fortunaaudentesiuvat

Det gör fortfarande lika ont. Men det är skönt att kunna veta, varför jag känner som jag gör. Jag har en sjukdom. Det är något fel på mig, ett fel som jag aldrig kommer bli av med. Jag kan bli bättre, men jag kan aldrig bli bra. Jag önskar att jag kunde förklara det. För människor som inte förstår det. Önskar att de kunde veta hur det känns, att ha armar och ben, att ha tak över huvudet, att ha en familj, att ha vänner, att ha allt man behöver men ändå känna att man inte har någonting. Eller rättare sagt känna att det inte spelar någon roll. Att allt är konstruerat, byggt som ett korthus och kan rasa ihop när som helst, inte för att en tsunami kommer eller för att någon man älskar dör, utan av någon annan anledning, en anledning jag inte kan se eller förstå men känna. Ja Gud vad jag kan känna den, den lindar sig om mig på nätterna, eller ibland på dagarna, helt plötsligt så känner jag hur den börjar komma och smyga sig på, och jag vet att den kommer slå till med full kraft och då kommer jag ligga på min säng och kolla in i väggen och känna hur vindpustarna börjar blåsa runt omkring mig, hur korthuset börjar svaja och nu.. snart så rasar hela huset ihop. Jag vågar inte tänka på vad som ska hända då, men jag har en diffus känsla av ett stort svart ingenting, jag vet inte vad jag kommer göra. Jag är rädd, att jag ska tappa det helt. Att jag inte ens ska kunna försöka låtsas. Att jag ska ligga kvar i sängen, och inte gå upp.

Jag blir rädd när folk börjar prata om människor som varit med om hemska saker men ändå lever. Människor som är starkare än mig. Eller så är de kanske inte starkare, de kanske bara inte har samma sjukdom som jag har, de kan gå igenom de där svåra sakerna och självklart lida, som alla människor måste göra, men sen går de vidare. Förstår ni då vilken hemsk människa jag känner mig som? Förstår ni då hur vidrigt det känns att ha allt men vara en otacksam snorunge, en egocentrisk, fånig självhatare som inte står pall för något tryck. Det är så de tänker. Det är så det är i världen. Man skall vara stark. Man skall stå i vinden, i det piskande regnet och stå kvar. Tills solen går upp. Men det inte alla förstår är att jag tycker samma sak! Jag förstår tanken, jag förstår åsikten, jag tycker också att vi alla måste vara beredda på regn och blåst, och jag tror inte ens att jag vill ha solsken varje dag, eller jag VET att jag inte vill ha det. Men det en del inte verkar förstå är att vissa av oss föddes utan regnjacka. Vissa av oss föddes kanske nakna, och förblir nakna, och där står vi, kanske inte i en storm, kanske bara ett vanligt sommarregn. Men när man inte har några kläder, inget paraply och inga stövlar så fryser man väldigt lätt, och då är det kanske lätt att stå bredvid i sin regnjacka och tycka att lite regn inte är något.