Ronnie Sandahl my love och män som älskar dockor
Ronnie.. Ronnie Sandahl. Jag är kär. Förälskad. Jag struntar i om den bild jag har av honom inte är sann, men jag är kär i min fantasiversion av Ronnie Sandahl. Han är.. någon jag skulle stå ut med. Han är jättefin.
En del blir kära i killar som kan spela gitarr eller fotboll. Jag blir kär i killar som skriver böcker. Även om de inte är bra. Äh jag ska läsa hans bok igen och igen. Tills jag tycker den är bra. Basta!
Nu till något helt annat:
Idag såg jag en dokumentär om några olika män som hade "real dolls", det är alltså nån slags.. latexdockor, som man får custom-made, som är extremt verklighetstrogna (för att vara dockor). De här männen hade olika relationer till sina dockor, en hade de mest som en runkhobby, dock något överdriven. Men det fanns... drygt tre män i dokumentären som hade relationer till sina dockor. De hänvisade till deras känslor, till deras handlingar osv. En man brukade rigga upp dockorna i olika poser och ta kort på dem. Ibland var han också själv med på bilderna. Han sa att de kändes mer levande då, när han hade bilder på dem, och han i olika situationer. Som ett familje-album liksom.
Det jag kände när jag såg den här dokumentären.. var ganska mkt. Jag orkar inte riktigt redogöra här för vad som sades och vad jag tänkte om dem och så. Men det var INTE i stil med: blä va tragiskt vilka sjuka äckel. Jag blev jätteledsen. Och förvirrad. Det finns människor som hatar sig själv så mkt, och är så ensamma pga sitt självförakt, att de inte kan få den närhet och kärlek som vi alla behöver, från någon annan än en docka. Eller ja från ett fantasispöke de själva skapat. Vad har världen gjort med oss? Eller har vi alltid varit såna här?
Imorgon ska vi åka ut till Isas land och fixa vårt tält till Emmabode. Hoppas jag hinner få lite annat gjort. Börja läsa konstboken så jag slipper vara helt bakom flötet sen när skolan börjar. Har iaf övertygat Kiki om att börja där med mig tror jag! Och det kommer äga. För det första för att Kiki är riktigt soft och jag vill umgås mer med henne och för att det kommer gå lättare om man har nån med sig från början. Men inte nån man är jättetight med så att ingen annan kan bryta sig in, bara någon man känner liksom. Jag längtar. Tills den här sommaren är över. För den här sommaren var inte min sommar alls. Hösten ska börja och förhoppningsvis ska det börja reda ut sig.
Nu är mina naglar poppy red for whatever reason och jag vet äntligen vad petticoat betyder.
En del blir kära i killar som kan spela gitarr eller fotboll. Jag blir kär i killar som skriver böcker. Även om de inte är bra. Äh jag ska läsa hans bok igen och igen. Tills jag tycker den är bra. Basta!
Nu till något helt annat:
Idag såg jag en dokumentär om några olika män som hade "real dolls", det är alltså nån slags.. latexdockor, som man får custom-made, som är extremt verklighetstrogna (för att vara dockor). De här männen hade olika relationer till sina dockor, en hade de mest som en runkhobby, dock något överdriven. Men det fanns... drygt tre män i dokumentären som hade relationer till sina dockor. De hänvisade till deras känslor, till deras handlingar osv. En man brukade rigga upp dockorna i olika poser och ta kort på dem. Ibland var han också själv med på bilderna. Han sa att de kändes mer levande då, när han hade bilder på dem, och han i olika situationer. Som ett familje-album liksom.
Det jag kände när jag såg den här dokumentären.. var ganska mkt. Jag orkar inte riktigt redogöra här för vad som sades och vad jag tänkte om dem och så. Men det var INTE i stil med: blä va tragiskt vilka sjuka äckel. Jag blev jätteledsen. Och förvirrad. Det finns människor som hatar sig själv så mkt, och är så ensamma pga sitt självförakt, att de inte kan få den närhet och kärlek som vi alla behöver, från någon annan än en docka. Eller ja från ett fantasispöke de själva skapat. Vad har världen gjort med oss? Eller har vi alltid varit såna här?
Imorgon ska vi åka ut till Isas land och fixa vårt tält till Emmabode. Hoppas jag hinner få lite annat gjort. Börja läsa konstboken så jag slipper vara helt bakom flötet sen när skolan börjar. Har iaf övertygat Kiki om att börja där med mig tror jag! Och det kommer äga. För det första för att Kiki är riktigt soft och jag vill umgås mer med henne och för att det kommer gå lättare om man har nån med sig från början. Men inte nån man är jättetight med så att ingen annan kan bryta sig in, bara någon man känner liksom. Jag längtar. Tills den här sommaren är över. För den här sommaren var inte min sommar alls. Hösten ska börja och förhoppningsvis ska det börja reda ut sig.
Nu är mina naglar poppy red for whatever reason och jag vet äntligen vad petticoat betyder.
Kommentarer
Trackback
