i'm never gonna run right
”För ni skulle se trädgårdarna i Milano”, sade hon högt.
Men till vem?
Ingen. Hennes ord dog bort. Som en raket dör. Dess gnistor bränner sig fram genom natten men besegras av den så att mörker faller, lägrar sig över husens och tornens konturer; töckniga bergssluttningar suddas ut och löses upp. Men fast de är borta är natten fylld av dem, berövade all färg, fönsterlösa, har de fått ökad tyngd, de avger det som det ohöljda dagsljuset inte kan förmedla – ängslan och oron hos allt som ligger där i mörkret, som söker tröst i mörkret, längtar efter den lättnad som gryningen bringar när den tvättar väggarna vita och grå, speglar sig i alla fönsterrutor, lyfter dimmorna från fälten och visar de fridfullt betande korna: allt ligger på nytt utbrett, existerar igen. Jag är ensam; jag är ensam! ropade hon, vid fontänen i Regent’s Park (och stirrade på indiern och hans kors) liksom kanske vid midnatt, när alla gränser suddas ut, landet återtar sin gamla gestalt, som romarna såg det, töckenhöljt, när de steg i land, och bergen hade inte namn och floder slingrade sig fram, vart visste de inte – sådant var hennes mörker.
- Virgina Woolf, Mrs. Dalloway
