fortunaaudentesiuvat

idag har jag tänkt mycket på vad det egentligen innebär att förstå en annan människa. någon har sagt att förstå är att känna igen. och det tror jag mycket på, och just eftersom det är så, att man kanske måste uppleva för att förstå, eller för att ens ha en chans att förstå innebär det att det är väldigt lätt att döma andra människor, hur de agerar eller hur de känner. sen är det självklart så att två människor kan ha varit med om snarlika situationer och reagerat helt olika inför dem och pga det kan man ALDRIG säga att någon annan har en felaktig reaktion eller en felaktig känsla för.. alla känner olika. men jag har tänkt mycket på det här med att man aldrig kan känna sig själv heller. man kan egentligen inte.. veta vad man kommer göra eller vad man är kapabel till. man kan såklart ha teorier och ju mer man känner sig själv och ju ärligare man vågar vara med sig själv desto större chans är det kanske att man skulle lyckas förutse i vilka situationer man eventuellt skulle reagera på ett visst sätt. jag vill inte berätta vad för tanke som satte igång dessa tankebanor för jag misstänker att någon skulle kunna bli ledsen eller känna sig träffad på nåt sätt men... känslor man tänkt sig att man aldrig skulle ha, egenskaper hos andra som man tyckt varit fega eller dåliga kan ju... bli ens egna när man hamnar i en situation man omöjligen kunde förutse eller ens.. tänka på. jag önskar bara att fler människor kunde sluta tro att man vet allt. för det gör man inte, egentligen vet man ingenting. och det skrämmer mig. Sen tror jag givetvis att det finns vissa saker varje människa kan känna sig relativt säker på, så pass säker att man vet att man inte skulle göra det såtillvida att man inte drabbades av en psykos eller liknande. Jag tror tex alla föräldrar kan skriva under på att de inte skulle skada sina egna barn medvetet, det är liksom naturvidrigt. Jag och min mamma hade en ganska aggressiv (som vanligt ;) ) diskussion om liknande saker en gång, vi talade om koncentrationsläger etc och det här med att folk liksom klättrade på varandra för att försöka undslippa gasen osv. och min mamma hävdade bestämt att nästan alla skulle göra så för att överlevnadsinstinkten tar över och jag sa att jag inte tror att jag skulle göra det och det provocerade tydligen henne. men hur som helst är det en sådan situation där jag självklart inte kan vara säker eftersom jag aldrig varit med om ngt liknande, men jag känner ändå mig själv tillräckligt väl för att veta att jag för det första inte har enormt stark levnadsinstinkt, och ju mer tid man spenderat att tänka på döden desto mindre skrämmande verkar ju tanken. Nu behöver ingen som känner mig och läser det här oroa sig för att jag ska ta livet av mig för det får jag ju inte och jag har ändå tillräckligt mycket kärlek och respekt för mina närmaste för att inse att det skulle vara oerhört jobbigt för alla runtomkring om jag dog. Men däremot leder ju den vetskapen och känslan till att jag kan vara relativt säker på att jag inte skulle klättra på andra som försöker överleva för att själv överleva ett liv som jag inte ens är säker på att jag vill ha. jag tror nästan att det är det som det i grund och botten handlar om. sk. "hjältar", modiga typer som kanske inte alltid sätter sig själv framför andra gör det kanske inte för att de är ädla av naturen utan för att med en ovilja mot att till varje pris överleva, en vetskap om livets förgänglighet, hur obetydande man egentligen är leder oundvikligt till sk. ädelhet eftersom det inte är svårt att sätta andra framför sig själv om man inte ens vill leva.