fortunaaudentesiuvat

när jag var yngre, jag minns inte riktigt hur gammal men kanske 10-11, så utvecklade jag ngn slags skelettfobi. Den varade under en ganska lång tid, jag mådde så fysiskt illa varje gång jag kände en bit skelett eller senor på mig själv, tex i knävecket (det hände ju inte alltför ofta eftersom jag aldrig varit smal), men det där drevs längre och längre, till slut gick jag liksom runt och tänkte på hur rädd jag var för skelettet och hur äcklad jag blev av det. Om jag såg en människa som var smal, så man rex. såg revbenen så var det väldigt nära att jag bröt ihop totalt. Men mamma lyckades få mig på andra tankar. Minns inte riktigt hur, men hon sa väl något om att utan skelettet skulle jag bara vara en liten hög av slem, hud, muskler som inte kunde röra sig. Och det tyckte jag lät ännu värre så fobin bara försvann.

Jag mår fortfarande illa som helvete om jag ser någon som är FÖR smal. Men skelett... är fint. Lite ben. Särskilt revbenen, de ska synas lite. Och nyckelbenen. gärna en hint av höftbenen också. Ryggraden. Skuldrorna. Och det är därför som jag älskar tänder, tänderna är ju liksom den enda delen av skelettet som man ser, och SKA se. Det är svårt att säga vart gränsen går för vad som är snygg benighet och äcklig benighet, men numera kan åsynen av någon annans ben lika gärna utlösa liknande äckelkänslor som förut eller en känsla av.. jag vet inte vad jag ska kalla det. fullkomligt estetiskt välmående. Och varje kväll så för jag händerna över bröstkorgen, höftbenen och nyckelbenen och tänker att en vacker dag kommer mina också komma fram. lär bara dröja ett tag.