när längtan skär i mig som tusen av wolverines blad
TFL. konstiga men ändå goda fiskkakor på Tate. Fika med finaste Elli i Camden. Morgonfika med mamma och planera dagen. Waitrose. Drömma om att någonsin få bo någonstans som är såhär perfekt. känna att... jag åker inte hem jag gör det bara inte. London är vävt av drömmar, och även den allra tråkigaste turistattraktion har en slöja av fantasi över sig.
Jag älskar London.
( alla bilder från min förr-förra London-resa med mamma i November 2010, vädret var gudomligt. småkallt men ändå mysigt.)
toss-up #5
ah men herregud... anna paquin för att hon är så otroligt vacker, verkar så himla spännande och kanske framförallt älskar jag henne för att hon spelar en av mina allra största förebilder- Sookie Stackhouse <3
jag vill döda någon. helst mig själv.
suck. en lång utdragen suck.
nattsvammel
jag kan inte sova. ligger i min säng och tänker så att jag håller på att förgås. det finns för mycket saker jag känner nu, saker jag inte kan pratar om, inte orkar prata om, knappt orkar tänka på. Det bränner på min rygg efter timmarna i solen idag, känns som att jag är utomlands, jag tror aldrig jag har bränt mig såhär i sverige. märkligt.
jag kände en instinktiv lust att gå ut, i bara klänning kanske. barfota. fast det är mitt i natten och antagligen kallt, för det är ju trots allt bara försommar i sverige. men som jag sa känns det inte som att jag är i sverige. det finns så mycket saker jag har en inre lust att göra, oftast handlar det om att bara... göra tvärtemot, klippa av mig allt hår fastän jag älskar mitt hår (för det är sånt folk gör när de behöver en nystart) åka iväg, åka bort, fly, slänga alla mina saker, slå sönder allt som gör mig minsta lilla trygg. för.. jag är inte trygg.
jag undrar vad det är inom mig och alla andra om är som mig. och jag tänker hur det skulle vara att inte vara sådan, att vara lugn. att vara nöjd, att leva NU och inte alltid längta bort, långt långt bort (och samtidigt tänka hur mycket man skulle längta hem om man nu var borta)
åh jag blir så frustrerad, och trots att det är en av de mest slitna klyschor som finns- det känns som att livet är ett pussel, hela min värld är ett stort pussel, och jag är en pusselbit som inte passar någonstans, det kanske går att trycka ner mig men jag passar inte, det är inte rätt. och jag kan inte låta bli att känna att det kanske finns ett pussel någonstans där jag passar, det kanske ligger nära det kanske ligger långt bort, jag vet inte, men jag hoppas, för det måste man tror jag.
och ovanpå allt detta, ovanpå allt som jag och andra vänt mot mig, allt som jag känner, allt som jag längtar efter, ovanpå det finns det outtömliga skammen och sorgen över att veta att det finns människor som älskar mig, som bryr sig om mig, som jag älskar tillbaka och trots att det verkligen verkligen borde göra det.. så räcker det inte.
jag hatar det.
och för första gången på länge måste jag verkligen kämpa, bita mig själv i kinden hårt hårt hårt och hålla ihop knogarna så att de vitnar för att inte vända mig till den enda lösningen jag vet (visste?) mot sådana här känslor, det går inte nu, jag vill inte det, särskilt inte nu. jag ska på semester om mindre än en vecka med familjen och de ska inte behöva bära min sorg skriven på min kropp, jag orkar inte få de där blickarna från charter-mammor med sina barn, jag kan inte det nu. men jag vill, fy fan vad jag vill.
och det är han. jag kämpade emot så länge jag kunde, jag lurade tom mig själv i några veckor att det var över, att det inte skulle bli, för jag kunde inte tänka eller förstå att detta skulle hända mig igen, inte nu för hur ska jag kunna bära det? men.. there ain't no cure for love. jag kan inte göra något åt det, och det spelar ingen roll hur mycket jag eller någon annan försöker förklara för mig själv eller tom inse att det är ett faktum, att vi passar inte ihop, det skulle bara vara fel, det skulle bli fel och bla bla bla. för det är inte det som är frågan i sig. jag är kär, det är något med honom som väckt det i mig igen, och sen om det är min biologi som tycker att våra barn skulle bli bra och producerar nån grej i mitt huvud som får mig att känna den känslan jag definierar som kärlek eller om det är att jag är knäpp eller om den där mytiska saken kärlek finns på riktigt och är viktig, stor och grandios, det spelar liksom ingen roll. jag är fortfarande kär, så att det känns i kroppen (ja som fjärilsjävlar i magen och huvudet när jag tänker på honom) och det känns i djupet av min sorgsna själ (jaja jag är emo, stäm mig då) som ett stort knivhugg att jag inte får vara med honom att inte han känner samma sak och... det blir bara värre av att jag vet att han tycker om mig. på nåt sätt. men jag kan inte fråga honom och jag kan inte ta initiativ och jag vågar inte hoppas. jag vågar inte tro nåt, jag vågar inte ens drömma längre. för nu har jag blivit en sån där jobbig jävla människa som "är rädd för att bli sårad pga tidigare erfarenheter" så det är inte ens värt risken. jag kan inte. snälla mirakel, snälla infall, snälla universum som snurrar runt och försöker göra allt bra- låt honom känna samma sak och ta mig med storm.
HAHA men det kommer såklart inte hända. detta är bara ytterligare en vedermöda för att testa min toleransnivå, ytterligare en sak att lasta på min emotionella packåsna för att se om jag äntligen (?) sparkar backut och lägger ner eller om jag tappert kämpar vidare som innan, drivandes runt utan mål och mening, kämpandes för ett mål som jag inte ens ser.
håhå. mitt liv är en dröm verkligen. och vilket kap jag är också!!! vem skulle inte vilja spendera sitt liv (eller ens en liten del av det) med en neurotisk, emo, deppig, tankegalen, överanalyserande, fet jävla äckelidiot? :)
jag kände en instinktiv lust att gå ut, i bara klänning kanske. barfota. fast det är mitt i natten och antagligen kallt, för det är ju trots allt bara försommar i sverige. men som jag sa känns det inte som att jag är i sverige. det finns så mycket saker jag har en inre lust att göra, oftast handlar det om att bara... göra tvärtemot, klippa av mig allt hår fastän jag älskar mitt hår (för det är sånt folk gör när de behöver en nystart) åka iväg, åka bort, fly, slänga alla mina saker, slå sönder allt som gör mig minsta lilla trygg. för.. jag är inte trygg.
jag undrar vad det är inom mig och alla andra om är som mig. och jag tänker hur det skulle vara att inte vara sådan, att vara lugn. att vara nöjd, att leva NU och inte alltid längta bort, långt långt bort (och samtidigt tänka hur mycket man skulle längta hem om man nu var borta)
åh jag blir så frustrerad, och trots att det är en av de mest slitna klyschor som finns- det känns som att livet är ett pussel, hela min värld är ett stort pussel, och jag är en pusselbit som inte passar någonstans, det kanske går att trycka ner mig men jag passar inte, det är inte rätt. och jag kan inte låta bli att känna att det kanske finns ett pussel någonstans där jag passar, det kanske ligger nära det kanske ligger långt bort, jag vet inte, men jag hoppas, för det måste man tror jag.
och ovanpå allt detta, ovanpå allt som jag och andra vänt mot mig, allt som jag känner, allt som jag längtar efter, ovanpå det finns det outtömliga skammen och sorgen över att veta att det finns människor som älskar mig, som bryr sig om mig, som jag älskar tillbaka och trots att det verkligen verkligen borde göra det.. så räcker det inte.
jag hatar det.
och för första gången på länge måste jag verkligen kämpa, bita mig själv i kinden hårt hårt hårt och hålla ihop knogarna så att de vitnar för att inte vända mig till den enda lösningen jag vet (visste?) mot sådana här känslor, det går inte nu, jag vill inte det, särskilt inte nu. jag ska på semester om mindre än en vecka med familjen och de ska inte behöva bära min sorg skriven på min kropp, jag orkar inte få de där blickarna från charter-mammor med sina barn, jag kan inte det nu. men jag vill, fy fan vad jag vill.
och det är han. jag kämpade emot så länge jag kunde, jag lurade tom mig själv i några veckor att det var över, att det inte skulle bli, för jag kunde inte tänka eller förstå att detta skulle hända mig igen, inte nu för hur ska jag kunna bära det? men.. there ain't no cure for love. jag kan inte göra något åt det, och det spelar ingen roll hur mycket jag eller någon annan försöker förklara för mig själv eller tom inse att det är ett faktum, att vi passar inte ihop, det skulle bara vara fel, det skulle bli fel och bla bla bla. för det är inte det som är frågan i sig. jag är kär, det är något med honom som väckt det i mig igen, och sen om det är min biologi som tycker att våra barn skulle bli bra och producerar nån grej i mitt huvud som får mig att känna den känslan jag definierar som kärlek eller om det är att jag är knäpp eller om den där mytiska saken kärlek finns på riktigt och är viktig, stor och grandios, det spelar liksom ingen roll. jag är fortfarande kär, så att det känns i kroppen (ja som fjärilsjävlar i magen och huvudet när jag tänker på honom) och det känns i djupet av min sorgsna själ (jaja jag är emo, stäm mig då) som ett stort knivhugg att jag inte får vara med honom att inte han känner samma sak och... det blir bara värre av att jag vet att han tycker om mig. på nåt sätt. men jag kan inte fråga honom och jag kan inte ta initiativ och jag vågar inte hoppas. jag vågar inte tro nåt, jag vågar inte ens drömma längre. för nu har jag blivit en sån där jobbig jävla människa som "är rädd för att bli sårad pga tidigare erfarenheter" så det är inte ens värt risken. jag kan inte. snälla mirakel, snälla infall, snälla universum som snurrar runt och försöker göra allt bra- låt honom känna samma sak och ta mig med storm.
HAHA men det kommer såklart inte hända. detta är bara ytterligare en vedermöda för att testa min toleransnivå, ytterligare en sak att lasta på min emotionella packåsna för att se om jag äntligen (?) sparkar backut och lägger ner eller om jag tappert kämpar vidare som innan, drivandes runt utan mål och mening, kämpandes för ett mål som jag inte ens ser.
håhå. mitt liv är en dröm verkligen. och vilket kap jag är också!!! vem skulle inte vilja spendera sitt liv (eller ens en liten del av det) med en neurotisk, emo, deppig, tankegalen, överanalyserande, fet jävla äckelidiot? :)
jag tar allting personligt.
Oförsonligt personligt
Jag tar allting personligt
Telias nya logotyp liturgins lila
sorgfärgen vård skola omsorg.
Alla dessa mina minsta ensamkommande;
handläggarens ?Vi kan inte tycka någonting om det.
Det är en politisk fråga.?
Som om inte det politiska vore frågan,
som om frågan inte vore personlig.
Fattig?
Jamen då har du gjort det valet.
Hemlös?
Underlåtit kryssa i alternativet hem.
Ändå ? jag älskar dig mitt lilla språkområde
jag kan ju kosta på mig det.
Ingen passerar Stureplan utan valuta
vapen och giltigt färdbevis.
Bodil Malmsten
