fortunaaudentesiuvat

Såg idag äntligen, efter en idog och lång väntan, filmen Bridesmaids. Jag hörde talas om filmen för något halvår-år sedan på apples trailersida och blev genast mycket nyfiken; kunde det vara så att en lika utflippad men ändå varm film som Baksmällan skulle involvera huvudsakligen kvinnor?! Så förväntningarna var skyhöga när jag satte mig i biosalongen, och ja.. till stor del infriades dem. Det var inte alls samma typ av film som Baksmällan men det gjorde ingenting, den innehöll ändå ändå den typ av både könsbunden OCH könsöverskridande humor på samma gång som är så jävla roligt. Men den var inte bara sjukt rolig utan också väldigt fin, och det fanns en hel del intressanta relationer i filmen och den inspirerade mig långt mer än vad jag hade trott att den skulle göra.

Vi börjar med huvudpersonen, Annie en ganska uttråkad och nedstämd 30-something som nyss varit tvungen att stänga igen sitt passionsprojekt; hennes egna bageri. Hon jobbar i en juvelaraffär där hon ständigt förolämpar kunderna med sin bitterhet och sitt kompletta förakt inför allt vad kärlek heter eftersom hon helt enkelt inte tror på det. Det närmsta hon själv kommer är enstaka ligg med sin KK, en otroligt ocharmig och totalt taktlös karl som knappast har några intentioner what so ever att en dag starta en riktig relation med henne. Hon bor tillsammans med två vagt handikappade (verkar det som iaf) engelska syskon och hennes liv är helt enkelt ganska mycket misär och saknar mål, mening och glädje, förutom på en punkt: hennes bästaste bästis Lillian, som hon känt sedan hon var liten. När Annie och Lillian träffas lyser de båda upp och deras vänskap är både livslång och väldigt stark, så när Annie får veta att Lillian ska gifta sig så är glädjen mer som en orolig klump i halsen över hur framtiden ska plana ut sig och en rädsla att förlora sitt enda glädjeämne i livet än genuin glädje för Lillians skull. Lillian ber Annie vara maid of honor, vilket hon givetvis tackar ja till, där börjar resan som ska ta Annie från vad hon trodde var botten till... ja det som verkligen är botten. På lysningsfesten får hon träffa de övriga brudtärnorna, brudgummens till synes butchiga mansslukerska till syster, den blyga och som hon flitigt påpekar GIFTA kollegan, den gravt desillusioniserade trebarnsmamman till kusin OCH inte att förglömma vad som i Annies ögon verkar vara djävulen till kompistjuv; den PERFEKTA, supersnygga och rika Helen. Och det är här i det allra intressantaste i filmen ligger; det vi alla tjejer känner till som en stor del av vårat liv; rivalitet kompisar emellan, vem är egentligen MEST kompis och på vilket sätt? Helen och Annie börjar genast rivalisera om brudens gunst och en synnerligen talande scen dem emellan visar att ingen av dem är beredd att ge den andra sista ordet. Och därefter går det bara utför.

Kristen Wiig spelar Annie med enorm bravur, liksom Rose Byrne (en gammal favorit till mig) som spelar den otroligt jobbiga men ändå... älskvärda Helen på ett sätt som jag tror få andra hade klarat av. Alla skådisarna är otroligt välcastade och det finns egentligen inte alls mycket att klaga på; den är rolig, den har djup och är intressant vad det gäller både handlingsutveckling, karaktärer och relationer. Jag gillar den skarpt!! Jag kunde i nuvarande livssituation och allmäntillstånd identifiera mig enormt med Annie som karaktär (även om jag knappast är en femtedel så härlig) och jag började tänka på en hel del saker kring det enda som jag INTE gillade med filmen men det tänkte jag ägna ett eget inlägg för det går ganska mkt utanför ramarna om den här filmen. Så jag avslutar detta inlägg med en varm rekommendation för alla att se den här filmen, både killar och tjejer, även om filmen känslomässigt har mer att erbjuda för tjejer så satt det en hel del grabbar och gapskrattade i salongen så.. nåt för alla!