fortunaaudentesiuvat

där jag jobbar är han kund. han som jag var så jävla kär i så att mitt hjärta krossades tusen ggr om i över 4 år. hans foton står där i hyllan och väntar på att bli hämtade, men han är flera dagar "sen", de skulle vara klara i fredags klockan 10, så hela förmiddagen gick jag som på nålar och bad stilla böner att han inte skulle passera mig på gatan när jag köpt lunch, eller komma in just när någon annan inte kan ta receptionen och jag måste. för jag vill inte träffa honom. jag orkar inte. det där dagliga onda har försvunnit, och vore det inte för hans intrång på min arbetsplats skulle jag max tänka på honom en gång i veckan nu. jag är inte kär i honom längre. men jag var, så himla länge att det aldrig kommer blekna bort eller försvinna. jag kommer aldrig kunna skratta åt det för det var allt annat än roligt. det krossade mig nästan, helt och hållet och om jag tillåter mig själv att ramla ner där en gång till så kommer jag inte kunna ställa mig igen. och egentligen räcker det med ens förnimmelsen av det, enbart minnet av all smärta och all tid som stulits får blodet i mig att stelna och stanna en sekund för att sedan flyta vidare.

och istället för att skämmas, och känna mig så himla värdelös och pinsam som var kär i någon som inte var kär i mig tillbaka i fyra år så önskar jag att jag kunde känna mig storartad och romantisk med svepande gester och en personlighet man skriver böcker om, jag önskar att jag kunde känna stolthet över min okuvliga kärlek, mitt enorma blödande hjärta,jag önskar jag kunde känna släktskap med Unge Werther, känna att oavsett om han inte älskade mig tillbaka (hur kunde han inte göra det?! varför gjorde han inte det?! ... jag vet allt för väl, tro mig) så älskade jag honom, all den där kärleken kom från mig, som en strid ström, en källa som aldrig helt sinar.

men det gör bara ont. och jag önskar att jag kunde få glömma det.

snälla.. kan jag inte få det?