"If you're a bird, I'm a bird"
Men herregud... Stålsätt dig mitt arma hjärta! Detta trodde jag inte när jag började kolla på filmen 'The Notebook'
http://www.imdb.com/title/tt0332280/
det är lite för smärtsamt.
det är lite för vackert.
det är lite för perfekt.
jag älskar den här filmen nu. 
äh guldbagge my ass!!!
men JÄVLIGT värt att driva med Börje Ahlstedt som var lika sur som vanligt. han gick säkert hem och muttrade som fan för att han blev "förnedrad" eller ngt.
jag bara går, hej svejs va!
bambambambambambam
Hursomhelst var Haggard askonstig. Massa fast-motion mellanbilder hela jävla tiden, två killar som smetar och silvertejpar fast Don Vitos bajskorvar på en garagedörr, Raab Himself som spelar nån helt skum jävla... dampunge och typ.. massa andra såna helt sjuka grejer. jag fattar ju att det är något slags hobbyprojekt som de gjorde för att de hade tråkigt eller så, men ändå... skumt. men fascinerande.
Men Bam.... åh <3
Nu ska jag se första avsnittet av 'Cashmere Mafia' och se om det är något annat än en skamlös (och tråkig) ripoff på SATC, för det känns typ så...
the pain will ease if I can learn
Reign over me
Don Cheadle spelar Alan, en helt vanlig man, jobbar som tandläkare, och lever med sin fru och två döttrar. En dag stöter han på sin gamla kompis Charlie (väldigt välspelad av Adam Sandler!) på gatan, de var rumskompisar på college, men det var nu flera år sedan de sågs. Alan vet att Charlie har förlorat hela sin familj i 9/11-attentaten, men Charlie är mer illa däran än Alan någonsin hade kunnat föreställa sig. Charlie har tappat all förankring med verkligheten och driver runt i en dimma av minnesförlust orsakad av posttraumatisk stress, och till en början känner han inte ens igen Alan. Men det slumpmässiga mötet utmynnar i någon slags vänskap mellan de två.
Det är en väldigt engagerande film som från början bygger upp stämning som sedan till slut når någon slags peak i slutet. Som tittare får man en bra insikt i hur Charlie lever och hur han mår. Adam Sandler är otroligt bra i den här filmen och det hör ju till ovanligheterna att han gör annat än komiska roller, men vare sig man tycker om honom eller inte sen innan (jag tycker om honom i de flesta filmer han gjort) så är det knappt så att man tänker att det är Adam Sandler, så bra är han. Don Cheadle är inte fy skam han heller i rollen som den lite förvirrade Alan, som känner att han tappat bort sig själv i sitt äktenskap, kanske var mötet med Charlie avgörande för honom också? En klart sevärd film om sorg och vänskap som dessutom har en av de vackraste filmtitlarna jag hört på länge, och ett lågmält men fint soundtrack, där eftertextlåten 'Love, reign o'er me' med The Who går som hand i handske med filmen.
Paranoid Park
Underbar och älskad av alla (det är ironi alltså)
Såg nyss ovanstående film. Sådant som hennes kommer mitt liv bli när jag blir stor. Exakt som i filmen. Minus en helt underbart perfekt vacker vindsvåning i Gamla Stan. För det förekommer bara i filmer att fattiga misslyckade bohemer har sådana underbara lägenheter. Men annars kände jag mig ganska träffad.
Transformers. OMG!
FY FAAAN VAD TRANSFORMERS ÄÄÄÄGER!!!
Den var bara så otroligt jävla spännande med ascoola specialeffekter hela tiden, rolig och gripande på samma gång. Jag menar om man är nära tårarna för att vänskapen mellan en robot och en människa är så stark, då har man tamejfan lyckats! Den var lite seg i början, men det är fan det enda negativa jag kan tvinga fram. Michael Bay vet vad han sysslar med, i sin genre tycker jag att han har iaf gjort ett par softa rullar tidigare. Visserligen står han också bakom skiten Pearl Harbor, men han blir så jävla förlåten för ALLT eftersom Tranformers rocked my world ;) Dessutom kommer det en tvåa SAMT att han ser ut som McGayver! (det är roligt) ;D
Men hur som helst måste ALLA se Transformers. Att se Optimus Prime och hans gäng gömma sig vid ett hus för att Shia LeBeoufs pappa inte ska se dem när han tittar ut genom fönstret är en av de roligaste scenerna jag sett på film i år!! Dessutom är Shia LeBeouf min nya suuugarpie för han är så fin^^ Och det tog bara typ en halvtimme av filmen innan jag slutade sitta och tänka på hur jävla mkt Megan Fox ser ut som en elak hora. fan vilke nice action-film!!!
hothothothot!!! :D
"In the end - just like I said - I left everything, and everyone. But no one, no one has ever left me"
Så JÄVLA bra film. Var länge sedan jag blev så tagen av en film. Filmen cirkulerar kring Dito, både som ung och vuxen (mästerligt spelad av både Robert Downey Jr och Shia LaBeouf). Dito växer upp i Astoria-området i New York och hänger med sitt grabbgäng som leds av den aggressiva Antonio. Dito känner aldrig riktigt att han passar in där, och längtar ständigt bort, till ett annat liv, på en annan plats. Han känner sig fången i sin familj, hans fader tror själv att han är världens bästa pappa och det är också den synen Dito själv tvingas ha på sin familj, trots att han inte riktigt känner så på riktigt. Filmen var som en underbar mix av rå realism och drömsk fantasi, den exakta blandningen som är så sällsynt. Suggestivt och extremt gripande. Summan av kardemumman är att den här filmen är en underbar skildring av vänskap, far och son-förhållande och svårigheten att som en ung kille hitta sig själv (coming of age- som jag älskar så mycket! ;) )
Se den. Eller missa något extraordinärt.
fel fel fel
"Control kändes lite som en svårmodig, två timmar lång Fred Perry-reklam. Och det är förstås en utmärkt rapport från musikbranschen år 2007"
Men heeey! Jag älskar Fred Perry! Läs resten av dissen av Control här:
http://www.weirdscience.se/?p=649#comments
jag har ju dock inte läst boken. Beställde den från Adlibris förra veckan, men de blåste mig på konfekten och skickade den inte, fick ett mail idag om att den var slut :( Dock måste jag, utan att ha läst boken ha en invändning mot att filmen enligt recensenten INTE framställer Ian Curtis som en ganska osympatisk människa, för det var precis det den gjorde. Ingen glorifiering här inte, han framstår som alldeles särskilt osympatisk och allt är bara otroligt påfrestande fult och hemskt. Visst FÖRSKÖNAR filmen verkligheten som inte är så stilren och snygg på riktigt, men den förskönar absolut inte Ian Curtis som person, make, medmänniska.
Pansarkryssaren Potemkin
Dessutom till något helt annat.. Jag vill ha den här postern att ha mitt rum, har dock inga pengar och ingen plats på väggarna, men darn vad snygg den är. Och FAAAN vad jag saknar Entourage, kan det komma nya avsnitt nu please?!
se.. det är det som är det fina med världen. Entourage å ena handen och Eisenstein å den andra. Maybe you can have it all..? haha
jävla sergej :(
Jag fastnade framför bloggar förut, ville hitta nya, sådana som jag verkligen gillar, men jag hittade inte så mkt. Hittade en ny, av en kille faktiskt, ovanligt att man hittar en bra blogg av en kille, vet inte varför... Men nu har jag en text kvar som säkert den är lika svår. Men egentligen.. skitsamma. fattar man inte så fattar man inte, inte mkt jag kan göra åt saken om min hjärna inte är tillräckligt utvecklad för Eisensteins dravel.
Bokslut Filmfestivalen 2007
Så... tidigare i afton slutade då dessa 10 ljuvliga höstdagar fylla med film... Känns vemodigt. Tänkte göra ett litet bokslut nu, med de 18 filmer jag såg. Har ju inte utförligt recenserat så många av dem, men jag har gjort en lista där jag rankar vilken av filmerna jag tyckte bäst respektive sämst om etc. Listan är inte direkt rättvis då det kan skilja rymdskogar mellan tex plats 18 och 17, samt att filmerna sinsemellan inte går att jämföra då de tillhör helt olika genrer etc, men listan baseras helt enkelt på min personliga upplevelse av att se filmen, vilka som helt enkelt berörde mig mest, vilka jag tyckte mest om.
1. Paranoid Park
Inte alls svårt att utse just denna film till etta, då den berörde mig in i de allra djupaste delarna av min själ. Den var helt fantastiskt, otroligt stark historia, bra huvudrollsinnehavare, fantastisk musik, underbart bildarbete, klippning, KÄNSLAN! allt helt enkelt. Komplett film, en framtida klassiker i min bok. <3
2. El Camino del los Ingleses
Denna film hade vissa delar som var rent ut sagt dåliga, men de delar som var bra var så otroligt 'core-shaking' så det spelar ingen roll. Scener som jag helt enkelt bär med mig hela tiden, kan inte vänta tills jag ska få se den igen. Poetisk och omskakande, med en väldigt spansk touch, helt klart inspirerad av mästaren själv: Almodóvar.
3. Into the wild
Egentligen behöver man inte skriva något. Se den själv så förstår ni. Väldigt slipad film, som det märks tonvis att Sean Penn lagt ner enormt mycket tid och arbete på att få exakt som han vill. Grep verkligen tag i en, enorm prestation av Emile Hirsch i huvudrollen.
4. Control
Som jag skrev; jobbig att se, men inte desto mindre makalöst bra! Musiken, autenciteten, pulsen, själen, skådespelet, regin, allting. Perfekt från början till slut.
Här börjar det bli svårt, ovanstående fyra var INGET problem att sätta på plats, jag var helt säker.
5. Juno
Rolig och varm, och oväntat väldigt annorlunda film som man sent glömmer. 
6. Eagle vs.Shark
Den som kan se den här filmen utan att gapskratta och dessutom känna med karaktärernas taffliga men underbara kärlekshistoria kan inte inneha en själ!
7. The Darjeeling Limited
Redan från början av filmen tyckte man ju som vanligt om Wes Andersons utsökta smak för utsida (helt breath-taking rekvisita, kostym, setting etc), men man satt och väntade på insidan, vart är själen? Och en bit in, som en skänk från ovan infann den sig och med sig förde den ett dundrande vackert budskap; att andlighet (som så mycket annat som är värt något i livet) inte kan hittas om man letar, det bara infinner sig. En otroligt fin film i alla bemärkelser, men i min bok hamnar den ändå efter Life Aquatic som innehar en särskild plats i min hjärta, då det var den första filmen jag såg och började gråta för att sådan filmisk perfektion verkligen fortfarande fanns. Det är lite skönt att Wes Anderson finns, för visst är det coolt med regissörer som kan göra alla möjliga sorts filmer, men det är också något visst med dem som har sina signum, sin särskilda stil, och jag tröttnar ALDRIG på slow-motion tagningar till hög musik, det kan jag aldrig få för mycket av Wes! ;)
8. I'm a Cyborg but that's OK
Rolig som få, annorlunda och gullig, vad kan det annars bli i en film som handlar om en tjej som tror att hon är en robot, hamnar på the cuckoo's nest, möter en kille som nästan alltid bär mask och tror att han förmågan att stjäla allt från andra människor (inklusive känslor och egenskaper) och tycke dem emellan uppstår? Men den kändes ett par resor för lång och vissa scener var bara otroligt förvirrande, filmen hade kunnat göras lite mer clean och ännu bättre, men den var väldigt bra! Också oväntat att få en sådan här film från Chan-Wook Park efter hämndtriologin, som ju som bekant var lite tyngre, den här filmen har dock också sina tyngre element som visserligen hamnar lite bakom allt det roliga och tokiga, men det finns där!
9. Once
Musiken! <3 Filmen handlar om musik, och det är också musiken som förmedlar känslan i den här filmen. Något saknas dock, hade detta odefinierbara något vart på plats hade filmen hamnar mycket högre på listan.
10. The Go-getter
Lou Taylor Pucci från 'Thumbsucker' cruisar omkring i USA för att finna sin sedan länge förlorade mycket äldre storebror för att berätta för honom att deras mamma dött. Han stjäl en bil för detta ändamål från en tjej som han sedan per telefon inleder en relation med, han träffar massor med människor som de allra flesta har något otalt med hans bror, Arlan. Allt till tonerna av M. Ward. Bitvis seg, men en väldigt fin film som bland annat brings the quote of quotes: "Have you ever wondered if people starts bands just to make the rest of us feel like shit?" En charmig och bitvis djup roadmovie om en ensam kille som finner vad han letar efter, men självklart inte där han först letade!
11. Leo
Josef Fares nya film som till skillnad från hans tidigare filmer andas realism och lågbudget är en en utmärkt skildring av hur våld påverkar oss, hämnd och en studie i vad manlighet är och förväntas vara. Dock är inget av detta just för tillfället på min intresse-lista, så jag hade svårt att riktigt gripas tag av filmen, trots att den är väldigt välgjord.
12. Hallam Foe
Hallam Foe var en väldigt sevärd film, medryckande, bra historia och bra skådespel. Jag vet inte riktigt vad som gör att den hamnar så långt ner på min lista, men det var även här någonting som saknades för att jag personligen skulle älska filmen, men det saknas antagligen ingenting i filmen som sådan.
13. Ghosts of Abu Ghraib
Inte särskilt innovativ, men INFORMATIV och viktig dokumentärfilm. Enkel men talar sitt tydliga språk: Donald Rumsfeldt är satan. ;) ehm.. äh jag vet inte om de menade det, men det är han ju. Hursomhelst en modig och bra dokumentär, där det är skönt att äntligen få se de intressantaste personerna i historien komma till tals, offren och deras fångvaktare. Vakterna, som hittills enbart hängts ut i tidningarna världen över som monster utan själar, får äntligen berätta sin historia och vi inser att de bara är människor, människor som av sin regering och sina överordnade blivit lurade in i en mardröm, och i mardrömmen som är verklighet är de dem personer som finns på bild som får straffen, inte de makthavare som signerat papper där det utförligt står vilka tortyrmetoder som kan och BÖR användas i jakten på de onda som hotar deras vackra demokrati. Underbar mumma för min Bush-administrations-hatande, arabälskande själ. ;)
14. Lagerfeld Confidential
Lite svårt för upplägget i dokumentären, för lite prat om en av de viktigaste sakerna i Karls liv; övertagandet av Chanel-tronen, hans förvaltande av Chanels arv, hans innovation etc, nämns bara som hastigast. Dessutom har jag extremt svårt för när intervjuare frågar sina objekt helt omöjliga frågor, som tar ett liv att fundera ut och också tid att plocka fram ur minnet, och förväntar sig att objektet ska svara på stört, frågor som "Tror du någon känner dig lika bra som du gör", "Tror du på kärlek" etc. Om det är någon som klarar av att svara på de omöjligaste av frågor är det ju iofs Lagerfeld, som i alla avseenden verkar vara en underbart fascinerande, kompetent och älskvärd man. Han har nämligen en åsikt om precis allting. Prostitution tex, " det är bara bra och nödvändigt för om det inte fanns skulle folk mörda". Man bara älskar honom. Sen är det ju inte fel att man får sig några skratt också tex åt Lagerfelds aldrig sinande smyckeslager (skålar och åter skålar med ringar som ligger i hallen, han tom häller ner en skål ringar i väskan innan han ska gå med förklaringen "kanske behöver de här sen"), åt alla hans historier om hans tyska mor, sin tidiga sexuella debut (som han redan från början visste innefattade andra män) och hans otroligt skrattretande favoritmodell, Lagerfelds lilla toyboy verkar det som, som vi får se i alla möjliga poser. 
15. Mister Lonely
Svårbestämbar film. Vet inte riktigt vad man ska tycka. Udda framförallt, men med något visst som man omedelbart gillar. Bitvis seg och konstig, bitvis perfektion. Bra skådespel, snyggt kameraarbete, fina locations. Men ingenting man vill se om och om igen, det var lite utav ett stretande att ta sig igenom filmen, trots dess kvaliteér. Men bra! Ingen tvekan om den saken.
16. Good Time Max
Sista filmen jag och Isa såg, söndag kväll 22.30. Kan hända att förväntansnivån under festivalen höjs, men denna film håller inte riktigt måttet. Regi, manus och en av två huvudroller av James Franco. Franco är en sjudundrande hottie som vanligt, men den gubben går inte här James. Bitvis gripande film om broderskap, men det räcker bara inte hela vägen fram. Gillar den lite budgetfilmade känslan i den här filmen, passar in, men det är bara lite rörigt och ostrukturerat, trots en simpel story; två bröder, båda två otroligt smarta redan som barn, den ena blir läkare och den andra strulputte som håller på med droger (Franco såklart :P). Inte ett försök till att vara någon slags realistisk skildring av drogberoende (hoppas jag :S), vilket är otroligt befriande, men den är bitvis väldigt witty, särskilt i drogrelaterade scener. Men själen.. den flög sin kos.
17. Fjärilen i glaskupan
Jag älskade boken, biografin som är skriven av Jean-Dominique Bauby, där han med hjälp av det specialskrivna alfabetet, tålmodiga assistenter och sin enda rörliga kroppsdel; sitt ena ögonlock, berättar sin historia om hur han, den världvane, modemedvetna chefredaktören för franska Elle Magazine efter ett slaganfall drabbas av sk. 'locked-in syndrome'- han är totalförlamad (utom ena ögonlocken och så småningom vissa delar av ansiktet) men vid fullt medvetande. I boken beskriver han med ett vackert men också pga omständigheterna koncist språk sina minnen, sin smärta över sin nuvarande situation och sin fantasi, sina drömmar. Filmen lyckas inte trots idoga försök riktigt så bra med att skildra detta. Långtråkigt och för lite fokus på Jean-Dominiques innersta. Inte genomdåligt, men bara inte i närheten av att lyckas med att skildra boken.
18. Watching the detectives
Jag vill knappt ens prata om den här filmen. Den var inte skrattretande dålig och inte outhärdlig att titta på, men jag kan bara inte för mitt liv förstå hur jag ska kunna tycka om en film som i slutändan verkar håna filmnörden och hylla ett förhållande mellan en normal, soft filmintresserad kille och en jävla psykopat-kvinna vars idé om ett hälsosamt förhållande omfattar konstant utförande av aktiviteter, practical jokes och konstanta lögner och skämt. Jag tycker bara inte att det skulle vara särskilt roligt om en kille jag var kär i gjorde slut med mig, lät mig lida och må dåligt i någon eller några veckor och sen kom och skrämde mig när jag låg i badkaret, höll upp en skylt där det stod typ: just kidding about our break-up. Eller som först berättar (och/eller hittar på) om någon av sina psykopatiska ex, som dessutom följer efter honom och är våldsam, sen binder fast sig själv i en stol, lejer en tjej för att härma henne och helt enkelt lurar mig att jag måste rädda honom, slå den här tjejen osv, för att sen skrika ut typ: hahahaha bara ett skämt! Det är inte min idé om hur ett bra förhållande ser ut. Sedan har jag alltid haft extremt svårt för människor som ALLTID måste göra någonting, som inte bara kan sitta ner, kolla på en film och drömma sig bort. Sådana människor borde tvångsintas. Och när hela filmen bygger på att vi ska VILJA att det här paret får varandra blir det lite svårt att tycka om den här otroligt irriterande filmen, som dissar filmnördar och visas på en filmfestival. blä! Borde ha slutat med att den coola filmnörden dissar den hyperaktiva psyko-bitchen och sätter sig och kollar på en skön film och fantiserar ihop ett förhållande med en av karaktärerna, för det är tamejfan 100 resor bättre än att spendera en timme till med nåt jävla ADHD+ damp-offer som inte kan njuta av en normal tv-kväll en enda gång.
Jaha... that's it. Tog en jävulusiskt lång tid att skriva och antagligen kommer ingen, inte ens Isa eller Jonas ha läst såhär långt. Men.. Kan väl se det som så att det är ett bokslut för min egen skull. Ett försök att katalogisera allt jag sett i huvudet. En bra filmfestival har det iaf varit! Tråkigt att det är ett helt år kvar till nästa. Men den som väntar på nåt gott....
....väntar alltid för länge :(
Control
Filmfestivalen <3
Hallam Foe var lite jobbigt att se. Jag gillar Jamie Bell som fan. Men han påminner mig om någon. som jag inte vill bli påmind om. på ett otroligt kraftfullt sätt, vet inte varför, det bara är något.
Filmfestivalen uppdatering!
Först.. "Eagle vs Shark"! En charmig film från Nya Zeeland som påminner iaf mig väldigt mkt om Napoleon Dynamite, men med ett stänk Garden State. Inte lika bisarr som Napoleon Dynamite, men inte lika sansad som Garden State, en kärlekshistoria som rör sig någonstans mellan de två nämnda filmerna. Handlar om två riktiga misfits som finner varandra. Underbart med en film som tar upp det ämnet istället för att det handlar om en knäppis som blir kär i en "vanlig" person som lär sig under filmens gång att den minsann är värd att tycka om fast den är konstig. typ. Iaf hysteriskt roligt är det också, ungefär hela tiden, PERFEKT casting. Bara liksom.. JÄVLIGT bra!!! Inte på det sättet att det skakar om ens innersta och får en att gå därifrån med hjärtat inlindat i neroljat garn (eh.. men typ så kan det ju kännas), men liksom.. en film man vill se om och om igen!
Sen såg jag Antonio Banderas film (han regisserar) "El Camino del los Ingleses", som av någon underlig anledning i Sverige blev döpt till "Summer Rain". Också en fin titel, men jag gillar originaltiteln mkt mer. Den var otroligt bra! Väldigt mkt... känslor och otroligt vackra bildkompositioner. Inte alls vad jag hade förväntat mig, vet inte varför jag trodde den skulle vara mer lättsmält, men man har väl lite fördomar mot "Zorro" även om han självklart är en jävligt grym skådis med massa Almodóvar och prylar på nacken, man är väl Spy Kids-skadad eller ngt! Men hur som helst så var filmen.. mäktig. Väldigt spansk också, extremt spanska sexscener (ni vet, det ska provoceras hit och dit :P). Men en film jag verkligen vill se om, för det kändes inte som att man riktigt hajade allt på en gång, eller det gjorde jag inte. FO SHO! Svårt att säga något om handlingen, är väl en sorts "coming of age"-historia som cirkulerar främst kring huvudpersonen Miguelito, som efter en njuroperation börjar se på livet med nya ögon, men också medlemmar i hans kompisgäng som har sina problem, hemma och med kärleken.
Och till sist Harmony Korines "Mister Lonely". Ganska bisarr historia om människor som imiterar kändisar. "Michael Jackson" och "Marilyn Monroe" möts i Paris och Marilyn ber Jackson att komma med till ett slott där hon bor med sin man "Chaplin", sin dotter "Shirley Temple" och en massa andra typer, bland annat en mästerlig Abe Lincoln-imitatör och en Lilla Rödluvan. Det finns också en parallell historia om en grupp nunnor som bestämmer sig för att pröva sin tro genom att hoppa ut från ett flygplan utan fallskärm, med sig har de en galet övertydlig och hysteriskt rolig präst (spelad av Werner Herzog). Det är svårt att säga exakt vad jag tyckte om den filmen. För det första är jag osäker på om historierna borde ha vävts samman till en film, för de är ganska olika och har egentligen inte mkt gemensamt.. eller så är det exakt det de har, historier om människor som försöker ändra sig, skaffa något att tro på, hålla fast vid. Den var bitvis väldigt rolig, och grep verkligen tag i en med alla sina absurditeter. Så.. jag gillade den väldigt mkt. Diego Luna (Jackson) och Samantha Morton (Monroe) råkar också vara två av mina skådespelarfavoriter och de presterade utmärkt i filmen!
Paranoid Park
Ibland ser man filmer som får en att komma ihåg varför man älskar film. Paranoid Park är en av dessa filmer. Redan i en av de första scenerna började mitt hjärta fladdra och jag tänkte: SNÄLLA låt resten vara exakt såhär jävla bra. Och resten var lika bra. Kan inte ens sätta ord på det. Bara otroligt jävla perfekt underbart bra! På bio i januari enligt rykten. GÅ OCH SE DEN!
Paranoid Park seglar fan upp på min tio i topp lista hur jävla lätt som helst. för den är... absurdt jävla bra. Nu kan man ju typ skita i resten av filmfestivalen för INGET kan vara såhär bra...
ogenomtänkt + filmfestivalens första film för min del :)
Såg första filmfestivalfilmen idag också, skulle sett två, men lyckades (otroligt nog) försova mig och missade den första jag skulle sett, Antonio Banderas 'Summer Rain' som verkar sjukt grym, men jag ska se den på söndag istället, eftersom Alex skickade 'Mishima- a life in four chapters' som jag egentligen skulle se då. Men iaf så såg jag och Isa 'Once' idag. Och den var väldans fin. Trevlig, gullig och otroligt bra musik, har lyssnat lite på The Frames innan, men kommer lyssna ännu mer nu (sångaren i The Frames spelar den manliga huvudrollen och mkt av den musik han och kvinnan spelar i filmen är The Frames musik). Såg trailer för filmen för över ett halvår sen på www.apple.com/trailers så det var grymt att få se filmen äntligen. Nu kan jag bara inte bärga mig tills jag ska få se 'Control' av Corbijn nästa lördag, det kommer bli så jävla fantastiskt. Här kan ni kolla in en underbar trailer som kommer få erat armhår att resa sig och erat hjärta att skaka. typ! ;) http://momentum.control.substance001.com/Main.html
En bild från 'Once' som handlar om en ensam man som bland annat spelar gitarr och sjunger fina låtar på gatan. Sen träffar han en kvinna som också tycker om musik. Så börjar de jamma lite tillsammans och spelar in en demo osv. Som sagt: grym musik och allmänt cosy. Lite hemmainspelningsvarning på själva filmarbetet, men det gör inte så mkt då berättelsen i sig har en sådan själ. Någonting, som jag dock inte kan sätta fingret på saknas. Men fin är den!
Onödiga remakes- VIK HÄDAN!
ÅÅÅÅKEJ! Nu är det hög tid för mig att här i bloggen vika ett inlägg till vad jag vill kalla ett av vår tids största idiotier: DESSA STÄNDIGA JÄVLA REMAKES av filmer!!! Det är en sak att göra en remake av en 50 år gammal film som idag kan göras till något helt nytt och annorlunda (Tex Ocean's eleven, remake av Storslam i Las Vegas, tekniken kanske inte riiiiktigt var lika cool back in the days på Sinatras tid, så detta är en accepterad remake enl. mig+ mer än så eftersom filmen är underbar :) ), det är en sak att göra en remake av en film som är/anses vara dålig, men med en story etc som har potential. Detta är okej, intressant, roligt och kanske i viss mån oundvikligt, då det kan vara svårt att komma på massor med helt nya storys, då det finns ganska många filmer redan, och film har på ett sätt helt andra begränsningar än vad litteratur har (därför den har klarat sig i några tusen år, lär iofs finnas en hel del förtäcka remakes där också men men :P).
MEN NU MINA VÄNNER!!! Nu har jag stött på en remake som väcker irritation och ett gigantiskt frågetecken uppenbarar sig framför mina ögon. För att citera Samantha i Sex and the City: (iofs när hon fått reda på att en bekant inte har sex, men det passar här också) "Why?! And more importantly... WWWHHHYYY?!?!"
ok.. here it comes:
Den österrikiske regissören Michael Haneke gjorde 1997 en jäkligt grym film som heter Funny Games.
http://www.imdb.com/title/tt0119167/ Nu har han tydligen bestämt sig för att den filmen, med österrikiska skådespelare den duger inte! Så han har 10 år senare, 2007 gjort en remake på sin egen film med amerikanska skådespelare! Jag har sett trailern.. och kan säga såhär: DEN VERKAR TAMEJFAN VARA EXAKT LIKADAN, BILDRUTA FÖR BILDRUTA, REPLIK FÖR REPLIK! Om inte trailern är en stor jävla scam så är detta tamejfan en enorm skandal (om man får använda sig av lite kvällspress-snack :P)!!!
VARFÖR?! :( Kan alla ni filmskapare sluta göra remakes på filmer som inte behöver en remake?! En remake, en makeover gör man på något/någon som är ful, rutten, gammal, i behov av att fräschas upp. Inte på någon som är fin som den är, med sin egen stil, med sin egen charm, som står på egna ben. Martin Scorsese.. en av 70-talets (och framåt) största regissörer, nyskapande, storslagen, går och gör en remake på en film som redan är bra?! (Infernal Affairs som blir till Departed) Det känns som ett hån mot filmskapande på något sätt.. :( Infernal Affairs utspelar sig i Hong Kong, men det funkar tydligen inte för en amerikansk publik då..?! För film handlar ju inte alls om att vidga sina vyer, se saker man inte sett, försöka förstå omvärlden bättre?!
Jag blir så ledsen. Jag tar åt mig på riktigt. Går och lägger mig nu. Jävla Haneke! :(
