fortunaaudentesiuvat

Såg äntligen I taket lyser stjärnorna. och den var otroligt bra. och väldigt väldigt sorglig.

Jag blev väldigt ledsen och tänkte på en sak som jag läste i någon intervju i Aftonbladet med en författare som sa att sorgen när någon har försvunnit varar längre än vad man tror, att det känns lika jobbigt lång tid efter, att man kanske tror att det ska mattas av, och såklart.. den där första intensiva chocken försvinner ju. Känslan av att man inte kan förstå det, till slut blir man tvingad att förstå. Men sorgen den försvinner inte. Och när som helst dyker något upp som påminner om den personen, allt man saknar och det som aldrig blev. Och då brister det verkligen.

jag saknar min pappa och min morfar otroligt mycket fortfarande.