fortunaaudentesiuvat

Pjäsen var alldeles fantastisk. Skådespelarna var helt jävla otroliga. Särskilt Gustaf Skarsgård of course. Men samtidigt var det häftigt, för i vissa scener var det enormt svårt att välja vem man skulle titta på, Livia Millhagen eller Gustaf Skarsgård, båda var verkligen självlysande i sina gestaltningar. Jag tyckte mkt om dekoren och kläderna. Kläderna kändes inte som kostymer, men samtidigt så kändes de autentiska från 1910-talet. Som någon slags perfekt mix av nu och då. Dekoren var ganska ren, en sliten båtdel som fick agera parkbänk, fönstersmyg, stol, pall, park. En sliten madrass. Två trälådor med all rekvisita ingömd. En stor spegel, som gav lite förvrängda bilder. Jag älskade hur handlingsförlopp och tidsrymder var lite abstrakta, flöt samman. Det fanns inga särskilda spelplatser, utan allt hände på något sätt i en på samma gång konkret verklighet som sinnesvärld. Låter kanske lite flummigt men så var det. Ibland blev det på något sätt lite farsartat, det var mkt utspel som klart gick åt det komiska hållet. Men samtidigt så fungerar det eftersom Arvid till sin karaktär är ganska neurotisk och Arvid och Lydias kärlekshistoria är ju på sina håll nästintillt komiskt problemkantad.Underbar pjäs. vill se om.