fortunaaudentesiuvat

ibland tänker jag på hur det skulle vara OM det gick att förklara för de som inte förstår, om de skulle ändra sin annars bestämda åsikt att om man mår dåligt och det går dåligt så är det ens eget fel. för alla människor vet inte hur det är att vakna med en känsla i kroppen, och du har inte en jävla aning om varifrån den kommer, vad den gör där eller vad den vill. allt du vet är att det kommer bara växa och växa tills det är så stort att det känns som att du har ett föremål inne i bröstet som maler runt magsäcken, hjärtat och upp i halsen, en stor slunga av... ja vad är det där inuti mitt bröst som gör ont? jag vet fan inte. jag vet lika lite som du och jag vill ha den där lika lite som någon annan. men det spelar ingen roll hur många positiva tankar jag tänker, hur mycket jag fokuserar, hur mycket jag än stålsätter mig så kan jag inte komma ifrån det.

och det som gör mest jävla sepeont är att det finns folk som tror att jag inte kämpar, att det finns människor, till och med i min närhet som inte förstår vilket krig jag ibland måste anföra, vilket slagfält jag vissa, många, de flesta dagar befinner mig på, och fäktar vilt omkring mig, jag klär på mig den allra bästa utrustningen jag kan hitta. De dagar det är paus från slagen sitter jag, står jag, jobbar jag, medans jag gör annat på att slipa min utrustning till perfektion, jag svetsar, syr och skruvar. men den kommer aldrig bli nog.

och det finns de som inte så ofta behöver gå ut på det där slagfältet. och de säger till mig att jag ska strunta i kriget, de säger åt mig att jag ska vända andra kinden till, att jag ska stoppa det genom att be snällt och tyst. men det går inte. då blir jag mosad, krossad, manglad och mördad. av mig själv.

och vem vill vara ett offer? men det gör mig ledsen. jag kämpar så gott jag kan hela tiden. jag tycker att jag är stark. men världen säger åt mig att jag är svag, så ofta att jag till slut tror på det själv.