fortunaaudentesiuvat

vad för sorts retardness inom mig är det som gör att jag sitter vaken (fast typ övertrött så jag inte kommer kunna somna nu) framför datorn 3 timmar efter att jag gick och la mig och bara tänkte typ... ja inte vet jag vad jag tänkte.

jag bara undrar liksom...

jag inser ibland att jag har hela mig full med liv. oftast glömmer jag det, det försvinner bland allt som är dumt med mig, allt som stoppar mig och alla saker som sätter käppar i mina egna hjul. men jag har liv. massor av det inom mig, säkert mer än många, som virvlar inom mig, bildar moln och mönster och en dag kanske jag kan tämja allt det där och så kan jag göra vad jag vill.

om någon kom och erbjöd mig en chans till pengar för att kunna betala tillbaka alla mina skulder och kanske tja.. jag vet inte kanske göra nåt kul istället för att ha ett skittråkigt liv. då skulle jag göra nåt kriminellt. utan att tveka. och risken att åka fast skulle inte störa mig för jag tror det är värt det. vet inte om fängelse skulle vara så mkt värre än mitt liv.

så är det.

kul.

jag förstår bara inte varför det här måste hända hela tiden... jag förstår bara inte varför jag inte kan få slippa det ett tag åtminstonde, varför jag inte kan få koncentrera mig på att vända tillbaka mitt upp och ner vända liv. jag vet att jag skulle kunna det, men inte med den här extrabördan som min eviga följeslagare. förlåt men det finns gränser för vad jag klarar av, det finns gränser för vad alla klarar av.

sova kan jag inte heller. för det såklart jag inte kan sova när jag inte vill något annat än att sova, stänga av. igårkväll hade jag gjort exakt vad som helst för att stänga av allt som pågick, hade någon erbjudit mig en skum drog jag aldrig hört talas om och lovat att det skulle hjälpa skulle jag tagit den på en gång. låg och tänkte på heroin hela natten, för trots att jag var full, jätteledsen och hade försökt mitt vanliga knep kunde jag inte somna, och jag tänkte på att jag struntar i hur heroin är, att det antagligen är det sämsta som finns, förstör folks liv och så, igår hade jag tagit det. utan att tveka, för när det kryper, sparkar, slår och kränger inuti mig och INGET INGET INGET hjälper, och jag är beredd att göra allt för att bara få stänga av, klart som fan att jag hade tagit heroin om jag hade kunnat. de som säger att de aldrig skulle prova har nog aldrig varit med om den känslan, eller så har de glömt hur det känns.

när jag väl sover så drömmer jag bara samma drömmar, olika handling men alltid samma dröm, de senaste två veckorna har ALLA mina drömmar handlat om att jag varit tillfångatagen och varit tvungen att rymma. antar att man inte behöver vara någon carl jung för att lista ut vad det kan betyda, vad mitt avloppsäckel till undermedvetna försöker säga.

fly
spring
gör dig fri

och jag vet att jag borde. och jag vet kanske hur. men ändå inte. och det kan jag inte. av massor med anledningar.
tror aldrig jag har känt mig såhär ofri som jag känner mig nu.

det börjar likna ett helvete igen faktiskt. och att jag sitter här klockan 6 på morgonen och inte har någon annan att prata med än min blogg är väl antagligen det yttersta beviset på det.

godnatt, tänkte ligga och vrida och vända mig i själsliga plågor nån timme till innan jag kanske somnar av ren känslomässig utmattning.

Justin Bieber är väldigt fin. Självklart inte på ett sexuellt sätt eftersom han är så liten. men.. hade jag varit 14 hade jag varit så in i helvete jävla sepekär i honom. Och jag blir så jävla frustrerad av allt hat som finns mot honom, mestadels från killar såklart. Precis som med Edward. Och man bara undrar... ska det krävas en superhjärna för att förstå VARFÖR tjejer älskar Justin Bieber och Edward? För till skillnad från typ 95 procent av den manliga populationen är de inte.. idioter. De är inte rädda att uttrycka sina känslor, de är inte rädda att ha känslor, de går in för det med 100 procent, som de flesta tjejer gör. De beter sig helt enkelt som de flesta tjejer vill att killar ska bete sig (sen att de gör det överdrivet vilken skrämmer bort en del som är känsligare mot cheese än vad jag är), men det hör fortfarande till saken att när vi tjejer är 10 vill vi att killen vi gillar ska säga att "de inte har ett bekymmer i världen, varför skulle dem när vi finns", när vi är 15 vill vi samma sak, vi vill inte bli retade och puttade in i nån jävla vägg, när vi är 20 vill vi fortfarande samma sak och så fortsätter det hela livet. Det krävs inte mycket, bara att känna, känna att: utan dig klarar jag mig inte, utan dig vore världen ingenting, jag vill vara med dig, du är fin. För så känner vi tjejer när vi gillar nån, när vi är kära. Men för de flesta killar verkar det krävas så himla mkt tankeverksamhet och velande och idiot-beteende innan de kan säga det. Utom för Justin och Edward, och deras gelikar. Och sen sitter alla killar där, oavsett ålder, som stora frågetecken och undrar varför tjejer gillar de töntarna. ja gud.. varför?!

Den här simplifieringen av saker. förenkling av känslor, tillstånd, varför saker är som de är. Klockan är halv sju och på tv:n som jag inte orkat byta kanal på rullar nån slags program som handlar om depression. och alltid, dessa ständiga äckliga klämkäcka tips som är helt bisarra. Det handlar alltid om att äta rätt och regelbundet, sova på natten, gå upp tidigt, leva enligt rutiner. FAN OCKSÅ, fattar ni inte att det är tvärtom?! Jag behöver små troll under regnbågar, jag behöver aliens som kommer och säger att jag tillhör deras folk och att det är därför jag känt mig tappad och utanför hela livet, jag är bara förklädd. jag behöver högar med pengar så att jag när jag vill kan åka till arlanda och ta första bästa flyg bort, ta med mig några kompisar och bara skita i allt vad jävla helvetes tråkiga skitjobb heter. jag behöver att han, han som gör så att mitt hjärta fladdrar ska överraska mig med blommor och säga att han känner samma sak. jag behöver äta en hel godispåse när jag vill, jag behöver spela badminton tills jag dör av utmattning, jag behöver göra saker som engagerar mig, som betyder något för MIG. DEM, NI kanske mår bra av regelbundna liv med helgjuten husmanskost och jobb som börjar vid en helt okristlig sjuk jävla sepetid på morgonen. men inte jag :( Jag har aldrig och kommer aldrig kunna acceptera det som ett liv, även om jag ville, även om jag ansträngde mig, tänkte om, försökte anpassa mig. och det gör mig rädd. tänk om jag inte kan skaffa mig ett magiskt liv? tänk om något spännande aldrig händer mig? tänk om jag aldrig blir räddad, hämtad, tänk om jag aldrig kan rädda mig själv? Jag är den jag är. Det är något inom mig, en sjukdom, eller något jag saknar, något tappat, något förlorat, något som snälla gode gud komma skall, som gör att jag har ont, som gör att jag är ledsen mer än vad jag är glad, något som får mig att känna mig tom, ensam, utanför, meningslös, inte hela tiden men för ofta. och det spelar ingen roll hur mycket medicin jag äter, hur bra mat jag äter, hur mycket jag än motionerar, hur mycket jag än sover tider som inte alls passar mig, DET kommer inte göra mig glad, det kommer inte få mig att må bra. jag har försökt. och jag vet att det är så.

jag tänker att det är något jag inte vet. hoppas att det är så, att jag ska få reda på något som får mig att inse VARFÖR. varför det alltid varit såhär. jag vill att något ska hända så mycket att det svider inombords, jag vill att hemligheten ska veckla ut sig som en blomma, framtiden skall utvisa sig, och all smärta och alla dessa hemska dagar, nätter och alla tårar skall vara värt det.

men tänk om det aldrig blir så? och hur länge kan jag vänta?

jag ritar och ritar, ritar tills det gör ont i fingrarna, jag får blåsor och skavsår på fingrarna för att jag försöker så mycket. men jag blir inte nöjd, blir aldrig nöjd med det jag ritat, kan aldrig titta på det och tänka nöjda tankar. Jag undrar hur det är att kunna något, att ha ett uttryck för att kunna få ut alla tankar och bilder som ständigt härjar sönder mitt huvud. Det är frusterande, så in i helvete att jag inte kan göra något av allt jag vill göra. Jag vill sjunga at the top of my lungs som Rachel, sjunga ut allt jag har, allt jag känner. Jag vill dansa som en ballerina, jag vill dansa ut allt som sliter och drar i mig, samla min kropp och spänna ut i en båge. Jag vill rita en hel sida med massor av färger som ser ut exakt som något jag drömt. Jag vill skriva en roman, som är så välskriven att de som det faller på läppen får hjärtklappning för att orden är så perfekt gjutna vid varandra.

JAG VILL
JAG VILL
JAG VILL
mitt livs refräng som jag sjunger om och om igen, ju äldre jag blir med desto mer vädjan och uppgivenhet i rösten. när man var liten sa man: jag kan men jag vill inte när folk ställde en mot väggen och bad en att visa upp sina påstådda kunskaper. JAG VILL MEN JAG KAN INTE skriker jag desperat inom mig,

KAN INTE
KAN INTE
KAN INTE

och jag vill att det ska vara förstått att det inte bara handlar om vad jag tror att jag inte kan. man kan inte göra allt man vill. man kan inte lära sig allt man vill. det gör ont att inse och jag vet inte hur man accepterar det, när man vill något så mycket att man inte kan förstå hur man ska kunna överleva när man inte får göra det. inte kan göra det.

Det fanns många år, kanske de viktigaste åren av mitt liv då jag visste vad jag ville. jag kände i hela kroppen att jag var gjord för att göra filmer, jag visste att jag skulle kunna göra det, jag visste att det skulle bli bra, jag såg det framför mig, visuellt, jag var ung och jag trodde på att om man ville något tillräckligt mycket, om man kände det inom sig, då var det sant. Nu vet jag inte längre om det är så. Jag stängde av den känslan någon gång när jag stängde av mig själv. jag har sakta vaknat till liv, lite grann i vart fall och jag har några gånger känt den där känslan, hur jag inte kan kasta bort den drömmen, att jag inte kan ge upp något jag velat (och kanske fortfarande djupt inne vill) SÅ MYCKET att det nästan känns fysiskt hur viljan, drömmen och kärleken till det man vill rotar runt inom en.

JAG VILL
JAG VILL
JAG VILL
MEN JAG KAN INTE.

Jag somnade. Och sov i 8 timmar fast jag inte tänkte det. Igår gick jag och la mig klockan 11, sov till 17.30, var vaken i ett par timmar och sen var jag fortfarande trött så jag tänkte vila någon timme. Slutade med att jag sov 8 timmar och vaknade vid 3 lagom till Rock of love :P Det är skönt när man sover oväntat. Och jag tycker om att vakna en konstig tid och allt känns sådär lite... mystiskt.

Jag drömde om honom. Jag drömde massor med saker. Men jag hatar när jag drömmer om honom. För då vet jag. Hur det kommer bli. och jag orkar inte. inte en gång till. inte nu.