fortunaaudentesiuvat

Jag vill på något sätt skriva om den boken här. Men det känns lite som att jag inte är förmögen till det, allt jag läst om den, i förordet och på internet är ganska avancerat, och jag måste nog säga att jag inte förstår boken till fullo (vad det nu innebär att förstå en bok..) Men jag vill ta till vara på vad jag läste i förordet och som visade sig stämma:

"Jag hade inte läst något av Stig Larsson tidigare, hade ingen aning om vem han var- men aldrig har en bok sugit sig fast så inom mig. Jag tänker omedelbart på Alien, på krabbmonstret som limmar sig fast över John Hurts rymdhjälm och kör ner fortplantingsorganen i halsen på honom. Jag kan inte påstå att jag någonsin tyckte om den. Man har många positiva upplevelser av sympatiska, stimulerande, livsöppnande romaner, romaner som man verkligen  upprättar en personlig, livslång kärlek till. Så var det inte med Nyår- tvärtom nästan. Det var en skitig, otäck, liksom rutten bok, och jag fruktade länge att en alien när som helst skulle tränga sig upp ur bröstkorgen på mig."
(Jan Arnald)

Det där är ungefär EXAKT min läsupplevelse också, det gick inte att lägga boken ifrån sig knappt, den var hypnotiskt intressant, men jag tyckte knappast om den och kommer dra mig länge för att läsa om den, vilket jag känner att jag borde och SKA göra någon gång. Ett snabbt handlingsreferat följer: Kenneth är 27 år gammal, lever med fru och två barn i en by utanför Wilhelmina när han råkar ut för en skidolycka, han hamnar i koma och när han efter en tid vaknar upp så kan han inte riktigt känna igen sig själv i sitt liv, han kan inte riktigt förstå eller försonas med de personen han en gång var. Han lämnar fru och barn med en lapp där det står att de kan betrakta honom som död och flyttar ner till Stockholm. I Stockholm driver han runt, skaffar ströjobb och också strökamrater, framförallt försöker han hitta en Kenneth som han kan "känna sympati" med.

Ibland drar boken iväg i existentiella bryderier som jag ledsamt måste erkänna att jag inte riktigt förstår, men helheten av boken är intressant och Kenneth är en minst sagt fängslande karaktär. Jag har velat läsa något av Stig Larsson länge, har sett honom i tv-program etc och tänkt att den mannen måste ju skriva bra böcker. Han regisserade ju också August som gick på tv i julas, en av de bästa tv-serier jag sett på SVT, tyckte verkligen om just stämningen och upplägget som jag antar att Larsson bidrog till ganska mkt. Jag ska läsa hans övriga tre romaner och känner ungefär lika delar bävan som entusiasm inför det hela. Eller nej.. nu ljög jag. 80 procent bävan och 20 procent entusiasm, för jag vet nog vad som väntar; tre skräckupplevelser till.