Got myself stuck in a moment that I can't get out of
På något sätt kan jag inte komma ifrån känslan av att allt som jag lider av är självförvållat. Att om jag hade varit lite starkare hade jag kanske inte mått såhär dåligt av det som jag nu mår dåligt av. Men.. kanske inte är så. Men just nu har jag definitivt fastnat i ett sånt tänk.
"Det som inte dödar dig gör dig starkare" Jag tycker inte om det uttrycket. Inte alls. För jag tycker inte att det stämmer. Varken bildligt eller bokstavligt talat. Om man skjuter någon i benet dör den personen antagligen inte. Men inte fan blir den starkare. Samma med själen. Allt skit som händer, allt som drabbar en... Inte blir man väl starkare av det? :S Jag blir inte det iaf. Jag blir bara svagare och svagare. Jag är ingen kämpe- har aldrig vart och kommer aldrig bli. Jag han tendenser att ge upp så fort det går emot minsta lilla. Därför kommer mina drömmar nog aldrig slå in. Jag betvivlar konstigt nog inte min talang i fallet att jag vill bli regissör. Jag tror att jag skulle kunna ha en del att tillföra, jag vet att jag skulle kunna göra riktigt bra filmer. Men jag kommer aldrig orka kämpa. Jag kommer ge upp innan kampen ens har börjat. Och det låter ju kanske som ett sätt för mig att avskriva mig ansvaret på något sätt, sen när alla mina drömmar har flugit sin kos. Men.. det är för att en av de få saker jag genuint tror gott om mig själv är min förmåga att göra riktigt bra filmer. Men jag tror inte högt om min förmåga att ta motgångar, för jag vet att den är obefintlig.
Jag ska försöka göra ett litet bokslut på de här senaste veckorna, för att reda ut begreppen lite, och försöka förstå om det verkligen är så överjävligt som det känns.
1. Jag började på universitetet. Massor med nya människor. Ingen jag känner. Och det känns inte som jag kommer lära känna någon heller. I varje fall inte någon som jag tycker om. Tidiga morgnar, som jag inte är van vid. Uttröttande både fysiskt och psykiskt.
2. Min pappa dog. Jag saknar honom inte, efter som han aldrig var min att sakna. Men jag är nertyngd av enorma skuldkänslor och en enorm sorg.
3. Min diet gick åt helvete och jag började äta som ett monster igen och gick upp alla de 5 kg:na jag gick ner på ett par veckor.
4. Jag blev förkyld, missade lite i skolan, fick precis innan förkylningen en enormt svår jävla skituppgift från skolan. Tappade modet lite där, angående skolarbetet, som jag känt mig ganska modig inför innan.
5. Jag fick reda på att den enda person jag varit kär i på riktigt har en flickvän. Vilket iofs på ett sätt är oväsentligt för han är ändå inte kär i mig och har antagligen aldrig varit, men det känns extra överjävligt iaf. Svartsjuka är väl omöjligt att komma ifrån antar jag. Men detta sög också ur den aspekten att jag faktiskt inte visste att jag fortfarande är så kär i honom som jag bevisligen är.
6. 20 min efter att jag fick reda på ovanstående tappade jag ner låskulan till min piercing i toaletten. Precis när jag skulle spola. darn. detta var ju inte så farligt, men det kändes på något sätt som en slags manifestation av alltings jävlighet just nu.
Hmm.. för att summera det hela så tycker jag faktiskt att jag för en gångs jävla skull har en del att vara ledsen över! Det är ju.. ehm.. positivt på ett sätt. FY FAAAAN. Nu är jag i det där stadiet när man liksom.. ramlat ner i en brunn och bara måste ta sig upp. Annars drunknar man. Men just nu känns det som jag gett upp alla försök ens.
"Det som inte dödar dig gör dig starkare" Jag tycker inte om det uttrycket. Inte alls. För jag tycker inte att det stämmer. Varken bildligt eller bokstavligt talat. Om man skjuter någon i benet dör den personen antagligen inte. Men inte fan blir den starkare. Samma med själen. Allt skit som händer, allt som drabbar en... Inte blir man väl starkare av det? :S Jag blir inte det iaf. Jag blir bara svagare och svagare. Jag är ingen kämpe- har aldrig vart och kommer aldrig bli. Jag han tendenser att ge upp så fort det går emot minsta lilla. Därför kommer mina drömmar nog aldrig slå in. Jag betvivlar konstigt nog inte min talang i fallet att jag vill bli regissör. Jag tror att jag skulle kunna ha en del att tillföra, jag vet att jag skulle kunna göra riktigt bra filmer. Men jag kommer aldrig orka kämpa. Jag kommer ge upp innan kampen ens har börjat. Och det låter ju kanske som ett sätt för mig att avskriva mig ansvaret på något sätt, sen när alla mina drömmar har flugit sin kos. Men.. det är för att en av de få saker jag genuint tror gott om mig själv är min förmåga att göra riktigt bra filmer. Men jag tror inte högt om min förmåga att ta motgångar, för jag vet att den är obefintlig.
Jag ska försöka göra ett litet bokslut på de här senaste veckorna, för att reda ut begreppen lite, och försöka förstå om det verkligen är så överjävligt som det känns.
1. Jag började på universitetet. Massor med nya människor. Ingen jag känner. Och det känns inte som jag kommer lära känna någon heller. I varje fall inte någon som jag tycker om. Tidiga morgnar, som jag inte är van vid. Uttröttande både fysiskt och psykiskt.
2. Min pappa dog. Jag saknar honom inte, efter som han aldrig var min att sakna. Men jag är nertyngd av enorma skuldkänslor och en enorm sorg.
3. Min diet gick åt helvete och jag började äta som ett monster igen och gick upp alla de 5 kg:na jag gick ner på ett par veckor.
4. Jag blev förkyld, missade lite i skolan, fick precis innan förkylningen en enormt svår jävla skituppgift från skolan. Tappade modet lite där, angående skolarbetet, som jag känt mig ganska modig inför innan.
5. Jag fick reda på att den enda person jag varit kär i på riktigt har en flickvän. Vilket iofs på ett sätt är oväsentligt för han är ändå inte kär i mig och har antagligen aldrig varit, men det känns extra överjävligt iaf. Svartsjuka är väl omöjligt att komma ifrån antar jag. Men detta sög också ur den aspekten att jag faktiskt inte visste att jag fortfarande är så kär i honom som jag bevisligen är.
6. 20 min efter att jag fick reda på ovanstående tappade jag ner låskulan till min piercing i toaletten. Precis när jag skulle spola. darn. detta var ju inte så farligt, men det kändes på något sätt som en slags manifestation av alltings jävlighet just nu.
Hmm.. för att summera det hela så tycker jag faktiskt att jag för en gångs jävla skull har en del att vara ledsen över! Det är ju.. ehm.. positivt på ett sätt. FY FAAAAN. Nu är jag i det där stadiet när man liksom.. ramlat ner i en brunn och bara måste ta sig upp. Annars drunknar man. Men just nu känns det som jag gett upp alla försök ens.
Kommentarer
Trackback
