fortunaaudentesiuvat

jag ritar och ritar, ritar tills det gör ont i fingrarna, jag får blåsor och skavsår på fingrarna för att jag försöker så mycket. men jag blir inte nöjd, blir aldrig nöjd med det jag ritat, kan aldrig titta på det och tänka nöjda tankar. Jag undrar hur det är att kunna något, att ha ett uttryck för att kunna få ut alla tankar och bilder som ständigt härjar sönder mitt huvud. Det är frusterande, så in i helvete att jag inte kan göra något av allt jag vill göra. Jag vill sjunga at the top of my lungs som Rachel, sjunga ut allt jag har, allt jag känner. Jag vill dansa som en ballerina, jag vill dansa ut allt som sliter och drar i mig, samla min kropp och spänna ut i en båge. Jag vill rita en hel sida med massor av färger som ser ut exakt som något jag drömt. Jag vill skriva en roman, som är så välskriven att de som det faller på läppen får hjärtklappning för att orden är så perfekt gjutna vid varandra.

JAG VILL
JAG VILL
JAG VILL
mitt livs refräng som jag sjunger om och om igen, ju äldre jag blir med desto mer vädjan och uppgivenhet i rösten. när man var liten sa man: jag kan men jag vill inte när folk ställde en mot väggen och bad en att visa upp sina påstådda kunskaper. JAG VILL MEN JAG KAN INTE skriker jag desperat inom mig,

KAN INTE
KAN INTE
KAN INTE

och jag vill att det ska vara förstått att det inte bara handlar om vad jag tror att jag inte kan. man kan inte göra allt man vill. man kan inte lära sig allt man vill. det gör ont att inse och jag vet inte hur man accepterar det, när man vill något så mycket att man inte kan förstå hur man ska kunna överleva när man inte får göra det. inte kan göra det.

Det fanns många år, kanske de viktigaste åren av mitt liv då jag visste vad jag ville. jag kände i hela kroppen att jag var gjord för att göra filmer, jag visste att jag skulle kunna göra det, jag visste att det skulle bli bra, jag såg det framför mig, visuellt, jag var ung och jag trodde på att om man ville något tillräckligt mycket, om man kände det inom sig, då var det sant. Nu vet jag inte längre om det är så. Jag stängde av den känslan någon gång när jag stängde av mig själv. jag har sakta vaknat till liv, lite grann i vart fall och jag har några gånger känt den där känslan, hur jag inte kan kasta bort den drömmen, att jag inte kan ge upp något jag velat (och kanske fortfarande djupt inne vill) SÅ MYCKET att det nästan känns fysiskt hur viljan, drömmen och kärleken till det man vill rotar runt inom en.

JAG VILL
JAG VILL
JAG VILL
MEN JAG KAN INTE.