fortunaaudentesiuvat

en vanlig missuppfattning om Twilight tycker jag är den som gör gällande att anledningen till böckernas popularitet bland annat är att Bella är väldigt ordinär så att alla som läser ska kunna identifiera sig med henne och tänka att: det kan hända mig också att världens snyggaste, coolaste, artigaste och finaste vampyrkille kan bli kär i mig. jag tycker inte det stämmer. inte bara för att de valde att casta kristen som sedan länge varit en av mina favvis-skådisar i filmerna, utan även i böckerna känns det ganska tydligt att bella är allt annat än vanlig. grejen med bella är ju att hon TROR att hon är vanlig och ordinär men hon är ju uppenbarligen inte det eftersom i princip varenda kille på hennes nya skola blir kär i henne, och det kan ju inte bara ha att göra med att hon är ny, hur liten stad Forks än må vara. och ju längre man kommer i bokserien desto mer visar det sig ju hur otroligt modig, stark och egensinnig hon faktiskt är. så precis som med allt annat tycker jag att twilight är eskapism, längtan efter att få vara som någon annan (bella) och jag kan inte riktigt förstå hur ngn ung tjej med dåligt självförtroende skulle kunna identifiera sig med bella. känns som en väldigt enkel förklaring till böckernas popularitet som tidning på tidning använder sig av på slentrian. för mig har nästan alltid meningen med litteratur varit eskapism, inte bara från verkligheten utan också från vem jag är, jag har alltid fantiserat om att få vara någon annan. och visst gäller det där lite, att det är en bra ingång i fantasin att börja med en karaktär som människor till en början kan identifiera sig med (tex bella eller harry potter) men så fort man kommer in i boken så visar det sig ju att man inte alls är i närheten som den personen och det spelar liksom ingen roll. bara man kan få fantisera om att man skulle kunna vara så.