fortunaaudentesiuvat

Jag har en tidsmaskin. Som jag köpte för mina första sommarjobbspengar från Gröna Lund typ.. år 2001 kanske. Den kostade 2700 på teknikmagasinet. det är en minidisc. Idag var batteriet i min mp3 nästan slut när jag skulle ut på promenad, så jag tog minidiscen som låg i en låda, det satt en disc i, och jag visste inte vad det var- och det visade sig att det var en tidsmaskin. Det var nämligen min The Ark-disc. Med deras två första skivor, ep:s och lösa låtar. alltså allt fram tills att de började bli lite sämre och jag tappade intresset. vet dock inte hur de två faktorerna hänger ihop på för vis. men hursomhelst... så avgudade jag The Ark. The Ark var en jättestor och viktig del av mitt liv när jag var 14-15-16. Ola var den finaste, bästaste och smartaste jag kunde tänka mig. Jag gick där och lyssnade och ALLT kom tillbaka- att stå längst fram med Kim på konserten i Gävle och fakkka ur för att man fick lite av Olas spott på armen, att stå NÄSTAN längst fram sista kvällen på Hultsfred och nästan dö av trängseln men ändå stå och gråta för att Ola sjunger så vackert och en hel gospelkör backar upp och han ber oss alla att sjunga änglakören i Calleth You, Comet I. Och jag minns hur det är att känna att man helt plötsligt inte älskar The Ark längre, jag minns hur fruktlöst det är att försöka förklara för folk varför det ger mig ångest att stå ganska långt bak på Hultsfred ett par år efter den magiska sista natten (då jag inte ens var full eftersom jag var nykterist på den tiden:P) "varför kan du inte bara njuta av musiken? Du älskade ju The Ark förut." Men det går ju inte. jag har inte riktigt kunnat förklara det för mig själv, men de senaste åren har jag upptäckt att nostalgidjävulen alltid är mig hack i hälinen. jag har otroligt dåligt minne, och har ofta svårt att konstruera dåtiden, det som varit; vem var jag? vad tänkte jag? Foton kan ju frammana det lite, att prata med gamla vänner också- men det är via musiken det händer, det är därför minidiscen på riktigt är en tidsmaskin. och jag tycker det är.. ja bitterljuvt är nog det bästa ordet för att beskriva det. Men det är som med David i Farväl Falkenberg- jag tänker bakåt. hela tiden bakåt. nostalgi. ja herregud.

Men i afton när jag vandrade runt... så var det ändå något fint som hände. Jag gick där på vägen, det var ganska dunkelt, men inte så kallt, jag gick på samma vägar jag gått på sedan jag var liten, jag lyssnade på The Ark, tänkte på gamla minnen, lyssnade på texterna och pendlade mellan att känna samma sorg som jag kände då inför vissa av låtarna, men också... att känna det i Olas texter som jag faktiskt är ganska övertygad om hjälpte mig att bygga den personen jag var förut (som jag tyvärr gått ifrån lite, och blivit en svagare, sämre version av). Jag hittade sommarens första maskrosboll (älskar maskrosbollar!), plockade faktiskt upp den och blåste iväg den, log lite för mig själv eftersom jag ändå kände mig lite fånig över mitt dumma flin efter den lilla gesten. Och då kändes det som att jag någon gång kanske kan bli den där personen igen. Som lets her body decide, where she wants to go, high or low, fast or slow, fast en ännu bättre, äldre och visare version. men i ryggen kommer jag alltid ha In lust we trust, The Arks andra skiva som jag fortfarande känner till så väl att varje textrad, varje skiftning är mig bekant, har aldrig lyssnat så mkt på en och samma skiva efter det tror jag.

men den där nostalgidjävulen slipper jag nog aldrig ifrån. så jag får försöka använda det som bränsle istället.


i något slags försök att kunna använda väskan igen suddade jag över allt som stod i stil med: jag älskar Ola, Ola Salo= kung osv osv. stod lite annat tjafs också. Men The Ark gick inte att sudda över så jag.. skrev The Sharks ist. herregud. jag saknar den här väskan, men jag kan inte riktigt identifiera mig med den längre :(


min storslagna samling med The Ark-urklipp. (ser ni Håkan min nuvarande älskling på ett hörn häruppe? :P)


(på väg till Allsång på Skansen för att se The Ark, med kimson)


(ja jilar the ark, står det på våra hemmagjorda tishor, sjukt snygga!)

Och nu bonusen.. fick på riktigt tårar i ögonen när jag lyssnade på den här ute på promenaden. För det första för att jag verkligen minns hur det kändes. då. och för att jag är "much older", men jag har inte börjat leva mitt liv än, känns det som. (I hope that someone's gonna call and tell me this night is over, cause I wanna start living my life before I get much older)