fortunaaudentesiuvat

jag är kär. men inte i en pojke (eller jo det är jag ju också, men det är ju nothing new liksom). jag är kär, sådär när man bara tänkar på det man är kär i hela tiden, och gärna när det redan känns lite svårt och tradigt att leva, då dyker tanken på det där fina som man älskar upp, och hur mkt man vet att om jag bara hade det här.. det här underbara som mitt hjärta slår extra för, DÅ, då skulle allt kanske bli lite bättre. Jag är kär i en stad. Jag är kär i London. Jag längtar efter London så himla mkt och jag tänker på det varje dag, hur fint det skulle vara att befinna sig där.  Stockholm hatar mig. och jag hatar Stockholm. finns såklart en del fina grejer här, men jag känner mig så.. klar med Stockholm på nåt sätt. Förutom att alla jag känner bor här. Men jag orkar liksom inte med alla de här gatorna, alla de här husen och platserna. Det är så infekterat allting, av minnen och nostalgi eller bara allmänt ogillande. Jag vill ha en ny stad att utforska. Och mellan mig och London var det kärlek vid första ögonkastet, och en sådan kärlek kan bara utvecklas till en djup och varaktig förälskelse. Vi är själsfränder London och jag.


jag saknar dej.