fortunaaudentesiuvat

det senaste dygnet har varit extremt turbulent må jag säga. Jag har hoppat mellan alla möjliga sinnesstämningar, dock inte glädje, lycka eller eufori. Jag har varit nere i "vadäregentligenmeningenmednågotalls-träsket" och nästan uppe på någon typ av hoppfull känsla, som nästan närmade sig levnadsglädje, men den känslan enbart snuddade jag vid. Mest har jag känt mig överbelamrad med sinnesintryck, till den grad att jag lika gärna kan strunta i allt. Jag har tänkt extremt mycket på pojken jag älskar, som det verkar att mitt hjärta har bestämt sig att hålla extremt hårt fast vid, även om han inte tycker om mig tillbaka. Jag har tänkt jättemycket på min far. Och hur jag saknar honom, fast jag egentligen inte ens har några minnen om HONOM, utan mest minnen hur jag har tänkt och känt inför honom. Men jag minns hans röst i telefonen, och jag minns hur jag är 6-7 år och kräks på vägen till tunnelbanan för att jag är magsjuk, och mamma säger att jag borde gå hem, att jag inte kan åka till pappa. Men jag vägrar,för jag vill åka till pappa, vill vill vill.


om jag bara kunde få en enda lycklig dag. en hel dag där jag bara är glad. utan att en massa annat kommer emellan.