fortunaaudentesiuvat

Jag kan bara inte förstå att pappa är borta. Det har ju inte blivit någon konkret förändring i mitt liv. Men så fort jag tänker på honom så känns det för jävligt. Allt som aldrig blev gjort. Och allt som aldrig blev sagt. Tittar på bilder från när jag var liten såklart. Finns en bild på mig och pappa, vi ligger på en filt på stranden och pappa gnuggar sin näsa mot min lilla bebisnäsa. Och han ser så lycklig ut. VI ser så lyckliga ut. Jag vet att han älskade mig så mkt, men att han trodde att jag var besviken på honom. Att han hade svikit mig, inte funnits där som han borde ha funnits. Men jag är inte besviken. Jag har alltid haft min mamma. Jag har aldrig klandrat pappa för hur allt blev, och det önskar jag så otroligt mycket att jag hade hunnit berätta för honom. Att jag älskar honom, att han inte ska skämmas för vem han är och vad som hänt.

Min pappa dog på sin födelsedag. Natten efter sin födelsedag dog min pappa i sömnen. Jag visste inte att det var hans födelsedag. Jag ringde inte honom och gratulerade. Sist jag hörde hans röst var för ett par veckor sen, han ringde mig, jag låg och sov sent som vanligt, och tryckte på C när han ringde. Han hade talat in ett meddelande på telefonsvararen och bad mig ringa upp. Det gjorde jag aldrig. Och det gör så jävla ont när jag tänker på det. Det spelar ingen roll hur mycket alla säger att jag inte ska ha dåligt samvete, inte skämmas, det hade inte ändrat något, man ångrar alltid något när någon dör osv osv. För jag SKA ha dåligt samvete. Jag ska skämmas så det gör ont i hela kroppen. Jag ska tänka på det, så att jag plågas ännu mer av tanken på min döda pappa. För det var JAG som inte ringde upp min pappa fast han bad mig, fast jag visste hur glad han skulle bli om jag någon gång ringde honom, istället för att han alltid fick ringa. Det var JAG som inte hade en aning om att min pappa fyllde år. Och jag får precis som alla andra lida av konsekvenserna av mina egna handlingar. Nu är min pappa död. Och jag kommer aldrig mer kunna ringa honom. Och han kommer aldrig mer fylla år. Jag hade självklart varit ledsen även om jag hade ringt honom, men HADE JAG RINGT och gratulerat honom, och sagt att jag älskar honom och avslutat med puss och kram, känts jävligt mycket bättre. För jag kan inte komma ifrån tanken hur rädd jag är att han dog olycklig och ensam. Kanske var han inte ens det. Kanske hade det inte spelat någon roll om jag hade ringt. Men jag borde ha ringt.

Jag vill så gärna tro med hela mitt hjärta att jag kommer träffa pappa. När jag dör. Jag vill tro så starkt, att det känns som jag vet. Men jag gör inte det längre. Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet bara att jag är så rädd att det ska vara så att när vi dör så upphör själen helt att existera. Om det är så... så känns det så meningslöst allting. Livet är så kort. Och det finns så mycket i det. Om vi inte får en chans att fortsätta, följa upp, känns det så jävla fel. Jag vill inte tro att detta liv är ALLT, att det är alla chanser vi får. Det är så mycket mer logiskt på något sätt om detta bara är en liten del av det som händer vår själ. Men det värsta skulle nästan vara om våra själar återföddes, men utan minnen, utan det som jag definierar som JAGET. Om min pappas själ blir någon annan, någon annan som inte minns mig, någon annan som jag aldrig kommer få träffa. Jag vill att min pappa ska stå där sen. Och vänta på mig.

Jag har två guldramar på mitt skrivbord, det har jag haft ganska länge. En bild på morfar och Isabel. Och en bild på pappa och mig, från Åmot när jag fyllde ett år. Nu är båda två döda. Och varje gång jag tittar på bilderna grips jag av en längtan att få återförenas med dem. Jag vill dö, så att jag ska få se allt som händer, och träffa dem igen. Förstå den lyckan! Att dö och inse... de finns kvar. Alla dem man älskat som har dött, de finns där, de väntar! Men så inser jag ju... det finns ju människor HÄR i livet som jag älskar, människor som skulle sakna mig, och som jag skulle sakna lika mycket tillbaka. Så jag ska leva kvar här. Tills det blir min tur.
"Det är som varenda filosof från Platon till John Dewey har lärt oss: man dör inte förrän det är ens tur, men när det är ens tur, då dör man"
Blonde, Joyce Carol Oates

Pappa... <3