godis, kakor, kött, sås you name it. EXAKT ALLT JAG INTE FÅR ÄTA. det är ju för att jag håller på att tända av från skiten helt enkelt. och de där två tankarna är liksom motstridiga och det klyver mig i två bitar. eller snarare tusen.. men jag måste vara stark jag måste stå ut och jag måste kämpa. men det är så svårt när man har exakt ALLT att kämpa mot hela tiden. jag måste slåss på alla fronter helt själv hela jävla tiden och det går ju inte. jag är bara en person och jag vet inte hur jag ska kunna slakta alla monster på en gång, vilket jag måste. för jag måste bli fri.

drakrygg <3



I can't stop seeing your face every place

"Wait right here",
Is all she said to me
And so right here I stay

Time has reached our home
And I've been left alone
It's carried her away

And everyone keeps saying,
"Nothing helps but time"
Time is all I own

And time won't stop replaying
Over in my mind
I watch the hours slow down

So I crawl underneath my blanket
Where I can hide away, I know I can't take it
'Cause I see now, it's just one of those days

Now a year has passed
Alone I stay inside
And I await the rain

To wash away your face
So I don't have to hide
The sight of you is painful

So I crawl underneath my blanket
Where I can hide away, I know I can't take it anymore
'Cause I see now, it's just one of those days

And I can't stop seeing your face
I can't stop seeing your face every place

So I crawl underneath my blanket
Where I can hide away, I know I can't take it anymore
'Cause I see now, it's just one of those days
Yeah


- One of those days, Joshua Radin





jag kommer aldrig komma över honom. jag tror helt ärligt, fullt och fast att jag kommer älska honom tills jag dör.



vart blev den av?

saker som man glömt bort. men som var viktiga. man kan glömma viktiga saker också. så ser man dem, eller nåt som påminner en om något.

jag hade en sån här tallrik hemma hos min mormor och morfar när jag var liten. den och en annan liknande, och jag ÄLSKADE den där tallriken. allt var så otroligt mycket roligare att äta på den. att vara liten, och vara hos mormor och morfar varannan helg. vänta på att morfar ska komma hem från sitt jobb i sin bil (wow en bil liksom, mamma hade ingen bil) och ibland hade han med sig godis, om han hade varit på någon jobbresa. Morfar väcker mig på lördagsmorgonen, ger mig yoghurt med massor av extra socker i (för hans var sockerfri) KANSKE i min favorittallrik, eller ett glas. senare när jag sitter uppkrupen i hans fåtölj framför tvn och tittar på vad jag vill, alla program eller filmer jag vill se, kommer han in med en glasspinne eller strut som han tagit bort pappret på. Glass... det var mormor och morfars grej. de hade alltid glass hemma. och det har mormor fortfarande. Morfar kom hem till oss ibland, inte mormor för hon gillade inte att gå ut bland främlingar då, och han köpte med sig glasspaket. fulla med pinnar. eller strutar. Jag ser honom framför mig, sittandes på en stol i vårt kök. jag känner nästan lukten av hans aftershave bara jag tänker efter. hur sträv hans kind var när han kramade och kittlade mig, spelade dragspel på min mage tills jag skrek av skratt.


jag saknar morfar så att jag kan gå sönder i bitar fortfarande.


en ström. av medvetande.

här sitter jag på sängen. det är varmt och mysigt i mitt rum. jag älskar mitt rum. mitt hem är min borg så har det alltid varit. jag står alltid mitt emellan att vilja försvinna bort och hitta något nytt och stå kvar i det gamla, för det gamla är tryggt. jag gillar inte att säga att jag är konservativ, för då tänker man på konservativa värderingar, och sådana har jag ju inte. jag tycker bara om när saker är som de brukar vara. men jag tycker om förändring också. sån är jag. och det stör mig på ett sätt, att jag inte bara kan vara på ett sätt. eller jag vill inte VARA på ett sätt, jag vill bara veta vilken väg jag ska ta. Ambivalens har alltid varit min största rädsla. När jag var liten så kanske jag var tvungen att bestämma mig om något stort, och det hatade jag (men vem gör inte det?). En gång var jag tvungen att bestämma mig om jag skulle åka till farmor hela sommaren som hon ville, men verkligen inte jag, jag ville inte såra farmor och säga nej. och jag ville inte lämna mamma ensam. jag åkte inte till slut. men jag våndades i flera månader efteråt. jag kan fortfarande tänka på det beslutet och rysa till av obehag. Idag såg jag Flickan som lekte med elden. Den var bra. Mitt i filmen förstod jag plötsligt Stieg Larsons storhet. jag förstod hans grej, vad han ville säga. tror jag i vart fall. men jag tror inte att alla de som äääälskar hans böcker vet varför de gör det. jag tror inte de ser hur han menade. förlåt gud för att jag är så fördömande, men jag litar inte på majoriteten av alla människor, jag respekterar inte deras tankevärldar. uschfyblä jag HATAR stream of con... bla bla bla vet inte ens hur det stavas, VEM I HELA VÄRLDEN ORKAR LÄSA SÅNT?! handlingen, det är det man vill ha, vad händer sen och vad händer där och vad resulterade det i? Inte massa röra inifrån folk. Det är bara intressant för den som skriver. det är ju jag. och ingen kommer ha läst detta. fast det spelar ingen roll. jag kollade på Vampire Diaries (oh the joy) och kom ju på det där som jag alltid vetat; har man rörig hjärna måste man skriva ner sakerna man tänker. för att få ut dem. spara dem. kanske reda ut dem. en vacker dag. one of these days, säger man på engelska. tycker jag är mycket mycket finare. för dagen är inte alltid vacker.


den som har sådana höftben kan vara lycklig. åtminstonde för höftbenens skull.

när ska jag leva mitt liv för mig?

“The Buddhists say there are 149 ways to God. I’m not looking for God, only for myself, and that is far more complicated. God has had a great deal written about Him; nothing has been written about me. God is bigger, like my mother, easier to find, even in the dark. I could be anywhere, and since I can’t describe myself I can’t ask for help.”
— Jeanette Winterson, Sexing the Cherry






wise thoughts always come at night

livet är alldeles för kort för att göra massa saker man inte vill göra. ibland måste man givetvis bita ihop och göra tråkiga saker. men om livet är mer tråkiga och jobbiga saker än roliga då är något fel och då får man göra om, förändra. det har jag insett nu. och jag vägrar att ha det såhär länge till. i will try to fix me.



HAHAHAH bra isa att du sparade bilden på min dator ;) jag älskar'n!

herregud. jag. dör.

Movie Trailers - Movies Blog


jag bara gråter. kan inte sluta. det var liksom droppen som fick bägaren att rinna över. jag mår så himla jävla sepedåligt idag. var hos läkaren imorse och tog massa prover och hon ska skicka remiss till magspecialist och bla bla bla. men det var skönt att bli tagen på allvar och hon verkar fatta att det här styr hela mitt liv och att jag blir handikappad typ. av att må illa hela tiden. DESSUTOM har jag som ett extra plus mensvärken från helvetet idag. och så kan jag inte göra klart min tatuering som planerat imorrn :( och så såg jag denna trailer. och jag bara.. längtar så himla mycket så att jag håller på att bli galen.


livet är hårt mot de mjuka

jag har fladder i hela kroppen nu. jag kan inte fokusera. jag mår inte bra. och jag förstår inte varför. jag bara känner att sorg och ångest kommer krypande på mig och det känns så jobbigt. när jag försöker göra allt bra.


det finns inget mer att säga om det. och egentligen förstår jag inte varför jag skriver det här. men jag måste bara skriva det någonstans. eller säga det.



jag har beslutat mig för att återigen mer och mer försöka söka tillfykt i deras värld. fly bort från mitt eget liv just nu för att vara i deras. och nu har jag också börjat träda in i Bill och Sookies. det känns bra på nåt konstigt sätt. det har alltid varit så för mig. frågan är bara hur jag någonsin ska kunna acceptera min egen verklighet så som den är när fiktionens är SÅ mycket härligare.

"no amount of fire or freshness can challenge what a man can store up in his ghostly heart"
sanningarnas sanning

is this the price of love?

14 sekunder. 14 sekunders teaser till en trailer. herregud. inte ens en trailer, för den kommer på fredag (IH!) utan en trailer till en trailer. men ändå sitter jag här, har kollat på den minst 15 ggr idag och varje gång går mitt hjärta mitt itu. New Moon är verkligen sorglig som attan, så nedrans fin och jobbig och.. allt.

men när man läst ut den då är man baskemej pyttelite Team Switzerland även om man som jag har Team Edward fastetsat i hjärtat. Jacobs smärta är så intensiv så att den går ut genom boksidorna och rakt in i en.

kanske för att man (det är kod för jag) vet exakt hur jävla jävla jävulskt jävligt det känns.

gah. 100 dagar kvar nu.

trailer på fredag.

hold on.


dry my eye so you won't know, dry my eye so i won't show

Såg äntligen I taket lyser stjärnorna. och den var otroligt bra. och väldigt väldigt sorglig.

Jag blev väldigt ledsen och tänkte på en sak som jag läste i någon intervju i Aftonbladet med en författare som sa att sorgen när någon har försvunnit varar längre än vad man tror, att det känns lika jobbigt lång tid efter, att man kanske tror att det ska mattas av, och såklart.. den där första intensiva chocken försvinner ju. Känslan av att man inte kan förstå det, till slut blir man tvingad att förstå. Men sorgen den försvinner inte. Och när som helst dyker något upp som påminner om den personen, allt man saknar och det som aldrig blev. Och då brister det verkligen.

jag saknar min pappa och min morfar otroligt mycket fortfarande.





save your love through loneliness, save your love through sorrow

jag läser en bok som heter "I hate myself and want to die- the 52 most depressing songs you've ever heard"

den är bitvis väldigt underhållande och rolig men idag läst jag ett kapitel som var mest rörande och det handlade om låten Hurt som Nine inch nails gjort. men jag hade inte ens hört den versionen förrän idag, jag hade bara hört Johnny Cash's version och det är en av de finaste låtarna som finns, och egentligen kan jag inte säga det bättre än Tom Reynolds som skrivit boken så jag quotar:

"He delievers a devastatingly moving performance that quite frankly eclipses the originial. You cannot listen to it without your heart coming out of your mouth and it's proof how sometimes it takes an interpreter to articulate the message. For a truly cathartic reaction, watch the music video of 'Hurt'. A weary, elderly Johnny Cash sits surrounded by mementoes of his long career as he sings the song, while film clips of himself as a young, lean outlaw flash by. The drug theme is transformed into a nostalgic reflection of a life that touched so many others yet leaves the man himself questioning whether he meant anything at all.
    He did.

och här är den underbara videon:



och som jag i tidigare sammanhang har nämnt så är Johnny Cash och June Carter ett av de finaste paren som finns (eller fanns..) och deras historia är ett bevis för alla oss som tror, eller vill tro på sagokärlek att den kan existera.



to protect you and defend you, whether you are right or wrong
och till råga på allt tills döden skiljer dem åt.
DET får hjärtat att hoppa upp i halsen!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0