fortunaaudentesiuvat

I was trying to cut myself. I wanted to cut for the cut itself, for the delicate severing of capillaries, the transgression of veins. I needed to cut the way your lungs scream for air when you swim the length of the pool underwater in one breath. It was a craving so organic it seemed to have arisen from the skin itself. Imagining the sticky-slick scarlet trails of my own blood soothed me.

I needed to kill something in me, this awful feeling like worms tunneling along my nerves. So when I discovered the razor blade, cutting, if you’ll believe me, was my gesture of hope. … All the chaos, the sound and fury, the uncertainty and confusion and despair—all of it evaporated in an instant, and I was for that moment grounded, coherent, whole. Here is the irreducible self. I drew the line in the sand, marked my body as mine, its flesh and its blood under my command.

jag vet inte vad jag skulle gjort det här året utan Glee. Glee, Gossip Girl, Vampire Diaries och True Blood räddar mitt liv. Och det är helt otroligt jävla sant. Men jag tror faktiskt att just Glee haft en särställning där. Jag trodde inte man kunde känna en så stark tacksamhet till en tv-serie. Men JAG ÄLSKAR GLEE och utan det att se fram emot varje vecka hade det varit nästan omöjligt att resa sig upp ur sängen en endaste dag. och jag förstår om det låter helt sjukt för en del. men det är sanningen. GLEE <3 

jag drömmer om honom varje natt nu. nästan varje natt i vart fall. förut var det inte så ofta, kanske bara en natt varannan månad eller ngt sånt. och det var grymt skönt eftersom han är i mitt huvud nästan hela tiden när jag är vaken var det skönt att slippa när jag sov. och att det finns inget värre än att vakna upp och inse att det där som hände, när han kramade om mig eller sa att han älskade mig också, bara var en dröm, eller ja det enda som är lika jobbigt är väl att i vissa drömmar så är det som i verkligheten eller värre och då känns det också förjävligt att vakna och inse att inte ens i MINA EGNA drömmar älskar han mig. en natt förra veckan drömde jag att jag hade dödat ett barn. det tog hela drömmen för mig att inse att jag hade gjort det och varför alla drog sig undan från mig. men det enda jag kunde tänka på var vad han skulle tänka om mig, hur han skulle reagera när han hört att jag dödat ett barn.

och känslan som jag känner nu, att jag skriver om detta på min blogg för att jag blir tokig just nu och det är natt och jag hatar natten och jag har ingen att prata med och även om jag hade det så kan jag inte för ingen orkar lyssna längre och jag klarar inte av att verkligen KÄNNA hur folk tänker eller hur jag tror att de tänker.

för det är ju sjukt. och jag förstår hur man inte kan tro att det är sanning att man kan älska någon som man aldrig träffar eller ens pratar med längre och som man älskat i typ 4 år trots att han aldrig älskat en tillbaka. jag önskar mer än något annat att det inte var sanning, att de andra hade rätt. men det är tyvärr så att det i allra högsta grad är sant och ingen mer än jag skulle göra vad som helst för att det bara skulle vara ngt jag fått för mig, för då skulle jag kunna intala mig själv att sluta, då skulle ngt kunna hända som gjorde att det försvann.

men det kommer aldrig att försvinna. för han är mitt livs stora kärlek. och jag kanske kan bli kär i ngn annan och jag kanske kan bli lycklig med ngn annan. men jag kommer aldrig älska ngn annan på samma sätt som jag älskar honom. det vet jag.

idag såg jag ett djurprogram om uttrar. de är alltbra tjusiga dem. som att evolutionen eller gud tänkte lite extra när de skapades. de är liksom.. bara väldans coola.

jag önskar att jag var en utter. som brottades med min brorsa, drog ut på jagarstråt på egen hand, lär oss fånga fisk, putsa pälsen. mysa. visst naturen är hård den med. men den kan omöjligt vara lika hård som det mänskliga livet. det mänskliga livet är en långsam och overkligt smärtsam tortyr som visserligen då och då avbryts av en eller annan ljusglimt. men just nu känner jag bara att jag inte orkar. för exakt allt är fel. exakt allt känns som ett skämt och jag orkar inte.

just nu skulle jag verkligen vilja vara den här killen/tjejen:

<3

Såg äntligen I taket lyser stjärnorna. och den var otroligt bra. och väldigt väldigt sorglig.

Jag blev väldigt ledsen och tänkte på en sak som jag läste i någon intervju i Aftonbladet med en författare som sa att sorgen när någon har försvunnit varar längre än vad man tror, att det känns lika jobbigt lång tid efter, att man kanske tror att det ska mattas av, och såklart.. den där första intensiva chocken försvinner ju. Känslan av att man inte kan förstå det, till slut blir man tvingad att förstå. Men sorgen den försvinner inte. Och när som helst dyker något upp som påminner om den personen, allt man saknar och det som aldrig blev. Och då brister det verkligen.

jag saknar min pappa och min morfar otroligt mycket fortfarande.