fortunaaudentesiuvat

men det kanske ljusnar. om så är fallet så kan jag åka till London och då blir jag lycklig. I vart fall för några dagar.

SÅ SNÄLLA UNIVERSUM OCH ALLT SOM FINNS KAN INTE DETTA BARA GÅ VÄGEN?! PLS?!

sådär glassig kommer jag vara då. pråmise! och jag kommer få dricka öl och mysa med värsta finingarna, empan, sandra och elli. åhhhhh hoppas <3

nu är klockan kvart i sju och jag borde sova men jag är så himla mkt uppe i varv och så orolig att inte resan ska gå i lås. för då kommer jag.. bli jätteledsen. märkte jag idag när det kändes helt kört i några timmar. kunde inte sluta gråta, allt kändes bara så himla värdelöst. för det gör det nu. jag känner mig tappad, borta och nere. och i london hittar jag alltid mig själv. så jag.. måste dit.

pözz

Jag kan inte sova. Har hamnat i en sån riktigt ond cirkel nu. är rädd för att gå och lägga mig för jag kommer inte kunna somna tänker jag. och då kan jag självklart inte somna. det är nästan så att bara jag tänker på min säng får jag panik. måste verkligen möblera om. både i rummet och i huvudet. Jag har rensat ut så ofantligt mycket saker i mitt rum. Och ändå ser jag fortfarande ut som en saksamlare av mitt rum att döma. vet inte vad jag ska göra för att må bra faktiskt. Bokhyllan får stå ut med ständiga utrensningar, jag har samlat på mig sådana extrema mängder böcker jag vill läsa men när ska man hinna? Så jag får helt enkelt rensa ut och tänka att om det är menat att jag ska läsa en viss bok som jag kanske inte känner jättestort intresse för just nu, någon gång i framtiden så kommer jag ramla över den igen. Jag älskar bibliotekets nya readcycling-tunnor där man kan lämna böcker man inte vill ha kvar så kan ngn annan ta dem. jag har lätt lämnat minst 50 böcker där. Det är riktigt roligt för jag har ofta ganska fräscha, intressanta böcker som folk säkert vill ha så jag tänker varma tankar om hur ngn hittar böckerna jag lagt där och läser dem och älskar dem och sparar dem och... ja jag är så glad att jag slipper slänga mina böcker för jag vill bli av med dem och sälja dem är typ omöjligt, ingen vill köpa.

När jag rensar ur bokhyllan så får jag liksom ständigt ställa mig själv mot väggen. och försöka inse vem jag är nu och vad som intresserar mig nu. inte vad som intresserade mig för 5 år sen eller den gången jag var på loppis för ett år sen och hade ett plötsligt infall att patricia highsmith skulle bli min nya favoritförfattare (har fortfarande inte läst någon av hennes böcker) vetskapen om att mina böcker hamnar i goda händer, eller i vart fall några händer alls och inte en brännugn för sopor (ve och allra djupaste fasa O_o) gör det lättare att sålla ut böckerna hur som helst. Min tid är begränsad och jag försöker gissa mig till vilka böcker som möjligtvis kan innehålla någon typ av livsomvälvande innehåll just för mig. eller böcker som bara kan suga in mig i sin värld för några dagar som omväxling till min egen.


det finns tydligen folk som inte gillar att läsa böcker. men jag förstår det inte. så följ Hermiones och mitt råd:

Det här är jag bara jag TÄNKER på möjligheten att få åka till London nästa vecka:



och det här kommer vara jag om jag inte kan åka:



så... kinda hopin I can go........... O_o

Såg I am number four idag och den var riktigt bra! Kändes ungefär som en mix av Twilight och Transformers, och jag tror inte det undgått någon att jag älskar båda de två komponenterna! Den var riktigt spännande och hade en intressant story, ska läsa boken och ser mycket fram emot nästa bok/film för en fortsättning, för det är som sagt en mycket spännande saga. Filmen hade grym musik och var snyggt filmad.

kort så handlar den om en kille som kommer från en annan planet och bor på jorden med sin beskyddare för att han jagas av fienden som är några ascreepy aliens som vill ta över allt. han flyttar runt från stad till stad och just när han kommit till en ny stad där han träffar en tjej som han verkligen faller för börjar helvetet braka loss på riktigt ;) MYCKET spännande, underhållande och gripande! :)

jag och emma fick spontaninfall att följa med empan och sandra till london för att hälsa på sötaste elli och ha massa skoj nästa vecka. pengar är ju ett konstant problem fattiglappar som vi är (mest jag) men dang it darn it vad jag vill följa med så intensivt så att jag håller på att spricka. försöker lösa pengabiten nu och hoppas att jag får spendera 4 dagar i london nästa vecka då jag kan glassa runt på stan i mina äpple-solbrillor och äta glass och typ dricka öl med världens finaste tjejer. PLS GOD MAKE THIS HAPPEN. eller vänta... rosie.... make this happen!!!!!!!!

Det gör fortfarande lika ont. Men det är skönt att kunna veta, varför jag känner som jag gör. Jag har en sjukdom. Det är något fel på mig, ett fel som jag aldrig kommer bli av med. Jag kan bli bättre, men jag kan aldrig bli bra. Jag önskar att jag kunde förklara det. För människor som inte förstår det. Önskar att de kunde veta hur det känns, att ha armar och ben, att ha tak över huvudet, att ha en familj, att ha vänner, att ha allt man behöver men ändå känna att man inte har någonting. Eller rättare sagt känna att det inte spelar någon roll. Att allt är konstruerat, byggt som ett korthus och kan rasa ihop när som helst, inte för att en tsunami kommer eller för att någon man älskar dör, utan av någon annan anledning, en anledning jag inte kan se eller förstå men känna. Ja Gud vad jag kan känna den, den lindar sig om mig på nätterna, eller ibland på dagarna, helt plötsligt så känner jag hur den börjar komma och smyga sig på, och jag vet att den kommer slå till med full kraft och då kommer jag ligga på min säng och kolla in i väggen och känna hur vindpustarna börjar blåsa runt omkring mig, hur korthuset börjar svaja och nu.. snart så rasar hela huset ihop. Jag vågar inte tänka på vad som ska hända då, men jag har en diffus känsla av ett stort svart ingenting, jag vet inte vad jag kommer göra. Jag är rädd, att jag ska tappa det helt. Att jag inte ens ska kunna försöka låtsas. Att jag ska ligga kvar i sängen, och inte gå upp.

Jag blir rädd när folk börjar prata om människor som varit med om hemska saker men ändå lever. Människor som är starkare än mig. Eller så är de kanske inte starkare, de kanske bara inte har samma sjukdom som jag har, de kan gå igenom de där svåra sakerna och självklart lida, som alla människor måste göra, men sen går de vidare. Förstår ni då vilken hemsk människa jag känner mig som? Förstår ni då hur vidrigt det känns att ha allt men vara en otacksam snorunge, en egocentrisk, fånig självhatare som inte står pall för något tryck. Det är så de tänker. Det är så det är i världen. Man skall vara stark. Man skall stå i vinden, i det piskande regnet och stå kvar. Tills solen går upp. Men det inte alla förstår är att jag tycker samma sak! Jag förstår tanken, jag förstår åsikten, jag tycker också att vi alla måste vara beredda på regn och blåst, och jag tror inte ens att jag vill ha solsken varje dag, eller jag VET att jag inte vill ha det. Men det en del inte verkar förstå är att vissa av oss föddes utan regnjacka. Vissa av oss föddes kanske nakna, och förblir nakna, och där står vi, kanske inte i en storm, kanske bara ett vanligt sommarregn. Men när man inte har några kläder, inget paraply och inga stövlar så fryser man väldigt lätt, och då är det kanske lätt att stå bredvid i sin regnjacka och tycka att lite regn inte är något.