fortunaaudentesiuvat

där jag jobbar är han kund. han som jag var så jävla kär i så att mitt hjärta krossades tusen ggr om i över 4 år. hans foton står där i hyllan och väntar på att bli hämtade, men han är flera dagar "sen", de skulle vara klara i fredags klockan 10, så hela förmiddagen gick jag som på nålar och bad stilla böner att han inte skulle passera mig på gatan när jag köpt lunch, eller komma in just när någon annan inte kan ta receptionen och jag måste. för jag vill inte träffa honom. jag orkar inte. det där dagliga onda har försvunnit, och vore det inte för hans intrång på min arbetsplats skulle jag max tänka på honom en gång i veckan nu. jag är inte kär i honom längre. men jag var, så himla länge att det aldrig kommer blekna bort eller försvinna. jag kommer aldrig kunna skratta åt det för det var allt annat än roligt. det krossade mig nästan, helt och hållet och om jag tillåter mig själv att ramla ner där en gång till så kommer jag inte kunna ställa mig igen. och egentligen räcker det med ens förnimmelsen av det, enbart minnet av all smärta och all tid som stulits får blodet i mig att stelna och stanna en sekund för att sedan flyta vidare.

och istället för att skämmas, och känna mig så himla värdelös och pinsam som var kär i någon som inte var kär i mig tillbaka i fyra år så önskar jag att jag kunde känna mig storartad och romantisk med svepande gester och en personlighet man skriver böcker om, jag önskar att jag kunde känna stolthet över min okuvliga kärlek, mitt enorma blödande hjärta,jag önskar jag kunde känna släktskap med Unge Werther, känna att oavsett om han inte älskade mig tillbaka (hur kunde han inte göra det?! varför gjorde han inte det?! ... jag vet allt för väl, tro mig) så älskade jag honom, all den där kärleken kom från mig, som en strid ström, en källa som aldrig helt sinar.

men det gör bara ont. och jag önskar att jag kunde få glömma det.

snälla.. kan jag inte få det?

Har precis läst ut Water for elephants och precis som jag tyckte om filmen väldigt mycket så tyckte jag också om boken! Jag tycker filmatiseringen var lyckad, rätt ton och det mesta "viktiga" var med, som alltid finns det saker som inte kom med men som gjorde boken så otroligt spännande, tex så var delen med Jacob som gammal mycket större och det tyckte jag var otroligt bra, den delen var skrämmande välskriven och engagerande! En del karaktärer var också annorlunda, tex hade två karaktärer gjorts om till en i filmen, vilket jag förstår eftersom det hade tagit alltför lång tid i filmen att etablera dem båda och deras relation till varandra. Helt enkelt en riktigt fin bok, en sådan man inte vill lägga ifrån sig, känns lite sorgligt nu när den är utläst.

Finns en del olika omslag till boken, den jag läste hade film-omslaget, personligen tycker jag att omslaget längst ner passar bokens ton bäst men alla är fina!

spenderade några timmar med bästaste jenny på drottninggatan med att titta på massor utav böcker. satte en gräns på max 3 för egen del (eftersom jag både är fattig och har en enorm "att läsa-hög" redan...) men blev visst 5. nåja, får räknas som helt okej med tanke på vilka bra böcker jag fick tag på och att 5 egentligen bara är 2 mer än 3 hrm...

2 stycken böcker om Nils Dardel. Har lånat båda två på biblioteket under min första förälskelse-fas i Dardel men blev tyvärr aldrig av att jag läste dem i sin helhet men NU SÅ, blir det jag och nisse i några veckor :D


Thoreau- Cape Cod (ihhhhh meditativt naturiakttagande), Bodil (alltid bodil <3) och Freja av Johanne Hildebrandt



all in all: bra fångst! köpte även en bok till oss båda eftersom kvinnan vid C J L Almqvist-sällskapets bord var så otroligt engagerad och trevlig, så det blev en snygg pocketutgåva av "Det går an" som både jag och jenny kan läsa och diskutera i vår tvåmansbokklubb som förhoppningsvis kommer igång igen. men den ska sluta i hennes bokhylla för det var en present till en jättefin vän <3

//Rosie

katter spinner ju som bekant när de njuter, känner sig trygga och lugna, i stort sett; när de gosar och blir klappade, det känns som ganska allmän kännedom, men däremot kanske det ska till en riktig kattälskare eller i vart fall kattägare (de två brukar dock nästintill ALLTID gå hand i hand) för att veta att katter även spinner när de är rädda eller oroliga, som en sorts hemmagjort motgift mot rädslan. katterna spinner alltså när de är trygga och när de är rädda så tillverkar de samma känsla, samma uttryck inom sig för att försöka bygga en känsla av lugn. det är helt fantastiskt. jag önskar att vi människor kunde göra så låg jag nyss och tänkte när jag låg och vred och vände på mig och inte kunde sova. Men så kom jag på en sak; enligt vänners utsago (och ja egentligen min egen vetskap också, tillskansad i det där tillståndet när man somnar till och vaknar om vartannat) så kan jag stöna/jämra mig i sömnen, men mer som ett nöjt läte liksom. Och givetvis har detta beteende gett upphov till både ett och annat skämt om huruvida jag drömmer grafiska sexdrömmar osv, jag har dock alltid hävdat att dessa drömmar uppkommer relativt sällan, särskilt i förhållande till att jag nästan alltid gör dessa läten i sömnen. På sistonde har det ju blivit uppenbart att min sömn för det mesta är annat än rofylld, den är fylld av stressande aviga drömmar, känns som att jag vaknar hit och dit och käken är ihopbiten, min sömn är alltdå helt enkelt förknippad med mer stress än vad den borde. KAN det vara så att mina sk. stön är människovarianten till katternas spinnande vid rädsla?

vem vet. kanske är det. kanske är det inte.