fortunaaudentesiuvat

ibland känner jag att jag inte riktigt orkar med detta. all musik. alla filmer. alla bloggar. alla kläder. alla fina ting. alla människor. ibland känns det som att det finns så mkt så att ingenting blir värt något till slut. Det känns som att det är ett konstant vadande genom en enorm lerpöl. eller nej.. för det finns mkt som är fint, så det är mer som att man försöker ta sig fram på en enorm, högt bevuxen blomsteräng. Och man går och går och går och går. Ibland hittar man en maskros. Och ibland hittar man ett vanligt grässtrå. Och ibland hittar man prästkragar, klöver, blåklockor och smörblomma.

Att leva i vår tid är som att konstant leta efter en liten nål i en gigantisk höstack. Och då och då dödar det mig.