fortunaaudentesiuvat

Den här simplifieringen av saker. förenkling av känslor, tillstånd, varför saker är som de är. Klockan är halv sju och på tv:n som jag inte orkat byta kanal på rullar nån slags program som handlar om depression. och alltid, dessa ständiga äckliga klämkäcka tips som är helt bisarra. Det handlar alltid om att äta rätt och regelbundet, sova på natten, gå upp tidigt, leva enligt rutiner. FAN OCKSÅ, fattar ni inte att det är tvärtom?! Jag behöver små troll under regnbågar, jag behöver aliens som kommer och säger att jag tillhör deras folk och att det är därför jag känt mig tappad och utanför hela livet, jag är bara förklädd. jag behöver högar med pengar så att jag när jag vill kan åka till arlanda och ta första bästa flyg bort, ta med mig några kompisar och bara skita i allt vad jävla helvetes tråkiga skitjobb heter. jag behöver att han, han som gör så att mitt hjärta fladdrar ska överraska mig med blommor och säga att han känner samma sak. jag behöver äta en hel godispåse när jag vill, jag behöver spela badminton tills jag dör av utmattning, jag behöver göra saker som engagerar mig, som betyder något för MIG. DEM, NI kanske mår bra av regelbundna liv med helgjuten husmanskost och jobb som börjar vid en helt okristlig sjuk jävla sepetid på morgonen. men inte jag :( Jag har aldrig och kommer aldrig kunna acceptera det som ett liv, även om jag ville, även om jag ansträngde mig, tänkte om, försökte anpassa mig. och det gör mig rädd. tänk om jag inte kan skaffa mig ett magiskt liv? tänk om något spännande aldrig händer mig? tänk om jag aldrig blir räddad, hämtad, tänk om jag aldrig kan rädda mig själv? Jag är den jag är. Det är något inom mig, en sjukdom, eller något jag saknar, något tappat, något förlorat, något som snälla gode gud komma skall, som gör att jag har ont, som gör att jag är ledsen mer än vad jag är glad, något som får mig att känna mig tom, ensam, utanför, meningslös, inte hela tiden men för ofta. och det spelar ingen roll hur mycket medicin jag äter, hur bra mat jag äter, hur mycket jag än motionerar, hur mycket jag än sover tider som inte alls passar mig, DET kommer inte göra mig glad, det kommer inte få mig att må bra. jag har försökt. och jag vet att det är så.

jag tänker att det är något jag inte vet. hoppas att det är så, att jag ska få reda på något som får mig att inse VARFÖR. varför det alltid varit såhär. jag vill att något ska hända så mycket att det svider inombords, jag vill att hemligheten ska veckla ut sig som en blomma, framtiden skall utvisa sig, och all smärta och alla dessa hemska dagar, nätter och alla tårar skall vara värt det.

men tänk om det aldrig blir så? och hur länge kan jag vänta?