fortunaaudentesiuvat

Yes Man med Jim Carrey.
OMFG vad bra den filmen var. i freakin' loved it. det trodde jag inte, men tji fick jag!
Livsbejakande, uppmuntrande, inspirerande, rolig som fan.
åh. vill se den igen.


Allison: Are you stalking me?
Carl Allen: No, i would never do that.
Carl Allen: Oh by the way, the new furniture looks great from the yard!

det senaste dygnet har varit extremt turbulent må jag säga. Jag har hoppat mellan alla möjliga sinnesstämningar, dock inte glädje, lycka eller eufori. Jag har varit nere i "vadäregentligenmeningenmednågotalls-träsket" och nästan uppe på någon typ av hoppfull känsla, som nästan närmade sig levnadsglädje, men den känslan enbart snuddade jag vid. Mest har jag känt mig överbelamrad med sinnesintryck, till den grad att jag lika gärna kan strunta i allt. Jag har tänkt extremt mycket på pojken jag älskar, som det verkar att mitt hjärta har bestämt sig att hålla extremt hårt fast vid, även om han inte tycker om mig tillbaka. Jag har tänkt jättemycket på min far. Och hur jag saknar honom, fast jag egentligen inte ens har några minnen om HONOM, utan mest minnen hur jag har tänkt och känt inför honom. Men jag minns hans röst i telefonen, och jag minns hur jag är 6-7 år och kräks på vägen till tunnelbanan för att jag är magsjuk, och mamma säger att jag borde gå hem, att jag inte kan åka till pappa. Men jag vägrar,för jag vill åka till pappa, vill vill vill.


om jag bara kunde få en enda lycklig dag. en hel dag där jag bara är glad. utan att en massa annat kommer emellan.

tog inte alls så mycket bilder på julafton, för vi hade di så trevlit att jag inte hann!

katternas julbord. smarrigt va?! särskilt den där 5-kronorstonfisken i massa vatten som de små liven tycker så mycket om!

Egentligen var den väl inte så hemsk, förutom att det var så vidrigt mycket att städa i alla salonger eftersom det var så mycket folk på bio idag. MEN en riktigt jobbig sak hände, som rörde om lite i hjärtat på mig. En kollega till mig hade en mor och en dotter vid insläppet precis när jag kom ut dit från att ha städat en salong, och så hör jag hur han frågar mamman; Hur gammal är hon? Och mamman säger: 14. Och så blir de såklart inte insläppta eftersom de skulle se Twilight och den är från 15 år. När det stod klart att han absolut inte kunde släppa in dem när han vet att hon är 14 så händer det. Flickan ser så JÄVLA besviken ut att jag höll på att avlida av medlidande och jag blir så jävla förbannad på alla som ska följa alla regler så jävla mkt och inte kan tänka själva och analysera varje situation för sig. Visst, det ÄR olagligt att släppa in en fjortonåring på en film med 15-års-gräns, men vad i hela friden kan hända om man gör det iaf när mamman är med och säger att det är OK, hur kan det någonsin komma fram?! vad kan hända?! Jag klarar inte av att se folk bli så besvikna på det sättet; det skär i hela kroppen. Och typ fem minuter senare kommer ett medelålders par och har köpt biljetter till fel dag så kan de inte få se sin film, och den går inte någon annanstans heller, och även om de får ersättningsbiljetter och verkar ganska nöjda så känns det fett tråkigt att de inte fick gå på bio när det var det de hade ställt in sig på. BLÖ.

jag orkar bara inte med alla dessa regler,lagar och förordningar som ska följas till punkt och pricka. det är fånigt. Och jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan välja att neka en flicka att se Twilight när hon antagligen har drömt och längtat hur länge som helst bara för ATT det är olagligt yadda yadda, när det inte kan hända någonting alls om man bara ler snällt och släpper in dem och låtsas som att det aldrig hänt.

det snurrar fortfarande lite i mig när jag tänker på hennes min. hade det bara varit jag som stått där hade hon nu legat hemma i sin säng och varit alldeles lycklig och fylld med drömmar om Forks. suck. grymma värld :(

så god jul! och jag lägger in en ganska n00big video bara för att det här är världens finaste julsång.

jag vill ha den här hårfärgen nu.




och då menar jag nu. eller snarast i vart fall. det ska jag nog fixa. eller frisören rättare sagt.

Baz Luhrmann har köpt filmrättigheterna till The Great Gatsby. Det är helt enkelt för jävla bra för att vara sant. Risken när någon ska filmatisera världens bästa bok är ju såklart att något blir fel och att man blir besviken, men det finns ett fåtal jag vågar anförtro uppdraget och Baz är en av dem. herregud. jag ryser.


BAZ! MAKE IT WORK!

även om jag tycker han är som allra finast när han är en vampyr från norra, kalla amerika, alldeles blek och med hår som står upp mot himlen så är han inte så dum som en brittisk dandy heller. han ser ut lite som Chuck då.


Hackett-kampanj från höst-07 om jag ej missminner mig.

hur kan jag ha missat att ABBA är jävligt grymma hela mitt liv..?
det är läskigt, som att vakna upp och inse att man missat värsta grejen. det svänger galet mycket om ABBA :D Jag ska bli en sån svensk som åker utomlands och pratar om ABBA.

det kan inte vara rättvist. det ÄR inte rättvist, att en del får allt och en del får inget. Robert Pattinson som spelar Edward i Twilight är ju som bekant en av världens vackraste människor och då tycker man att han borde fått sitt tilldelat där liksom. Men Gud nöjde sig tydligen inte med det, utan han tyckte att Robert Pattinson dessutom skulle få en helt utomjordisk röst också. det känns väldigt orättvist att snedfördela skönheten i världen på det sättet.

Let me Sign från Twilight med/av Robert Pattinson

jag minns så otrolig väl hur det kändes när jag gick i skogen i våras och hörde den här låten första gången. Det känns ändå som väldigt länge sedan så jag tycker att det borde vara dags för en vår igen, jag vill att den ska vara ännu vårigare och ännu mer en början på en bra sommar, jag vill ha det bättre nästa sommar.

jag älskar den här låten. marcus mumford har världens finaste röst, den skulle kunna ta vilket hjärta som helst om krama ihop det till mos.

Här kommer en snabb summering av de filmerna jag såg där jag har rankat dem, vilket dock inte var lätt eftersom inget var direkt ASBRA, men mkt var liksom.. Bra. Men jag har gjort ett försök.


1. Parc, regi: Arnaud des Pallières
Ett franskt drama om en familj som bor i ett inhängnat lyxområde, vars tonårsson hamnar i en djup depression. Filmen cirkulerar kring den familjens historia samt en man som flyttar in i samma område och filmen är inte helt kronologisk. Anledningen till att jag väljer den som favorit, trots att den bitvis var väldigt seg var att den filmen var den enda filmen som hade både en sorts ton och klang som både gjorde att jag där och då blev lite fladdrig i hjärtat och att jag i efterhand minns den. Dessutom var den filmen den enda som hade en särskild scen som VERKLIGEN berörde mig; pojken ligger halvdöd i sin säng, helt utslagen av sin depression, han är helt blek och alldeles spenslig, har sår på knäskålarna och verkar inte ha någon som helst livsgnista alls. Hans oroliga pappa kommer in i rummet och försöker på ett fumligt och tafatt hjälp hjälpa sin son, eftersom det inte finns något bra sätt att hjälpa någon i den situationen. Han släpar upp sonen ur sängen, drar fram honom till fönstret, han försöker hålla sin lealösa son upprätt och tvingar honom att titta ut genom fönstret, försöker övertala honom om att det finns och kommer finnas sol och ljus i hans liv, hur mycket han har framför sig. Sonen säger inte ett ord men lösgör sig och kravlar tillbaka till sängen.

2. Valentino-The last emperor, av: Matt Tyrnauer (dokumentär)
En otroligt intressant, fin och gripande dokumentär om Valentino. Handlar mest om yrkesmannen Valentino och hans roll i ett ständigt förfall av en gammal modevärld, vars ideal om konst och hantverk ersätts av den enbart pengastinna bransch den börjar likna idag, men också en fin skildring av relationen mellan Valentino och hans livskamrat Giancarlo Giametti. Föll en del tårar både av sorg och glädje under filmen. fint! <3


3. Dancers, regi: Pernille Fischer Christensen
Danskt känslodrama om Annika, dansläraren som faller för Lasse, elektrikern. Det visar sig snart att den spända och oroliga Lasse har ett och annat skelett i garderoben. Filmen ställer etiska spörsmål som: Kan man älska någon som man vet har skadat någon annan riktigt ordentligt, begått ett brott etc? Och hur gör man då? Filmen motsvararar de förväntningar man efter många helt otroligt starka danska filmer har på skådespeleriet och känslan. Stark och suggestivt drama om människor. Men filmen var även intressant ur ett rent filmiskt perspektiv, då jag upplevde den som ganska innovativ inom sin genre då det kom till bland annat musik och ljudsättning.


4. Achilles and the Tortoise, regi: Takeshi 'Beat' Kitano
En ganska flummig film om konst. Vi får följa en man hela hans liv, från liten pojke, till förvirrad ungtupp, till ännu mer förvirrad medelåldersgubbe, och hans kamp för att fullfölja sin barndomsdröm att bli en berömd konstnär. Både tankeväckande och HYSTERISKT roligt bitvis. Dock kändes filmen lite ojämn, nästan som att det var två olika filmer i en som slet åt olika håll, där till sist den renodlade komedin (med rätta) segrade i slutet. Innehåller helt sjuka scener som ofta involverar död etc,men det går inte att låta bli att skratta ihjäl sig!


5. Tokyo! episodfilm i regi av: Michel Gondry, Leos Carax, Joon-ho Bong
Den här episodfilmen som ska skildra Tokyo och dess mångsidighet innehåller tre helt skilda episoder som handlar om så skiftande teman som en tjej som förvandlas till en stol för att hon känner sig osedd och meningslös, en enstöring som inte lämnat sin lägenhet på åratal men som blir kär i pizzabudet och blir tvingad att lämna hemmet för att hitta henne, och så den absolut bästa delen som var något av det roligaste jag sett på väldigt länge: Merde, som handlar om en helt jävla galen figur som kommer upp ur kloaken och terroriserar och mördar Tokyos befolkning, bland annat på grunden att han hatar hela världen men mest japaner för att deras ögon ser ut som kvinnliga könsorgan. Han pratar sitt eget språk och har en väldigt udda uppsyn. hade typ ont i magen för att jag skrattat så mkt, trodde jag skulle spy (jag hade visserligen precis ätit världens biff med sås och grejer men det VAR SÅ KUL)


6. Better Things, regi: Duane Hopkins
Intressant film som fokuserar på känsla och miljö, och förlitar sig på starkt skådespeleri snarare än handlingsförlopp. Ungdomar som knarkar och lever i allmän sorg och misär på engelska landsbygden. Handlar även mkt om livets förlopp, att leva som ung och som gammal. En del otroligt starka scener, stilrent och snyggt utfört, bra skådespelare och dessutom innehöll filmen mitt absolut bästa klassiska stycke: Schuberts Trio in E-flat, Andante con moto.


7. Mermaid, regi: Anna Melikyan
Rysk film om en minst sagt konstig liten tjej, Alisa som är helt övertygad om att hon kan styra världen med sin tanke. Första delen av filmen bor hon med sin farmor och mor i en liten rysk hamnstad, där drömmer hon om att hennes sjömans-pappa ska komma tillbaka och så vill hon bli en prima ballerina. Familjen flyttar så småningom till Moskva där Alisa av en slump träffar en snygg yuppie (vars jobb är att sälja fastigheter på månen) som försöker ta livet av sig, honom blir hon dödligt förälskad i. Fantasifullt med både en ljus och mörk sida.


8. Gomorra- regi: Matteo Garrone
Vad ska man säga liksom? gangsteractiondrama som iofs mer skildrar det stora perspektivet på maffian i Neapel, men även psykologin bakom småkillar som vill bli medlemmar i maffian, känns relastiskt,men är också lite svårbegripligt och rörigt för den som inte innan har hyfsad koll på strukturer inom camorran. Men självklart väldigt drabbande.


9. A complete history of my sexual failures, av: Chris Waitt (dokumentär)
En bitvis hysteriskt rolig dokumentär, som visserligen inte direkt känns så dokumentär utan ganska "styrd" för att bli just exakt rolig, där vissa bitar helt klart inte är improviserade eller dokumentära, men ändå tillräckligt mycket för att det just ska vara roligt för ATT det har hänt på riktigt. Chris är en slacker som inte kan hålla fast vid en enda tjej, han bestämmer sig för att försöka intervjua alla tjejer han varit ihop med men det går ju inte så bra. Det ballar ur och blir något helt annat, något som både är roligt och tragiskt. Nu när jag skriver inser jag att jag inte riktigt vet varför jag placerat den i mitten då det nog var bland det bästa jag såg, men å andra sidan är typ alla filmer mer ett virrvarr av: "ja det var ju.. bra!".


10. The Argentine, regi: Steven Soderberg
När man heter Steven Soderbergh och har vad han har i bagaget, när man har castat Benicio del Toro (verkar göra skäl för sitt namn.. mr "I'm easy on the eye") som en av historiens mest fascinerande karaktärer borde man kunna göra något bättre än det här. Jag blev grymt besviken, det är liksom inte dåligt på något sätt, det är bara inte särskilt core-shaking heller, vilket jag tycker han på något sätt har grundförutsättningarna att göra det. Han har sydamerika, Che, revolution och han lyckas inte hela vägen som man gjorde i tex Motorcycle Diaries. Blir en del intressanta scener med strid i stadsbebyggelse i slutet och både Che och Fidel är porträttlikt och intressant gestaltade. Men det blir aldrig någon eld av lilla gnistan som tänds.


Som en liten liten bonus var dock världens snyggo Santiago Cabrera med och spelade nån av Che's sidekicks- Camilo. Har aldrig sett karln innan men vacker är han! och faktiskt ÄNNU snyggare i skägg och gerillamundering.


11. Frozen River, regi: Courtney Hunt
Människosmuggling i norra USA, det är vad fattiga, nyss lämnade trailermorsan Ray dras in i för att kunna tjäna pengar för att försörja sina barn och försöka höja deras levnadsstandard. Sug på den karamellen. Filmen vann Bronshästen i år och var väldigt bra of course, gripande och välgjord. Men jag orkar bara inte med sånt här. Svidande realism om fattigdom och misär, där ingen egentligen har någon chans att få det bättre, varken Ray eller de smugglade kineserna och pakistanierna som tror att de har anlänt till landet där allt är möjligt, det finns inget hopp, bara elände och än mer elände, och det är  VERKLIGHETEN. det är mest för att kunna fly från den vetskapen som jag tittar på film, så därför är jag inte särskilt pepp på sådana här filmer, även om jag självklart inte underskattar filmen som verktyg för att uppmärksamma sociala frågor etc, är bara inte något jag är så pepp på just nu. Filmen tar också upp ämnen som solidaritet och att hjälpa andra etc, det finns ju element av ljus i tunneln, men någonstans blir ändå slutsatsen för mig att har folk det tillräckligt jävla dåligt, är så utsatta som de bara kan vara så är allt sånt ain't worth shit. Folk lider liksom, så otroligt många i västerlandet också, som man kanske glömmer när man tänker på utsatta människor.


12. Wendy and Lucy, regi: Kelly  Reichardt
Bisarrt seg och konstig film om en tjej, Wendy, spelad av Michelle Williams som är på väg till lukrativt sommarjobb i Alaska, på väg från något som vi inte direkt får veta varken bakgrunden eller framtiden av. Hon reser med sin älskade hund som hon sedan pga missöden tappar bort. Filmen utspelar sig under ett par dagar i den hålan där hon tappar bort sin hund, och handlar om hur hon försöker hitta den. Ultra-lågmält som en riktigt liten tunn kakbit ur en människas liv. Jäkligt udda och tråkigt men på något sätt också ganska fint.


13. Les Grandes Personnes- De Vuxna, regi: Anna Novion
fransk film om en tjej och en pappa som åker på semester till Sverige där de träffar stiliga och franstalande (!) Lia Boysen (oh i suddenly love her even more!), Björn Gustafsson som spelar (enl beskrivningen) the local heartthrob Johan. Egentligen ganska menlös liten film om en sommarvecka i Sverige, helt okej småputtrigt mys men liksom ganska meningslöst i slutändan. Gör ansatser till att skildra kulturkrockar och föräldrarelation etc etc etc men slutar liksom med ett lite halvplatt fall.


14. Gloss: the directors cut, regi: Andrei Konchalovsky
En dålig satir över modevärlden. Filmen spretade åt alla möjliga håll och vissa delar var väl okej och en del nästintill njutbara, mycket tack vare Julia Vysotskaya som spelar huvudrollen Galya, den korkade sömmerskan från småstaden som flyttar till Moskva för att bli berömd modell. Väldigt njutbart när den enligt alla i filmen, fula Galya får visa att hon minsann är väldigt Grace Kelly- vacker. Bitvis är filmen bara.. obegripligt fånig när den försöker ironisera över det lite luddiga begreppen modevärlden, ytlighet etc, kanske är ett mer aktuellt ämne i Ryssland vad vet jag, men det känns lite gjort och uttjatat. 


15. Smart People, regi: Noam Murro
En riktig luring! En sådan film som tack vare skådespelare och viss förhandsuppfattning får en att tro genom hela filmen och nästan ett tag efter också: jamen det här var ju bra, kanske inte asbra men bra! Sen inser man att det var inte ens det. Menlöst. Tråkiga karaktärer utan underbyggnad som inte ens underbara Ellen Paige och Thomas Haden Church kan väga upp. inte HELT hopplöst, innehåller en del scener som är okej, men nästintill. Ingen substans, bara ett skal av lite quirky amerikansk studio-indiefilm. Filmen har i pressmaterial jämförts med bland annat Juno och Little Miss Sunshine, vilket är så befängda påståenden att jag inte kan kommentera dem. Och Dennis Quaid! är inte han en menlös, småtjock tråkig gubbe?! det tycker jag. Och inte ens Sarah Jessica Parker (ord kan inte beskriva hur mkt jag tycker om henne, hon är ju Carrie i mitt hjärta såklart!) kan komma undan,där hon fånar omkring i LBD och högklackat under sin läckarrock. nä. fy.

HYSTERISKT ful affisch också....

16. Ashes of time- Redux, regi: Wong Kar Wai
FULLKOMLIGT JÄVLA OBEGRIPLIGT MARTIAL-ARTS FLUMDRAMA. man satt och velade mellan att somna eller att brista ut i gråt typ. bisarrt rörig och krångelklippt och fånigt och flummigt och.. ja nej. det var bara inte bra helt enkelt :( Och mest skrämmande av allt är att karln (som annars är ett geni) drog fram den här trasan och klippte om den för att "göra den mer begriplig". Stackars satar som såg originalet. Innehåller självklart en del snygga asiater och en del snygga scener. Men om man dränker ner allt det i den smörjan som det här var nerdränkt med då.. kan man inte förvänta sig att folk ska hålla sig vakna i salongen,man kan inte ställa hur höga krav som helst på tittarens hjärnkapacitet, man kan inte räkna ut och pussla ihop hur små bitar som helst när handlingen är TOTALT okronologisk och alla karaktärer presenteras hipp som happ och en del var visst samma person och yadda yadda to infinity and beyond!



Jag är grymt besviken på denna filmfestival, särskilt då förra årets var en sådan kanonfestival för mig. ( http://fortunaaudentesiuvat.blogg.se/2007/november/bokslut-filmfestivalen-2007.html#comment )

Det var helt enkelt förbannat jämnstruket och inget som skakade mig i själen.

Dagens populärkulturella glada nyhet: det ryktas att Russel Brand ska spela Jack Sparrows lillebror i kommande Pirates of the Caribbean 4. det låter ju bara helt ljuvligt!




imorgon tänkte jag skriva en sammanfattning av filmfestivalen, även om intresset varken från min eller eran sida är särskilt stort. men jag tänkte göra det i vart fall.