the soundtrack of my life
Joshua Radin på Debaser i afton. Joshua innehar verkligen en särställning bland mina favoritartister. Satt och funderade lite under konserten varför och kom fram till att det har att göra med att ingen av Joshuas låtar är förknippad med smärta eller andra dåliga saker som kanske 90 procent av all musik jag lyssnar på. Egentligen lyssnar jag bara på musik som illustrerar jobbiga saker och jag tycker mest om låtar som handlar om smärtsamma saker jag kan relatera till. Joshuas låtar handlar om allt möjligt men mest om kärlek såklart. Och oftare om imperfekt sådan, uppbrott och att känna att saker inte funkar. Men hans musik är inte ångest för mig ändå av någon anledning, vet inte varför, kanske för att hans musik mer har varit som ett ständigt soundtrack de senaste två åren. Han ligger i topp på min Last Fm och jag har haft honom i öronen när jag gått på stan, åkt tunnelbana, joggat i skogen och nästan alltid när jag inte kan somna lyssnar jag på joshua. Han sa själv under konserten att han inte var en deppig person. och det är kanske därför hans låtar inte är det.
Angående själva konserten så var det ju väldigt fascinerande att efter typ en låt inse att: wow hans röst är ju ungefär 100 ggr större och mäktigare i verkligheten än på skiva. Med ett band på scen (särskilt den där underbara bastuban) så inser man också att ljudbilden kring hans låtar kan utvidgas ganska mycket och bli ÄNNU bättre. satt och funderade på varför han hade valt det/de sounden han valt till sina två skivor, hade föredragit lite bastuba, mer bombastiska trummor och att han öppnar upp rösten ännu mer än vad han gör på skivorna. På skivorna låter hans röst som en mysig, stadig och ganska stillsam balladröst och i verkligheten är han Springsteen typ, fast lenare, så man undrar varför han gömt undan det. Får vänta på nästa skiva som han visade smakprov på och den är ju enligt hans egen utsago: rocknroll. Hoppas bara på lite folk-rock isf med mycket dova, djupa trummor, helst bastuban och lite stråkar eller nåt. Det är sånt jag vill ha: trummor trummor trummor, stråkar, bastubor och banjo- då blir det sådär folkigt och mäktigt som jag älskar.
DESSUTOM: underbara mellansnack och jag fick äntligen veta vad han menade med: I take the blue ones every time.
men ta mig då! <3
Angående själva konserten så var det ju väldigt fascinerande att efter typ en låt inse att: wow hans röst är ju ungefär 100 ggr större och mäktigare i verkligheten än på skiva. Med ett band på scen (särskilt den där underbara bastuban) så inser man också att ljudbilden kring hans låtar kan utvidgas ganska mycket och bli ÄNNU bättre. satt och funderade på varför han hade valt det/de sounden han valt till sina två skivor, hade föredragit lite bastuba, mer bombastiska trummor och att han öppnar upp rösten ännu mer än vad han gör på skivorna. På skivorna låter hans röst som en mysig, stadig och ganska stillsam balladröst och i verkligheten är han Springsteen typ, fast lenare, så man undrar varför han gömt undan det. Får vänta på nästa skiva som han visade smakprov på och den är ju enligt hans egen utsago: rocknroll. Hoppas bara på lite folk-rock isf med mycket dova, djupa trummor, helst bastuban och lite stråkar eller nåt. Det är sånt jag vill ha: trummor trummor trummor, stråkar, bastubor och banjo- då blir det sådär folkigt och mäktigt som jag älskar.
DESSUTOM: underbara mellansnack och jag fick äntligen veta vad han menade med: I take the blue ones every time.
men ta mig då! <3
Kommentarer
Trackback
