fortunaaudentesiuvat

jag vill ändå kunna förklara för människor jag känner som kanske undrar. men jag vet inte hur. så jag gör det här och hoppas att ni läser det men aldrig frågar. jag har aldrig läst något som jag känt beskriver EXAKT hur jag känner som detta. Jag vet inte om det är separata texter eller samma eller vem som skrivit det men det förklarar allt. och om ngn läser denna blogg som inte känner mig är det ju bara att.. strunta i. jag är otroligt rädd att uppfattas som en person som söker uppmärksamhet eller pity när jag är allt annat än det. jag hatar uppmärksamhet. jag kan knappt hantera känslomässig uppmärksamhet från folk jag känner, som älskar mig, men sedan jag började skära mig har det ju helt enkelt fått en ny dimension eftersom det för första gången i hela mitt liv syns på mig att jag inte är glad. annars har alltid alla trott att jag är det, för att jag är så sjukt bra på att låtsas och spela för det har jag gjort hela mitt liv. men hursomhelst så känns det skönt att med någon annans helt sjukt perfekta ord förklara varför, hur det känns och varför det inte går att sluta (jag vill inte ens sluta). och på ett sätt ville jag inte att NÅGON i hela världen skulle veta men det var ju helt enkelt omöjligt att dölja det från mina närmaste och jag har märkt hur mycket andra människor som kanske inte är mina närmaste men ändå vänner kanske undrar och vill fråga men inte vet hur eller om de kan, och hur overkligt det än kan kännas för mig att någon faktiskt skulle bry sig så är de här hittade orden min förklaring till er:

I was trying to cut myself. I wanted to cut for the cut itself, for the delicate severing of capillaries, the transgression of veins. I needed to cut the way your lungs scream for air when you swim the length of the pool underwater in one breath. It was a craving so organic it seemed to have arisen from the skin itself. Imagining the sticky-slick scarlet trails of my own blood soothed me.

I needed to kill something in me, this awful feeling like worms tunneling along my nerves. So when I discovered the razor blade, cutting, if you’ll believe me, was my gesture of hope. … All the chaos, the sound and fury, the uncertainty and confusion and despair—all of it evaporated in an instant, and I was for that moment grounded, coherent, whole. Here is the irreducible self. I drew the line in the sand, marked my body as mine, its flesh and its blood under my command.

You might imagine that a person would resort to self-mutilation only under extremes of duress, but once I’d crossed that line the first time, taken that fateful step off the precipice, then almost any reason was a good enough reason, almost any provocation enough. Cutting was my all-purpose solution. My scars ought to be a charm bracelet of mnemonics, each a permanent reminder of its precipitating event, but maybe the most disturbing thing I can say about the history of my cutting is that for the most part I can’t even remember the whens and the whys behind those wounds. It didn’t take much to make me cut. Frustration, humiliation, insecurity, guilt, remorse, loneliness—I cut ’em all out. They were like a poison, caustic and destructive, as though lye had been siphoned into my veins. The only way I could survive them, I thought, was to keep draining them from my blood.