Brevet och sedan den hårda vägen.
Imorse kom det. Brevet, där det står svart på vitt varför. Varför han är död. Konstigt. Ett brev med massa ord som bär med sig anledningen till att pappa faktiskt är död och inte längre lever.
Jag skulle gå ut och "powerwalka" lite förut tänkte jag, men det var alldeles mörkt, fastän klockan bara var 15.30. Och jag tycker verkligen inte om att gå ensam i skogen när det är mörkt, även om själva spåret är upplyst är det extremt jävla läskigt. Vet inte riktigt vad jag är rädd för, inte våldtäktsmän iaf. Mer spöken, troll, monster osv. Men så tänkte jag att.. det var dags att försöka lägga ner rädslan. Att skita i att jag är rädd och göra det ändå, för det är viktigt att jag motionerar så jag kan gå ner i vikt, eftersom det just nu är det enda jag har att hålla fast mig vid, att koncentrera mig på att göra något, åstadkomma något. Så jag gick ut. Och sen står jag där vid skälet där spåren delar sig och tänker, redan lite rädd trots att jag bara gått ngn dryg kilometer: det korta eller det långa...? Jag vill ta det korta så jag kommer ur den enormt läskiga skogen snabbare, men för en gångs jävla skull, för en enda gång i mitt liv så väljer jag den svåra vägen. JAG VALDE DEN SVÅRA VÄGEN!!! Jag tar aldrig den svåra vägen... annars. Men nu gjorde jag det. Och det låter kanske inte mycket för världen. Men för mig betyder det jättemycket.
Fasen vad läskig den där jävla skogen är :(
Jag skulle gå ut och "powerwalka" lite förut tänkte jag, men det var alldeles mörkt, fastän klockan bara var 15.30. Och jag tycker verkligen inte om att gå ensam i skogen när det är mörkt, även om själva spåret är upplyst är det extremt jävla läskigt. Vet inte riktigt vad jag är rädd för, inte våldtäktsmän iaf. Mer spöken, troll, monster osv. Men så tänkte jag att.. det var dags att försöka lägga ner rädslan. Att skita i att jag är rädd och göra det ändå, för det är viktigt att jag motionerar så jag kan gå ner i vikt, eftersom det just nu är det enda jag har att hålla fast mig vid, att koncentrera mig på att göra något, åstadkomma något. Så jag gick ut. Och sen står jag där vid skälet där spåren delar sig och tänker, redan lite rädd trots att jag bara gått ngn dryg kilometer: det korta eller det långa...? Jag vill ta det korta så jag kommer ur den enormt läskiga skogen snabbare, men för en gångs jävla skull, för en enda gång i mitt liv så väljer jag den svåra vägen. JAG VALDE DEN SVÅRA VÄGEN!!! Jag tar aldrig den svåra vägen... annars. Men nu gjorde jag det. Och det låter kanske inte mycket för världen. Men för mig betyder det jättemycket.
Fasen vad läskig den där jävla skogen är :(
Kommentarer
Trackback
