Atonement + Enduring Love
Igår såg jag två filmer jag längtat efter att se väldigt länge, båda två filmastiseringar av Ian McEwan-romaner. Först såg jag ÄNTLIGEN Atonement på bio med Jenny, har väntat på den filmen i flera månader och sen när den äntligen hade premiär blev det inte av att jag gick och kollade förrän nu. Och... HERREGUD. Det var helt sjukt, det var sådär.. som det ganska så sällan är, att från första bildrutan är man indragen, helt fast och allt man sitter och tänker är: HUR HUR HUR KAN DET VARA SÅ HÄR JÄVLA BRA?! hur kan någon åstadkomma något som är så här vackert och perfekt?!
Grejen med Atonement är att först har vi ytan. Ytan som är så vacker och perfekt, som tilltalar allt som jag tycker är fint; gräsmattor, blommor, stilla sommardagar, svallande klänningar, skjutsköterskeuniformer, soldater i krig (fasansfullt men fortfarande vackert), blommiga tapeter, stora fönster, träpaneler OSV OSV. Sen är det människorna... Filmen är så perfekt castad så den kunde bara inte funka bättre, kemin, KEMIN mellan James McAvoy och Keira Knightley är helt makalös. Saoirse Ronan, som spelar Briony som ung är också helt underbar.
Okej, så där har vi ytan, det som är fint att titta på, det estetiska.
Sen kommer vi till det som inte egentligen går att sätta ord på, det som är alltför ogripbart, men det som gör att hjärtat vrider sig fortfarande bara jag tänker på filmen. Det är för vackert för att vara iscensatt, det är för perfekt för att vara några skådespelare och ett team som medvetet fått fram varenda bildruta, det är för stort för att vara det, men det är också för vackert för att vara dokumentärt, det skildrar inte någon typ av verklighet. Det vi ser på skärmen MÅSTE ha hänt, det är för stort för att inte ha hänt. Och det, om något är väl filmens yttersta mål, att övertyga tittaren om att det sker, kanske inte i vårat gråa universum, men någonstans i ett parallellt universum händer sånt här. Sådant som kan vara hemskt och göra ont, men som fortfarande är tusen gånger vackrare än något hemskt som händer här, PÅ RIKTIGT.
Okej kände att jag flummade iväg i just det som inte går att beskriva med ord där, så jag fortsätter med de mer konkreta sakerna. KLIPPNINGEN!!! klippningen är bland det bästa jag någonsin sett. Bilderna är sammanfogade löst men samtidigt hårt. Som att klipparen tappade ut alla klipp på golvet och sen satte ihop dem lite halvt på måfå, lite halvt på känsla. Klippningen påminner om människans upplevelse av ett minne, en pust, en förnimmelse av det som hänt. Klippningen är för en gångs skull lika rörig och kaotisk som människans upplevelse av omvärlden. Att lyckas med det och samtidigt lyckas bibehålla SPÄNNINGEN som finns filmen igenom är ett konststycke som verkligen är till 100 procent lyckat i den här filmen.
Sen till sist har vi då Scenen. Scenen med stort jävla S. En av de mest fantastiska scener jag någonsin sett. En scen som är säkert uppemot... 10-15 minuter utan ett enda jävla klipp! Och visst tänker ni, det är väl ingen konst att spela in en scen utan klipp?? Nej kanske inte om det är en vanlig dialogscen eller liknande, men det HÄR, det är en jävla fram och tillbaka panorering över en strand i Frankrike med tusentals sårade soldater, fulla soldater, strandade båtar, hästar osv osv. Kaos!! Som en av soldaterna säger: "shit, det är som något ur Bibeln". I detta kaos lyckas alltså regissören med en oklippt panoreringsscen där vi hela tiden måste hålla fokus på James McAvoy. Och scenen skar rakt in i hjärtat. Den var bisarr!! Går inte att överträffa.
Och det är just det som är det negativa med sådana här filmer. Man tappar lusten att ens fortsätta. För hur kan det finnas något så stort som det här? Hur kan någon göra något bättre?! Men sen minns jag ju att jag kände likadant efter Farväl Falkenberg, Paranoid Park osv. Så det kommer ju igen, den där känslan, man måste bara ge det lite tid.
Sen när jag kom hem såg jag då Enduring Love (Kärlekens Raseri på svenska) som också bygger på en roman av Ian McEwan. Den var också sjukt jävla bra! Känns iofs konstigt att säga så om någon film eftersom de i jämförelse med Atonement är ingenting. Men hur som helst var Enduring Love också en sådan film som drar in en från början till slut, jag satt med andan i halsgropen efter den sjukt starka inledningsscenen, tills eftertexterna rullade igång. Filmen handlar om Joe (Daniel Craig) och Claire (UNDERBARA älskade Samantha Morton) som är ute på picknick, helt plötsligt får de syn på en luftballong som studsar mot marken. I korgen står en ensam liten pojke och i ett rep hänger pojkens farfar och skriker desperat efter hjälp. Joe rusar fram mot korgen, det gör också ett fyrtal andra personer. Sen tänker jag inte berätta vad som händer mer än att händelsen påverkar Joe och Claire mer än de någonsin kunnat ana. otroligt bra film!
Shit. ja nu blev det långt :P Nu ska jag åka in till stan och köpa Atonement på pocket, för jag kan inte vänta längre med att läsa den. Är dock glad att jag såg filmen först, så man verkligen kunde uppskatta den och inte sitta och störa sig på att det inte var som i boken, som man alltid gör. Har bara läst en Ian McEwan roman och det är 'På Chesil Beach', hans senaste. Den var otroligt bra så jag hoppas att Atonement är det också.
Grejen med Atonement är att först har vi ytan. Ytan som är så vacker och perfekt, som tilltalar allt som jag tycker är fint; gräsmattor, blommor, stilla sommardagar, svallande klänningar, skjutsköterskeuniformer, soldater i krig (fasansfullt men fortfarande vackert), blommiga tapeter, stora fönster, träpaneler OSV OSV. Sen är det människorna... Filmen är så perfekt castad så den kunde bara inte funka bättre, kemin, KEMIN mellan James McAvoy och Keira Knightley är helt makalös. Saoirse Ronan, som spelar Briony som ung är också helt underbar.
Okej, så där har vi ytan, det som är fint att titta på, det estetiska.
Sen kommer vi till det som inte egentligen går att sätta ord på, det som är alltför ogripbart, men det som gör att hjärtat vrider sig fortfarande bara jag tänker på filmen. Det är för vackert för att vara iscensatt, det är för perfekt för att vara några skådespelare och ett team som medvetet fått fram varenda bildruta, det är för stort för att vara det, men det är också för vackert för att vara dokumentärt, det skildrar inte någon typ av verklighet. Det vi ser på skärmen MÅSTE ha hänt, det är för stort för att inte ha hänt. Och det, om något är väl filmens yttersta mål, att övertyga tittaren om att det sker, kanske inte i vårat gråa universum, men någonstans i ett parallellt universum händer sånt här. Sådant som kan vara hemskt och göra ont, men som fortfarande är tusen gånger vackrare än något hemskt som händer här, PÅ RIKTIGT.
Okej kände att jag flummade iväg i just det som inte går att beskriva med ord där, så jag fortsätter med de mer konkreta sakerna. KLIPPNINGEN!!! klippningen är bland det bästa jag någonsin sett. Bilderna är sammanfogade löst men samtidigt hårt. Som att klipparen tappade ut alla klipp på golvet och sen satte ihop dem lite halvt på måfå, lite halvt på känsla. Klippningen påminner om människans upplevelse av ett minne, en pust, en förnimmelse av det som hänt. Klippningen är för en gångs skull lika rörig och kaotisk som människans upplevelse av omvärlden. Att lyckas med det och samtidigt lyckas bibehålla SPÄNNINGEN som finns filmen igenom är ett konststycke som verkligen är till 100 procent lyckat i den här filmen.
Sen till sist har vi då Scenen. Scenen med stort jävla S. En av de mest fantastiska scener jag någonsin sett. En scen som är säkert uppemot... 10-15 minuter utan ett enda jävla klipp! Och visst tänker ni, det är väl ingen konst att spela in en scen utan klipp?? Nej kanske inte om det är en vanlig dialogscen eller liknande, men det HÄR, det är en jävla fram och tillbaka panorering över en strand i Frankrike med tusentals sårade soldater, fulla soldater, strandade båtar, hästar osv osv. Kaos!! Som en av soldaterna säger: "shit, det är som något ur Bibeln". I detta kaos lyckas alltså regissören med en oklippt panoreringsscen där vi hela tiden måste hålla fokus på James McAvoy. Och scenen skar rakt in i hjärtat. Den var bisarr!! Går inte att överträffa.
Och det är just det som är det negativa med sådana här filmer. Man tappar lusten att ens fortsätta. För hur kan det finnas något så stort som det här? Hur kan någon göra något bättre?! Men sen minns jag ju att jag kände likadant efter Farväl Falkenberg, Paranoid Park osv. Så det kommer ju igen, den där känslan, man måste bara ge det lite tid.
Sen när jag kom hem såg jag då Enduring Love (Kärlekens Raseri på svenska) som också bygger på en roman av Ian McEwan. Den var också sjukt jävla bra! Känns iofs konstigt att säga så om någon film eftersom de i jämförelse med Atonement är ingenting. Men hur som helst var Enduring Love också en sådan film som drar in en från början till slut, jag satt med andan i halsgropen efter den sjukt starka inledningsscenen, tills eftertexterna rullade igång. Filmen handlar om Joe (Daniel Craig) och Claire (UNDERBARA älskade Samantha Morton) som är ute på picknick, helt plötsligt får de syn på en luftballong som studsar mot marken. I korgen står en ensam liten pojke och i ett rep hänger pojkens farfar och skriker desperat efter hjälp. Joe rusar fram mot korgen, det gör också ett fyrtal andra personer. Sen tänker jag inte berätta vad som händer mer än att händelsen påverkar Joe och Claire mer än de någonsin kunnat ana. otroligt bra film!
Shit. ja nu blev det långt :P Nu ska jag åka in till stan och köpa Atonement på pocket, för jag kan inte vänta längre med att läsa den. Är dock glad att jag såg filmen först, så man verkligen kunde uppskatta den och inte sitta och störa sig på att det inte var som i boken, som man alltid gör. Har bara läst en Ian McEwan roman och det är 'På Chesil Beach', hans senaste. Den var otroligt bra så jag hoppas att Atonement är det också.
Kommentarer
Trackback
