fortunaaudentesiuvat

Denna vecka har jag fortsatt att läsa allt jag kommer över av Tatiana de Rosnay och det blev nu dags för hennes bästsäljare Sarahs Nyckel, som även filmatiserats. Jag läste boken på ett par dagar, den var väldigt gripande och lättläst, man ville inte lägga ner boken, men undantag för de scener som var så hemska att jag var tvungen att lägga bort boken ett tag. Jag såg filmen inatt, trots att jag var väldigt trött, men eftersom jag nyss läst ut boken kände jag saknad efter karaktärerna och ville gärna se mer. Filmen var tyvärr lite av en besvikelse, vissa scener var helt underbara att få se så levande och på riktigt, medans vissa karaktärer och händelser var väldigt slätstrukna och inte alls så dramatiska som i boken, jag tror att jag kunde uppskatta filmen just eftersom jag hade boken i så färskt minne och kunde läsa in allt som saknades mellan raderna, vilket var mycket.

Jag kan dock ändå rekommendera både boken och filmen, helst i kombination med varandra. En kort och förhoppningsvis spoilerfri summering av handlingen: Sarahs nyckel utspelar sig i två parallella plan; Paris i nutid och Paris sommaren 1942. Vi får följa medelålders journalisten Julia Jarmond som får i uppdrag att skriva en artikel om den mycket dolda och i Frankrike skamliga händelsen då tusentals franska judar samlades ihop av fransk polis och tvingades vänta i flera dagar under omänskliga förhållanden för att sedan deporteras vidare till koncentrationsläger. Julia, som är amerikansk men som bott i Paris i 20 år med sin franska man och snart tonåriga dotter, blir mycket intresserad av händelserna och ännu mer när en hemsk familjehemlighet avslöjar sig och det visar sig att Julias familj har mycket mer med händelserna att göra än vad hon tror. Vi följer även karaktären Sarah, en ung judisk flicka och hennes kamp för att rädda sin lillebror. Mycket bra historielektion, mycket gripande, vackert och groteskt på samma gång; en riktig höjdare!

suck. känner mig enormt bipolär these days. kanske borde gå och se om jag har diagnos. mina egna moodswings are kind of giving me whiplash (twajlajt-reference), tidigare i afton hade jag enormt mycket ångest utan egentlig anledning. nu flertalet timmar senare har jag fått i mig lite läsk (dock inte cola- två veckors paus nu- still going fairly strong! O_o), jag har duschat och kollat både An idiot abroad och Project Runway. Nu borde jag verkligen sova, ska upp ganska tidigt och jobba en ganska lång (och antagligen jobbig) dag imorgon men... återigen utan egentlig anledning svängde mitt humör och jag fylldes av en enormt tilltro till både mig själv och framtiden. problemet med detta är bara att sådana känslor behöver stanna mycket längre för att de ska leda till något produktivt, till skillnad från ångest och depression som bara tar några sekunder på sig att brake every-fucking-thing.

men nu är nu och nu hoppar jag över månen och glider förhoppningsvis snart in i sömnens förlovade land!

ibland tänker jag på hur det skulle vara OM det gick att förklara för de som inte förstår, om de skulle ändra sin annars bestämda åsikt att om man mår dåligt och det går dåligt så är det ens eget fel. för alla människor vet inte hur det är att vakna med en känsla i kroppen, och du har inte en jävla aning om varifrån den kommer, vad den gör där eller vad den vill. allt du vet är att det kommer bara växa och växa tills det är så stort att det känns som att du har ett föremål inne i bröstet som maler runt magsäcken, hjärtat och upp i halsen, en stor slunga av... ja vad är det där inuti mitt bröst som gör ont? jag vet fan inte. jag vet lika lite som du och jag vill ha den där lika lite som någon annan. men det spelar ingen roll hur många positiva tankar jag tänker, hur mycket jag fokuserar, hur mycket jag än stålsätter mig så kan jag inte komma ifrån det.

och det som gör mest jävla sepeont är att det finns folk som tror att jag inte kämpar, att det finns människor, till och med i min närhet som inte förstår vilket krig jag ibland måste anföra, vilket slagfält jag vissa, många, de flesta dagar befinner mig på, och fäktar vilt omkring mig, jag klär på mig den allra bästa utrustningen jag kan hitta. De dagar det är paus från slagen sitter jag, står jag, jobbar jag, medans jag gör annat på att slipa min utrustning till perfektion, jag svetsar, syr och skruvar. men den kommer aldrig bli nog.

och det finns de som inte så ofta behöver gå ut på det där slagfältet. och de säger till mig att jag ska strunta i kriget, de säger åt mig att jag ska vända andra kinden till, att jag ska stoppa det genom att be snällt och tyst. men det går inte. då blir jag mosad, krossad, manglad och mördad. av mig själv.

och vem vill vara ett offer? men det gör mig ledsen. jag kämpar så gott jag kan hela tiden. jag tycker att jag är stark. men världen säger åt mig att jag är svag, så ofta att jag till slut tror på det själv.

1. Slåss. På riktigt slåss. försvara mig mot attacker, kunna attackera vid nöd etc.

2. överlevnad i skog och mark, men även urban miljö, vad går att äta, vad går inte att äta etc.

3. CARDIO måste få skitbra kondition så att jag kan springa ifrån vem som helst.


och nej jag förbereder mig inte på att bli uteliggare eller kriminell. Jag förbereder mig på hur jag ska kunna överleva och försöka skydda de jag älskar NÄR (observera inte om) jorden förvandlas till ett kaotiskt shithole pga global finansKRASCH och extrem fattigdom och totalt sönderfall av samhället.

ja jag är realist.