"We danced on the beach, kissed on the beach and dot, dot, dot"
Jag såg Mamma Mia idag. Och jag vill varna för att recensionen som följer kan få mig att låta som en 45-årig recensionstant som tycker att de allra flesta filmer som kommer bara är skräp (och som dessutom ÄLSKAR Abba).
Jag tycker inte alls särskilt mkt om Abba. Jag tycker många av deras låtar är så otroligt fjantiga och obegripliga så man skrattar (Waterloo liksom... vad har Napoleon och Waterloo med kärlek och göra, hajade aldrig riktigt kopplingarna), deras scenkläder är ju fiasko, knappt ens roliga, utan bara fula. 70-talet måste ju helt enkelt klassas som en av de risigaste tidsepokerna någonsin (visst Bowie, T-rex och company, hela glamgrejen, men resten?!) Så NEJ jag gillade inte Abba innan och hade egentligen noll koll på musikalen Mamma Mia tills jag såg filmtrailern tidigt i våras och tyckte att filmen verkade ganska festlig. Och Oboy! det var den! :D Jag trodde ALDRIG att jag skulle ta följande mening i min mun, men det som dök upp i mitt huvud när jag skulle försöka beskriva filmen var faktiskt: En hyllning till livet. (ja jag vet, jag kan bara inte förstå det, men det är det enda rätta för att beskriva den) Filmen tar upp ämnen som mor och dotter-relation, kärlek och det som faktiskt gjorde mig mest gripen: skildringen av äldre människor sexualitet och kärlek (se nu håller jag på igen som nån jädra tant....) Men jag blev LYCKLIG av den här filmen. Jag kan egentligen inte säga mer, men filmen handlar på något sätt om en värld där allt blir till det bästa i slutet, där medelålders kvinnor och deras vänninor får festa loss precis som vilka 20-åringar som helst, där möhippor och svensexor slutar som perfekt koreograferade musikalnummer, där alla bara brister ut i sång och dans, älskar och lever.
perfekt botemedel mot en deppig dag, men för att inte depressionen ska slå till ännu hårdare så fort filmen är slut får man nog lov att fortsätta kolla film, konstant, för man inser så snabbt hur långt bort våran värld befinner sig från den grekiska övärlds-fantasin i Mamma Mia. Alla skådespelare passar så perfekt in i sina roller så det nästan är löjligt. Jag älskar Amanda Seyfried har varit en favorit länge och Meryl Streep är ju bara helt ljuvlig som alltid, hennes vänninor är också klockrent castade i Christine Baranski och Julie Walters, karlarna är ju alla tre helt underbara, och vilka det är vet ju alla. Den enda jag inte helt och fullt tycker om är Dominic Cooper som Sky, Sophie's fästman. Han duger, men jag hade gärna sett nån lite snyggare och coolare i rollen.
Jag tycker inte alls särskilt mkt om Abba. Jag tycker många av deras låtar är så otroligt fjantiga och obegripliga så man skrattar (Waterloo liksom... vad har Napoleon och Waterloo med kärlek och göra, hajade aldrig riktigt kopplingarna), deras scenkläder är ju fiasko, knappt ens roliga, utan bara fula. 70-talet måste ju helt enkelt klassas som en av de risigaste tidsepokerna någonsin (visst Bowie, T-rex och company, hela glamgrejen, men resten?!) Så NEJ jag gillade inte Abba innan och hade egentligen noll koll på musikalen Mamma Mia tills jag såg filmtrailern tidigt i våras och tyckte att filmen verkade ganska festlig. Och Oboy! det var den! :D Jag trodde ALDRIG att jag skulle ta följande mening i min mun, men det som dök upp i mitt huvud när jag skulle försöka beskriva filmen var faktiskt: En hyllning till livet. (ja jag vet, jag kan bara inte förstå det, men det är det enda rätta för att beskriva den) Filmen tar upp ämnen som mor och dotter-relation, kärlek och det som faktiskt gjorde mig mest gripen: skildringen av äldre människor sexualitet och kärlek (se nu håller jag på igen som nån jädra tant....) Men jag blev LYCKLIG av den här filmen. Jag kan egentligen inte säga mer, men filmen handlar på något sätt om en värld där allt blir till det bästa i slutet, där medelålders kvinnor och deras vänninor får festa loss precis som vilka 20-åringar som helst, där möhippor och svensexor slutar som perfekt koreograferade musikalnummer, där alla bara brister ut i sång och dans, älskar och lever.
perfekt botemedel mot en deppig dag, men för att inte depressionen ska slå till ännu hårdare så fort filmen är slut får man nog lov att fortsätta kolla film, konstant, för man inser så snabbt hur långt bort våran värld befinner sig från den grekiska övärlds-fantasin i Mamma Mia. Alla skådespelare passar så perfekt in i sina roller så det nästan är löjligt. Jag älskar Amanda Seyfried har varit en favorit länge och Meryl Streep är ju bara helt ljuvlig som alltid, hennes vänninor är också klockrent castade i Christine Baranski och Julie Walters, karlarna är ju alla tre helt underbara, och vilka det är vet ju alla. Den enda jag inte helt och fullt tycker om är Dominic Cooper som Sky, Sophie's fästman. Han duger, men jag hade gärna sett nån lite snyggare och coolare i rollen.
Kommentarer
Trackback
